Bokhållarens uggla

Bokhållarens uggla

måndag 30 oktober 2017

Josefine Klougart - En av oss sover.

Klougart är en meriterad och prisbehängd dansk författare som jag verkligen såg fram mot att läsa. Men det sket sig. Totalt.

Relaterad bild

Drömskt, eller snarare mardrömslikt, beskriver Klougart livet för en kvinna som tvingas leva utan den man som övergett henne, den som hon kallar sin avlidne man. Det är som om jorden, eller livet, föder stenar. Eller kanske snarare dödstunga minnena. Vad söker hon, kvinnan i boken? En förklaring kanske varför mannen hon kallar död lämnat henne och varför hon inte kan eller vill leva. Ja, antagligen. Hennes blick är skoningslös – men vart riktar hon den? Mot sig själv eller mot sin tidigare älskade. Ja, jag vet inte så noga. Inte mot en möjlig framtid för henne själv i vart fall.

En av oss sover


Det är bara att hoppas att Josefine Klougart hittar en annan mer receptiv eller mottaglig läsare än mig. En av oss sover är en bok som kräver sin man – en som är klarvaken om inte annat. Och kanske inte, som er okände Bokhållare, gravt förkyld vid läsningen. 

onsdag 18 oktober 2017

Kim Leine - Avgrunden.

Kim Leine, den gode danske författaren, har nu kommit med en ny bok på svenska efter den tidigare prisbelönade (Nordiska Rådets litteraturpris 2013 bl.a.) Profeterna vid Evighetsfjorden. Den boken var mycket bra och kan verkligen rekommenderas till läsning. Detsamma gäller hans nu översatta Avgrunden.

Bildresultat för kim leine bild

Leine har levt ett liv utanför vad vi andra vanliga stillsamma medborgare i allmänhet gör, vilket också återspeglas i hans böcker. Har du inte läst dem, så har du mycket att se fram mot. Han tillbringade många år på Grönland där han arbetade som sjuksköterska och – antar jag, om man nu ska döma efter hans böcker – var nära att gå under på grund av arbete, hårt liv, alkoholmissbruk och dito narkotikabruk. Allt bildar en bottenplatta av förtvivlan i hans böcker. Men han reste sig. Förvånansvärt nog, måste jag säga.

Avgrunden är en tjock bok på nästan 700 sidor och Leine berättar för oss om livet för två danska tvillingbröder som lever både parallella och skilda liv, men där mer förenar dem än skiljer dem åt. Födda samma dag, förstås, dör de också båda samma dag av lite olika skäl men båda som aktiva motståndsmän under den tyska ockupationen av landet. Vi följer deras liv från när de reser till Finland för att kämpa på de vitas sida i inbördeskriget fram till deras död. Båda överlever inbördeskrigets helvete, men med själsliga ärr, ärr som på olika sätt påverkar dem i deras fortsatta liv hemma i Danmark. Den som skjutit en flyende okänd kvinna i ryggen lever livet igenom med en känslomässig avtrubbning, eller avgrund om man så vill.

I yttre mening är de båda senare lyckosamma – en blir läkare, en utbildar sig till teolog men kommer att att arbeta som hyllad journalist. Men båda är sökare och deras privatliv blir minst sagt omväxlande både inom kärlekslivets område som på annat sätt. Deras väg genom livet innehåller, som för många av oss, dalar och höjder, men Leine gör det trovärdigt att livet som legosoldat till motståndsman är den väg som är deras, den de måste gå. Trots att det ändå är uppenbart att bröderna inte – lika lite som du och jag, min okände läsare av denna blogg – har en tydlig karta över de stigar som kommer att bli våra liv.

