Michel Houellebecq - Kartan och landskapet.

Vad vet inte den levande människan om lidande och död? Hon vet det mesta vill jag påstå. Om du, min okände läsare av denna blogg, skulle vara en av de (o)lyckliga som fortfarande tror att man kan leva okrökt genom livet och utan de erfarenheter som gör oss till just människor vill jag bara säga en sak – vänta och se. Men var beredd.

Houellebecq - Pop.

Fram till dess att insikten eller erfarenheten når också dig kan du titta på det K-Special där Iggy Pop och Michel Houellebecq samtalar, Pop läser ur ett verk av Houellebecq och vi dessutom möter tre personer som vet en del om lidande och skapande. Programmet finns på SVT Play och heter lämpligt nog Att överleva. För det är ju just det vi alla strävar efter – att överleva. Programmet kan ge också dig en styrka för det.

Nå. Nu ska denna lilla kommentar handla om Michel Houellebecqs bok Kartan och landskapet. Vi möter där konstnären Jed Martin som lever ett liv blandat med framgångar och motgångar. När han efter 10 års tystnad som konstnär återkommer med en serie porträtt av kända och okända människor låter han författaren Michel Houellebecq (sic) – ”författaren till Elementarpartiklarna”, som han nästan genomgående kallas - skriva förordet till utställningskatalogen. Utställningen blir en makalös framgång, inte minst ekonomiskt. Vad som sedan händer med Jed Martin, och för den delen författaren till förordet, vill jag här låta vara osagt. Men inte är det helt bra, inte. Tvärtom, kan man nog påstå. 

Kartan och landskapet är en fantastisk bok med delar som är burleska, dramatiska, melankoliska, bisarra, humoristiska och jag vet inte allt. Men delar som tillsammans bildar en helhet över allt det mänskliga. Vi läser om relationer inom familjer och mellan man och kvinna. Vi läser om personer som vill väl och gör vad de kan och om de som inte vill väl. Vi läser om de som står ut och de som inte gör det. Om de som älskar och de som inte vet hur man gör. Om de om ständigt flyr och de som stannar och kämpar på. Om den som till slut bara har sin varmvattenberedare att prata med. Om den som mördas. Om den som går under.

Stilen är boken igenom lite avvaktande, närmast intellektuell. Som om han – författaren – mycket väl vet vad som skall komma, men att han inte är riktigt säker på att han verkligen vill berätta det för oss. Denna avskalade prosa skiljer sig något från andra böcker av Houellebecq. Men det är ju så de kan och gör – de stora författarna.

I en liten parentetisk passus får Nobelpriset i ekonomi en välriktad känga. Frågan är om Houellebecq en gång kan komma att få Litteraturpriset. Kanske, kanske inte. Inte om Akademien skulle ta Nobels text i sitt testamente på fullt allvar – priset skall nämligen ”årligen utdelas som prisbelöning till dem, som under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta … som inom litteraturen har producerat det utmärktaste i idealisk rigtning” - men det är det ju å andra sidan länge sedan man gjorde, så varför inte.

Den som lever får se. Till dess får mr H nöja sig med att jag ger Kartan och landskapet det betyg den förtjänar, nämligen fem stars av fem i betyg. Inte illa. Och läs gärna Elementarpartiklarna som nästa bok.