Christoffer Carlsson - Den tunna blå linjen.

Jag har sedan tidigare läst ett par av Carlssons böcker och tyckt de varit helt OK och trodde väl då att när jag satsade skattade pensionärspengar på hans senaste – Den tunna blå linjen – så skulle jag väl tycka ungefär detsamma. Men icke. Carlsson har ju i intervjuer och på annat sätt gjort klart att detta är hans sista bok om kriminalinspektör Leo Junker och hans gamla kompis John Grimberg, som av omständigheterna hamnat på en annan sida av laglydighetens gräns än Junker. Carlsson har också sagt att han när han kommit till sid 500 i sitt bokmanus inte tyckte att det höll, raderade detsamma och skrev om det mesta (endast sista sidan i manuset höll för hans kritiska öga och finns nu med i Den tunna blå linjen). Jag tycker detta märks. Det finns en trötthet och nästan slapphet i intrig och språkbehandling som stör mig. Han kan ju bättre.

Trött?

Men allt är ju inte dåligt förstås. Han noterar t.ex. att ”Ovanför Vällingby drar molnen fram som ett tungt grått sjok”. Tro mig – det gör de alltid. Oavsett hur andra kan ha det. Men annars är det lite för många longörer och tom rena språkgrodor. Jag trodde inte heller jag i en bok av Carlsson skulle behöva läsa om ”sluga blickar” och ”konstiga miner”. Den gode Junker dras, det vet vi ju förstås sedan tidigare, med polisväsendets samlade skuldbörda och ständigt dåliga samvete för det mesta. Också, förstås, för sin relation. Varför det – jo, för att ”jag aldrig lär mig något”, som Carlsson låter honom upprepa i tid och otid. Liiite tröttsamt blir det. Förvånande är väl också att Carlsson tar till det beprövade Kling-och-Klang-greppet när det kör ihop sig för polisen – en nödlösning för att komma ur ett lite besvärligt rent berättartekniskt läge.

Nå. Men, som sagt, allt är ju inte dåligt förstås. Jag uppfattar det som att Carlssons tes – eller budskap om man så vill - är att den tunna blå linjen håller på att bli alltför tunn. Vad är då det? Jo, som Carlsson skriver:

”Emblemet har formen av en flagga” – eller något annat, lägger jag till – ”med svart botten. En klarblå horisontell linje får det att se tredelat ut: en svart topp, svart botten och en tunn blå mitt. Den svarta toppen representerar civilsamhället. Allmänheten. De laglydiga … Den svarta botten symboliserar den kriminella världen där banditer, rånare och desperata gäng från förorten regerar i laglöshet och girighet. De enda som finns mellan dem, som utvalts till samhällets beskyddare och förhindrar att våld och anarki sprider sig genom samhällskroppen är polisen. … Vi är den tunna blå linjen. Mellan ordning och kaos, liv och död … ”.

Vad händer då, är den fråga som Carlsson ställer till sina läsare, om denna tunna blå linje blir för tunn? Om polisen p.g.a. administrativa och eller politiska beslut inte längre kan uppfylla sitt uppdrag. Eller, värre, om enskild poliser eller grupper av poliser avstår från att göra det och därmed direkt eller indirekt förenar sig med buset Att detta lyfts fram för diskussion också i en i sammanhanget obetydlig deckare kan ju ha sina poänger.

I storyn i Den tunna blå linjen läser vi om en eller kanske fler sådana poliser. Junker och hans kollega lyckas förstås få den störste polisskurken inom lås och bom. Men, som en desillusionerad polis säger, ”det finns alltid någon annan”. Alltid någon annan som faller för frestelsen. Alltid någon annan inom organisationen som skyddar hen. Alltid någon annan som ännu inte är upptäckt. Alltid någon annan som inte ens bryr sig.

Det påminner lite, och inte så lite faktiskt, om Bo Bergmans Marionetterna:

Det sitter en herre i himlens sal

och till hans åldriga händer

gå knippen av trådar i tusental

från vart människoliv han tänder.

Han samlar dem alla och rycker han till,

så niga och bocka vi som han vill

och göra så lustiga piruetter,

vi stackars marionetter.

…

Se dansen på dockornas karneval

är sig lik i alla tider.

Ett ryck på tråden – och allt tar slut

och människosläktet får sova ut

och sorgen och ondskan vila sig båda

i din stora leksakslåda.

Det finns alltså, tror jag Carlsson vill upplysa oss om, överallt någon som har ditt och mitt liv som en tråd i sina skurkaktiga händer. Alltså även den som absolut inte borde ha det. Ety ”Allt som vår lycka och ofärd bebådar – är bara ryck i trådar”. Något som vi alla i sinom tid kommer att bli varse. Med denna deprimerande slutsats i minnet får jag väl ge Carlsson tre stars av fem i betyg. Fast han egentligen bara borde få två.