Mycket i Leines mästerligt berättande roman – en i sann mening episk roman med en genomtänkt och imponerande komposition - är starkt och berörande, men jag skulle vilja lyfta fram åtminstone tre saker. En av bröderna, han som heter Ib, mördar medvetet sin pappas hushållerska vilket på olika sätt kommer att påverka honom livet igenom. En av dem, han som heter Kaj, kommer att träffa en kvinna i Tyskland och deras livslånga kontakt kommer att påverka både dem och deras resp. familjer på ett sätt som samtidigt illustrerar livet för intellektuella och, inte minst, judar i både Tyskland och Danmark. Kaj tar också i ett skakande avsnitt av boken som en kärlekshandling livet av sin fru, då det visar sig att hon varit kollaboratör. Jag upprepar: som en kärlekshandling. En avgrundens kärlekshandling.

Avgrunden

Vet du, min okände läsare, vad djävulens kvint är. Vet du vad vad der deutche blick var? Kanske, kanske inte. Men detta och mer därtill får du lära dig i denna starka, betydelsefulla och helt enkelt nödvändiga bok. Den är ytterligare ett kraftprov av Leine. Inte många böcker lämnar er cyniske Bokhållare med klappande hjärta och en tår i ögonvrån, men Avgrunden gör det. Men också med insikten att kampen är viktig - viktig för både självrespekt och för överlevnad. Om man alltså inte vill leva under övermaktens stövelklack eller höra och se hemmafascisternas fladdrande fanor. Jag ger Avgrunden fem stars av fem i betyg.


tisdag 10 oktober 2017

Sigge Eklund/Alex Schulman - Rum. En roadtrip genom psyket.

Kan man upprepa en succé? Ja, det kan man kanske, men det är antagligen inte helt enkelt. Särskilt inte om författarna själva, som nu Sigge Eklund & Alex Schulman i sin senaste gemensamma bok Rum. En roadtrip genom psyket, tycks ha lågt ställda ambitioner med boken. I förordet skriver man ”mycket här är lek och annat trams”. I huvudsak tycks man med sina texter bara ha haft ambitionen att lära känna varandra ännu lite bättre. Och så vill man att vi läsare skall vilja följa med på den resan, deras roadtrip genom psyket. Författarnas självsäkerhet är det ju inget fel på, tycks det, men varför skulle vi vilja det?


Bildresultat för alex och sigge bild

Alex & Sigge är ju genom sin podd ett etablerat hypat varumärke. Podden duger gott att lyssna till, visst gör den det. Schulman är ju en habil författare i genren rota i familjehemligheter och en god kolumnist i Expressen. Eklund en bra och läsvärd författare som släppt flera böcker, som jag hoppas alla fått en stor läsekrets. Tillsammans är de måttligt imponerande scenartister med ett par liveföreställningar bakom sig och tydligen en framför sig i närtid. Det är så jag känner dem. Det är främst så jag känner dem.

Förutom då genom den gemensamma boken Tid. Livet är inte kronologiskt. Det är en mycket bra bok. Med risk för att trötta ut dig, min ev. läsare av denna blogg, vill jag citera ett stycke ur den kommentar jag skrev om Tid (hoppa över det om du vill).

Deras tidigare böcker om barndom, föräldrar, skilsmässor, fruar, egna barn – dvs. om livet som det blev – är skönlitterära med den frihet det innebär. I Tid skriver man utan skyddsnät. Föräldrarna är mycket påtagligt deras egna liksom barnen och fruarna. Skilsmässan – denna psykologiska marianergrav för en av författarna - är föräldrarnas. Om detta, och mer därtill, skriver Eklund och Schulman personligt, allvarsamt och reflekterande. Deras upplevelser blir på det sättet inte bara deras egna utan kan också bli läsarens, dvs. om läsaren tillåter sig samma rannsakande attityd till sitt eget liv som författarna har till sina. ”Det Eklund skriver om sina föräldrars skilsmässa” kan läsaren fråga sig ”har det bäring på mitt eget liv? Och i så fall hur? Och varför?”.

Själv har jag upplevt två skilsmässor. Den ena var lätt för mig därför att ett annat liv genom den kunde bli möjligt. Den andra var som att falla genom det svarta hålet och paradoxalt nog bara ha mörkret att hålla sig (kvar) i. Men tiden gick, som den alltid gör. Och en ny, bra framtid blev åter möjlig.

