Lina Wolff - De polyglotta älskarna.

Lina Wolff är, ser jag på Wikipedia, född i den akademiska bondhålan Lund – och vem är inte det? - men nu bosatt i det säkert fagra Hörby i dess närhet. Hon är översättare och författare och nästan 45 år gammal. Kanske stötte jag på henne utanför Domkyrkan när mamman drog den lilla Lina i barnvagnen och jag sprang mot Stationen med mina resväskor för att resa bort. Bort. Vad vet man. Däremot tror jag mig veta att vill man se Hörby när man kör bil måste man ha ögonen öppna. Blinkar man bara det allra minsta så har man missat chansen. Men jag kan ju för all del ha fel. Det är ju nu längesen jag var i de krokarna.

Vad har nu detta för betydelse? Ingen alls, egentligen. Men översättare och författare är Wolff alltså. Innan De polyglotta älskarna kände jag henne bara som ett lite vagt klingande namn. Läst henne hade jag alltså inte gjort. Och detta – min okände läsare av denna blogg - förvånar mig faktiskt, då jag har den föreställningen att jag har någorlunda koll på vad som rör sig i den svenska bokfloden. Inte minst om man som Wolff redan innan De polyglotta älskarna fått Tidningen Vi:s litteraturpris. Nu har hon ju dessutom fått både det välrenommerade Svenska Dagbladets litteraturpris och Augustpriset. Välförtjänt, vill jag säga.

När jag då höll De polyglotta älskarna i min hand första gången tänkte jag, säkert som många andra, att vad fan betyder polyglott. Älskare vet man ju någorlunda väl vad det kan tänkas betyda. Men polyglott? SAOL säger kort och gått flerspråkig person, Akademiens ordbok person som talar flera språk flytande medan Norstedts Svenska Synonymordbok inte säger något alls. Förvånande nog. Men frågan får väl kanske ändå vara någorlunda utredd. Innan läsningen åtminstone.

Nå. Det om det. Men De polyglotta älskarna är, det är väl lika bra att säga det direkt, en mycket bra bok som kan rekommenderas till den som gillar en författare som har god språkbehandling, som berättar en story som är intressant och håller hela vägen och som dessutom inte stryker sin läsare medhårs. Utan tvärtom utgår från att hen vill följa de svängningar och krumbukter Wolff låter berättelsen ta och kanske dessutom har en särskild glädje i att se och försöka tyda de litterära spår hon lägger ut här och där samt – inte minst viktigt – kan hålla mer än en tanke i huvudet åt gången. För medhårs stryker hon inte läsaren. Tvärtom, vill jag påstå. Men ger du dig i kast med boken på ett seriöst och allvarligt sätt, så får du mycket i utbyte. Den kräver – som jag läser boken – sin man. Men jag krånglar kanske till det i onödan. Läs själv och döm själv.

Men äro då berättelsens personer polyglotta i någon mening? Ja, de flesta i vart fall. Om än inte alla. Ta t.ex. Ellinor, hon som älskar att slåss och som via nätet söker en person som, menar hon själv, inte skulle vara verbal men öm, dock inte alltför öm. Samma Ellinor, som sedan efter ett bra tag och efter att träffat en litteraturvetare vid namn Calisto sitter, i hemlighet iakttagen av författaren Max, så djupt koncentrerad i att läsa Houellebecq – som inte tillhör de mest lättlästa, vill jag påstå – att Max själv känner sig sakna och längta efter att kunna nå en sådan koncentration. Samme Calisto som fått ett manus av Max för synpunkter. Samma manus - som bara finns i detta enda exemplar och som är centralt för romanen - som Ellinor bränner upp. Samme Max som senare vill ta med sig Ellinor till markisinnan Lucrezia, vars mormor varit älskarinna till Max. Samma Lucrezia vars mamma Claudia, som sannolikt är tokig, vid ett tillfälle rent konkret pissar på Max´s manus. Men samma Claudia som … nej nu slutar jag. Och då har jag inte nämnt ett ord om Max´s frigida men kloka namnlösa fru, om Calistos undersköna men blinda fd fru Mildred, om receptionisten som vill ta livet av sig men som lägger en förbannelse på Max, om Marco, om … Ja, ni förstår bäste läsare av denna blogg. Vindlande blir det på drygt 280 härliga boksidor. Men ett slut får historien. Sannolikt det bästa tänkbara. Skulle jag tro.

Men – innan dess – äro då berättelsens personer älskare, eller om man så vill älskande? Ja, det får man nog säga. Eller kanske är det snarare så att man älskar efter egen fatabur. Om ens alls. Men i vart fall så försöker man. Och lyckas väl kanske också. Får man väl säga. Kanske med undantag för … nej, nu slutar jag.

Fast egentligen tror jag att Wolffs polyglotta älskare är de som söker en skall vi kalla det sömlös kommunikation mellan man och kvinna – eller törs man säga knapplös. De polyglotta älskarna talar det språk de alla förstår, som de alla talar. Som är både kravfyllt och kravlöst men som kanske – nu gissar jag bara – inte håller mer än för stunden, inte över tid. Trots att språket är bärande för relationer finns hela tiden mellan männen och kvinnorna en gnisslande och avgörande språkförbistring. För – uppfattat så – inte kan det vara en slump att ingen av Wolffs karaktärer har relationer som håller i längden. Samtalen är sömlösa, flyter in i och ut ur de som möts. Fyller dem med tröst och glädje. Men för att de skall kunna älska i en mer vedertagen mening behövs något mer – en känsla för den andra kanske. De blir lyckliga i samtalet, när språket fyller dem – men något saknas alltså. Kärlek kanske det kan heta. De polyglotta älskarna blir därför i grunden ensamma, ständigt sökande denna uppfyllande, sömlösa kommunikation. Ständigt utan kärlek.

Men vad vet jag vad Wolff menar och vill ha sagt. Är det då viktigt att förstå? Nej, det tycker jag inte. För den resa Wolff ger oss polyglotta medresenärer räcker mer än väl. Det finns säkert både mål och mening i vår färd, men frågan är om inte rörelsen är det som är mödan värd.

Så det är inte att undra på att jag ger De polyglotta älskarna fem stars av fem i betyg. Och inte bryr jag mig om jag är ensam om att uppfatta boken på detta sätt. Jag läser på mitt sätt. Andra få läsa på sitt. Som det ska vara alltså.