Stina Stoor - bli som folk.

I Balåliden bor det enligt hitta.se sex vuxna personer. Stina Stoor och hennes man är två av dessa. Är då detta intressant – nja, kanske kanske inte. Sant är det i vart fall.

Nå. Här i denna – förlåt mig – ångermanländska obygd lever och verkar således Stoor. Hon tycks ha levt ett ganska så brydsamt liv innan hon 2015 debuterade med novellsamlingen bli som folk. Efter ett som det verkar kringflackande liv både fysiskt och mentalt blev hon före 25 års ålder sjukpensionär och hade väl antagligen så förblivit om hon inte vunnit Umeå novellpris 2012. Efter det börjar hennes författarkarriär ta lite fart – hon publicerar efterhand fler noveller och vinner bl.a. Sveriges Radions novellpris. Hon gör också ett tydligen uppmärksammat Sommarprogram. bli som folk nomineras till Augustpriset. Hon får Borås tidnings debutantpris och prisas också av Samfundet De Nio. Livet tar en annan vändning och hon ”säger också upp sig från Försäkringskassan”, dvs. avsäger sig sin sjukpension. Må hennes gud och hennes egen begåvning och kraft hålla sin hand över henne. Må priserna och uppmärksamheten inte tynga henne.

Boken är tunn – på knappt 200 spatiösa sidor får vi totalt nio noveller. Läser man vad som står om Stoor på det allvetande Wikipedia verkar det som om snart sagt hela världslitteraturens giganter skulle påverkat hennes litterära stil och tema. Sånt är ju bara trams. Hon är i bli som folk en författare som lever av egen kraft och har ett språk och en idévärld som förefaller vara hennes egen. Det är ju ingen tillfällighet att man i nomineringen till Augustpriset säger att hon förnyar den svenska novellkonsten. Här måste man, gissar jag, främst tagit fasta på hennes språkbruk, men säkert också hennes berättelsers rötter. Hon skriver på en blandning av dialekt och – förefaller det – egna mer påhittade ord vilket ger novellerna en märklig tyngd och kraft. De är vackra, skrämmande, hemlighetsfulla. Många av dem kan mycket väl vara självupplevda eller själviakttagna; andra, vill jag verkligen hoppas, inte. Ibland läser jag novellerna som om de kunde varit skrivna av mången habil författare. Men så stiger ur dem händer som tar strupgrepp på mig och tvingar mig att dra efter andan.

Som här: En tjej med snedlugg finler ner från löpsedlarna. Ler helt vänligt och välsignande. Tjejen har varit på nyheterna också och heter Mord, eller Offret, eller Våldtagen, eller Kropp. Men mest Marlene från Burträsk var bara sexton år när.

Stoors debut är viktig och angelägen. Kanske har vi fått se en ny stor författare. Vem vet. Jag ger bli som folk fyra stars av fem i betyg.