Boken är välskriven, välformulerad och genomtänkt. Man kan som läsare notera en skillnad mellan de två författarna i både stil och sätt att närma sig sina frågor, vilket är bra. Jag tycker man då förstår att boken är både gemensam och individuell. Eklund/Schulman ställer sig i stort samma frågor, men svaren varierar både till sin uttrycksform och sitt innehåll. Detta visar, menar jag, att de tar läsaren på allvar och man inser att man har en bok i sin hand som är skriven av två intelligenta och analyserande författare som brottas med frågeställningar som är viktiga för dem. Och som just därför kan bli viktiga också för den eftertänksamme läsaren.

Det vilar ett stort allvar över boken. Borta är Schulmans tidigare pajaseri och hånfulla kommentarer om alla och envar. Borta är Eklunds alldeles konkreta pissande på tidningen Filter. Kvar är insikten att vi här läser om den skapande, intelligenta och känsliga människans ständigt pågående kamp för att hitta rätt bland de grynnor som liv och levande kan kasta ut; en kamp för att landa rätt för sin familj och för sig själv; en kamp för överlevnad trots den ballast som barndomen kan ha gett.

Så läste jag den. Rätt eller fel. Men så.

Den nya boken Rum. En roadtrip genom psyket är en besvikelse. Den känns – och nu är jag säkert orättvis – mer som en förövning till att pröva olika uppslag till manuset till den kommande scenföreställningen. Innehållet är i huvudsak ointressant. Språket platt. Själva utgångspunkten – att teckna sina resp. psyken som världskartor ”med uddar och holmar och öar som skall utgöra de olika delarna i det som var våra JAG” - känns gymnasial. Och alla dessa listor de skriver – varför? Och alla bilder på och kåserande berättelser om nära och kära – varför? Bokens layout är bara plottrig. Dessutom köpte jag, eftersom mina förhoppningar på boken var så stora, den som sk limited edition. Dyr som fan. Det känns nu lite grand som att jag, den nyttige idioten, har kastat skattade pensionärspengar i författarnas öppna gap.

Men i en bok på över 280 sidor är väl inte allt dåligt? Naturligtvis inte. Naturligtvis inte. Somligt känns angeläget, somligt är roligt, somligt är välformulerat och läsvärt. Men ändå smyger sig frågan om varför de inte skriver något viktigt och intressant på mig under läsningen. De kan ju. Schulman åtminstone när han trampar på i sina välkända familjestigar. Eklund är enligt min mening en bättre författare, inte minst när han som i den senaste boken In i labyrinten släppt den självbiografiska koppling som funnits i hans tidigare. Men – med vilken rätt har jag att tycka vad författare borde göra och skriva? Jag, en dryg halvfet fan som får pengar på kontot varje månad. Ingen, är det korta svaret. Ingen, är det långa.


RUM


Kärlek är allvarlig, den slår dig till marken” skriver någon av dem någonstans i boken. Sant. Detsamma gäller den goda litteraturen, vill jag tillägga. Här har, som jag ser det, den gode författaren ett ansvar gentemot sig själv och oss läsare. Jag skulle vilja att de som kan verkligen tar detta ansvar, istället för att skriva vad som förefaller vara en flyhänt flykt från det uppdrag som ens stora begåvning ger en. Eklund och Schulman har ju tidigare visat att de kan.



söndag 8 oktober 2017

Mario Vargas Llosa - En peruansk affär.

En Nobelpristagare är en Nobelpristagare är en Nobelpristagare. Förvisso. Men allt hen skriver är ju för den sakens skull inte bra. Mario Vargas Llosa – eller om man så vill Marqués de Vargas Llosa, som är hans titel sedan han adlats av den spanske kungen 2011 – är ett utmärkt exempel på det. Han har skrivit formliga och bestående mästerverk, som t.ex. Det gröna huset, Kriget vid världens ände, Samtal i katedralen och Bockfesten, hans enligt min mening mest enastående bok. Men alltså också böcker som hade gjort sig bäst i den sk byrålådan. En peruansk affär är nog ett bra exempel på just det.

