Lena Andersson - Egenmäktigt förfarande (teater).

När Lena Anderssons bok Egenmäktigt förfarande kom ut 2013 skev jag följande kanske lätt obegripliga kommentar på det numera osaligt insomnade Boktipset (skam över Bonniers för att man förstört den!): Om detta att drabbas av kärlekens enögdhet eller blindhet har Andersson skrivit en bok som borde läsas av alla. Både av den som älskar och den som inte gör det. Båda borde kunna få en ökad insikt om att vare sig ord eller förnuft eller likgiltighet eller passivitet kommer att räcka som en sköld mot den verklighet som till slut tränger sin på och kräver ett avgörande. Till sist står man där ensam med frågan ”Vad vill jag?”.

Men boken var i vart fall mycket bra och det var onekligen intressant att följa den debatt som härjade lite varstans under lång tid, och kanske inte riktigt lagt sig ens nu fyra år efter att romanen publicerades. Så sker ju bara med goda böcker som har ett angeläget budskap. Men kanske också för att Andersson bara ett år senare publicerade en slags uppföljare som hon kallades Utan personligt ansvar, och som tydligen skrevs före Egenmäktigt förfarande. Men nog dessvärre också för att den välgödde filmskaparen Roy Andersson opåkallat gick ut och hävdade att han var förebilden till manschauvinisten Hugo Rask i boken. Vilket häpnadsväckande nog också visade sig stämma.

Nå. Men även om Anderssons och Anderssons relation då när det begav sig senare gick åt helvete, så lever fortfarande boken. Som bok, förstås, som såvitt jag förstår ständigt får nya läsarkategorier, men nu också som teaterföreställning. Möjligen lite varstans, men i min lilla stad först på Scala men nu på Maxim. Och det var där jag såg den.

På scenen blir det mycket påtagligt att poeten Ester (utmärkt spelad av Jessica Liedberg) egentligen helt enkelt blir gravt förälskad i den bild av konstnären Hugo (förnämligt gestaltad av Krister Henriksson) som hon skriver fram för den artikel hon arbetar på när hon först träffar honom. Det blir tydligt att Ester intellektuellt och mänskligt spelar i en annan och högre division än den tröge Hugo. Och ändå, ändå dras hon till honom. I sanning märkligt. Men egendomligare saker har väl inträffat förr, inträffar i denna dag och kommer att inträffa i morgon. Men till slut faller polletten ner också i Esters väloljade hjärna och Hugo visas upp i all sin skröplighet och fåfänga. Och vi i publiken kan andas ut och gå hem.

Men innan dess genomled vi efter föreställningen en sk dialog mellan Eva Dahlman (manus och regi) och Lena Andersson på scen. När dessa två fick vara ifred från publikens frågor var den stunden helt OK. Värre blev det när framförallt männen i publiken skulle stila och ställa de intellektuella och svårbegripliga frågorna. Men då gick vi. Hem till det goda vinet.