Ola Larsmo - Swede Hollow.

I Larsmos roman får vi som läsare följa en familj och ett par av deras olika grannar och arbetskamrater från deras först steg på den båt som ska föra dem från Det Gamla Landet – då är året 1897 – till det nya, dvs. Amerika, och till när ett barnbarn – och då är året 2007 – som en gest av tacksamhet mot de personer som under ofattbara umbäranden under sina liv gett honom, hans fru och deras kommande barn förutsättningarna för deras liv ropar sitt tack till dessa deras förfäder. Bara en författare av rang kan skriva fram invandrarnas tunga och i huvudsak hopplösa, men också till delar mot alla odds hoppfulla och framgångsrika liv, så vi känner det in på våra feta vällevnadskroppar och också låta det högt framropade tacket till Förfäderna inte bli larvigt eller patetiskt. Ola Larsmo är i boken Swede Hollow en sådan författare.

Larsmo.

Vilhelm Moberg har ju i sin Utvandrarserie skrivit den stora boken om de personer som utvandrade till Amerika. Om jag inte minns fel, så har också svenska folket i en omröstning av något slag också sagt att dessa böcker är Sveriges bästa. Dessutom har ju serien genererat filmer, musikaler och jag vet inte allt. Otroligt egentligen. Så varför skriva en ny bok med samma grundtema?

Den frågan föreställer jag mig att Larsmo måste ha ställt sig. Eller inte. För den goda författaren måste känna när han har ett uppdrag, att han kan förvalta något, att han har en idé och kunskaper som kan vara av av betydelse för honom och oss andra. Bara den goda författaren kan förmedla detta till en läsekrets. Allt detta tycker jag att Larsmo i Swede Hollow visat att han kan. Han visar oss också att inte alla utvandrare var som den vällyckade Karl-Oskar och hans Kristina som bokstavligen bröt egen mark. Larsmos romanfigurer tillhör den anonyma massa som – med något undantag – lever sina liv i samma livsfientliga klassamhälle som de gjorde här hemma.

Boken handlar om en viktig del av vår svenska historia. De som utvandrade gjorde det förstås av varierande individuella skäl och deras liv i Amerika blev också olika. Larsmo berättar om den grupp som fastnar i det hårda hopplösa industriarbetet eller daglönearbetet och där också vissa går under i den slum - den som kallas Swede Hollow, en illaluktande soptipp i en ravin - de hänvisas till. Men där också några genom envishet, talang och hårt arbete visade att det var möjligt att komma bort från den startpunkt de fick i det Nya Landet. Det var möjligt. Inte för alla men för de starkaste. Men för de flesta blev guldet till sand där livet rann bort genom valkiga fingrar.

Swede Hollow

Om detta berättar Larsmo i en bok som visar oss romanens goda kraft och betydelse. Han ger oss en genomtänkt, välkomponerad story som bär boken igenom och där både den för de flesta negativa men för andra positiva livsutvecklingen är helt trovärdigt beskrivna. Personporträtten är bra och inte sällan skakande och de olika livsödena ger oss en bra bild av hur livet kunde gestalta sig inte bara för den första generationen invandrare utan också för de kommande. Samvaron och solidariteten mellan olika personer och vilken betydelse den kunde ha för överlevnad och framgång i både det lilla och stora livet blir tydlig för oss som läsare. Men också att det där i Det Nya Landet likväl som i det Gamla Landet – och för den delen här och nu för oss – fanns brottslighet, svekfulla människor och gemenhet. Liksom att det mellan syskon och andra nära kan öppna sig oväntade och bestående gap.

Språket då? Lysande. Imponerande. Lågmält. Utan stora ord. Och därför gripande.

Det är omöjligt att inte ge denna viktiga bok annat än fem stars av fem i betyg. Så nu vet du det, min okände läsare av denna blogg. Ila till bokhandeln. Eller till biblioteket.