Bildresultat för mario vargas llosa bild
Bättre förr. Som er Bokhållare?

Vargas Llosa är född i Peru 1936, men är sedan 1993 spansk medborgare. Han fick Nobelpriset i litteratur 2010 med den utmärkta motiveringen ”för hans kartläggning av maktens strukturer och knivskarpa bilder av individens motstånd, revolt och nederlag”. Men i de senare böckerna har nog de knivskarpa bilderna blivit allt slöare i kanten och så mycket revolt kan man inte upptäcka i dem men väl lite halvdant motstånd och möjligen nederlag. Hans penna har efterhand alltså blivit lite trubbigare – och vem kan bli förvånad av det - men han skriver trots det fortfarande böcker som går an att läsa. Som nu han senaste En peruansk affär.

Men någon riktigt bra bok tycker jag ändå inte det är, även om man som läsare av och till glimtvis kan känna igen honom från fordom, särskilt i den senare delen av boken. Men språket och romankompositionen, som annars båda har varit hans stora styrkor, är ändå här inte riktigt som när han var som bäst. Och uppriktigt sagt står jag också främmande för bärande delar av hans story. Vargas Llosa förlorade 1990 presidentvalet i Peru mot Alberto Fujimori, som säkert inte var guds bästa barn. Men det luktar allt lite för mycket sura rönnbär om romanen – och Vargas Llosa – när denna Fujimori och hans chef för den nationella säkerhetspolisen tilldelats skurkroller i romanen. Och varför skriver han in så mycket välpolerad dålig sex, undrar er okände Bokhållare. Dålig snusk är alltid dålig snusk, kanske särskilt i överklassens gyllene sängkammare.

En peruansk affär

Nå. Nog om det. Er okände Bokhållare är ju en gammal man vars moraliska kompass svänger allt villrådigare med växande ålder och allt svagare minne. Men En peruansk affär, det kommer han fortfarande ihåg, kan han inte ge mer än tre stars av fem i betyg. Men en trea för Vargas Llosa är ju, som alla inser, tiofalt bättre än en trea för t.ex. fru Läckberg.





onsdag 4 oktober 2017

Anne Swärd - Vera.

Jag har läst Anne Swärds tre tidigare romaner – Polarsommar från 2003, Kvicksand från 2006 och Till sista andetaget från 2010. Alla är mycket läsvärda – dessutom prisbelönade och översatta - och i någon mening kan man väl säga att Swärd i böckerna skriver om personer som kämpar för att få ett värdigare liv, men att allt de i sin kamp för detta har att hålla sig i är den såpade pålen. De kämpar på, men sjunker förstås sakta men säkert genom livet och tillvaron. Jag vet inte hur stor läsekrets Swärd har, men jag hoppas den är stor. Men det är den säkert - jag har för mig att hennes senaste bok Vera har legat på DN:s hypade lista över veckans böcker. Och det är i så fall inte mer än rätt.

Bildresultat för Anne swärd bild
Swärd.

Nå. Centrum i boken är Sandrine, hennes dotter Vera och hennes två familjer. Två – den första är mamman och två systrar; den andra den hon senare i livet gifter sig in i. Men kanske kan hon noga räknat möjligen komma att få en tredje. Möjligen.

Tillsammans med den första flyr hon som barn från världskrigets Frankrike och hamnar i en liten by i Polen, där hennes pappa tros ha släkt. Livet där blir hårt, de är långt ifrån accepterade av de övriga i den ogina byn. Så händer det som alltid händer – den unga Sandrine, närmast ett barn då, träffar en ung man vid namn Levis. Ingenting sker egentligen dem emellan mer än att unga hjärtan sätts i brand. Men så kommer tyskarna i krigets slutskede till byn. Livet blir hårdare, eller stelnar, blir ett taktfast kaos. Sådant som förr var utan någon särskild mening, eller meningslöst, blir nu meningsbärande och betydelsefullt.

Bydåren försvinner först. Det var det första tecknet - man såg det men förstod inte vad det betydde. Efterhand får det en annan, mer hotande innebörd. Så står då soldaterna en dag framför Sandrines familj. Sandrine, barnet, anklagas för att vara rassenschande, rasförrädare. Levi har visat sig ha judiska föräldrar. En oskyldig kärlek mellan barn blir då ett rasförräderi. Sandrines mamma skjuts framför barnen. Systrarna jagas ut i skogen och skjuts väl också de. Sandrine själv överlever i den meningen att hon plockas ut för att bli den lokale kommendantens ofrivilliga älskarinna.

Livet blir tomt och stelt. Solen svart. Sandrine lever med tysken i ett ondskans hus. När hon förstår att hon är med barn flyr hon och hamnar på på lite oklara vägar i Sverige. Väl här är det första hon egentligen gör att försöka ta livet av sig, men räddas av en okänd man och förs av honom till Ivan, som bor i ett sommarhus i närheten. Då börjar ett nytt liv för Sandrine.

Ivan och hon gifter sig. Han vet att hon är gravid, vilket blir uppskakande uppenbart för alla under själv bröllopet. Men deras äktenskap fullbordas aldrig – vita nätter läggs till vita år. Efterhand förstår Sandrine att äktenskapet var en kuliss för att dölja Ivans homosexualitet. Barnet, det för familjen på okänt sätt skapade, döps till Vera.

Sandrine hamnar från krigets och sitt tidigare personliga helvete genom giftermålet till ett annat. Hennes nya familj, den heter Ceder, är en utpräglad överklassfamilj med närmast fascistoida drag och där det viktigaste tycks vara att sanningen, kärleken och själva livet skall hållas kort. Sandrine kan inte knyta an till Vera, som istället tas om hand och uppfostras av Vanna, familjens hushållerska. Livet blir efterhand allt mer outhärdligt för henne – för att överleva tvingas hon leva böjd. Så blir hon åter med barn, nu med Ivans grymme, känslokalle och hänsynslöse bror, som av olika skäl utnyttjat hennes belägenhet och utsatthet. Sandrine flyr på nytt. Och, visar det sig efterhand, familjen Ceder bryts sönder.

Men Sandrine då? Ensam med sin nästan obekanta dotter åker hon till det enda ställe hon känner till utöver gatorna närmast hemmet på Östermalm i Stockholm, nämligen det hus där hon träffade Ivan första gången. Och möjligen, möjligen träffar hon nu en annan socialt utstött man. Och möjligen, möjligen kan hon lära känna sin dotter. Kan hon alltså få en tredje familj? Men … ja? Men så här slutar i vart fall romanen:

” … snurrar ännu ett varv bland sängkläderna. Lägger sig på sidan, stryker bort en fuktig hårslinga från kinden, sakta öppnar ögonen och ser på mig. Mumlar sömndrucket innan hon långsamt sluter dem igen. Det är första gången jag hör henne säga ordet”.

Men varför skulle en roman som är becksvart fram till sista meningen få oss att tro att den finns hopp. Snarare är det så att föreställningen om motsatsen faller genom oss läsare som i ett hål utan botten. Eller - finns det kanske en framtid utan bördan av det som varit och där bara ett bultande hjärta kan bära en oviss, men dock möjlighet. Nej, svarar jag, inte i boken och antagligen inte annars heller. Men kanske är det så, som någon säger i ett sammanhang, att allting tillfaller den som har kraft att vänta. Nej, svarar jag, inte det heller.

Vera

Vera är en stor episk berättelse om ensamhet, flykt och sönderfall. Och kanske om överlevnad. Språket är fulländat – det bästa jag läst på länge – liksom själva romanbygget. Det finns inte en falsk ton någonstans. Inget i berättelsen skaver. Det blir omöjligt att inte ge boken annat än fem stars av fem i betyg. Och min övertygelse är att att vi – du, min okände läsare av denna blogg, och jag kommer att bära den med oss länge.