Bokhållarens uggla

Bokhållarens uggla

fredag 21 juli 2017

Alex Schulman - Glöm mig.

Av Carl Magnus Alexander Schulman har jag tidigare läst Skynda att älska , som hade hans pappa Allan Schulman i fokus och nu Glöm mig som i huvudsak handlar om hans mamma Lisette Schulman. Båda böckerna är autofiktiva romaner som är starkt berörande. Men den första frågan man ställer sig när man läst dem är Varför? - Varför skriva två utlämnande böcker om sina föräldrar som samtidigt inte bara lyfter på locket till hittills okända familjehemligheter utan också blottlägger egna ibland påtagliga tillkortakommanden.

Bildresultat för alex schulman bild

Ja Varför? Skälet kan ju rimligen inte vara att låta den nyfikna allmänheten få kunskap om den tidigare TV-producenten Allan Schulmans liv och död eller den tidigare TV-programledaren och informationschefen i olika anställningar i näringslivet Lisette Schulmans liv och död. Eller för den delen Alex Schulmans något excentriska morfar kulturpersonligheten och författaren Sven Stolpes liv och död. Alla tre är ju nu mer eller mindre glömda av gemene man. Säg Allan Schulman och någon halvglömsk pensionär mumlar kanske något om Hylands Hörna. Säg Sven Stolpe och ett antal personer kommer säkert i håg honom som argsint debattör och författare med misslyckad akademisk karriär. (Men enligt min mening lever fortfarande flera av hans litteraturvetenskapliga verk och i vart fall romanen I dödens väntrum. Men vem bryr sig om vad jag tycker, när jag knappt gör det själv). Säg Lisette Schulman och de flesta ser säkert ut som fågelholkar.

Bildresultat för sven stolpe bild
Argsint. Men läsvärd.

Nä. Skälet till att Schulman skrivit de båda böckerna är nog helt enkelt att han vill få lite ordning och reda i sitt eget liv. Varför - ständigt detta varför … - har han säkert undrat mången gång, blev jag den jag blev. Kunde jag gjort något annorlunda i de skärningspunkter som av och till uppstått i mitt liv. På vilket sätt påverkar min egen ballast inte bara hur jag lever här och nu utan också mina barns liv här och nu och framförallt sen, som vuxna. Det är ju inga märkliga frågor – det är sådana som vi alla av och till brottas med, men de flesta av oss skrapar nog bara på ytan och borrar inte ner oss på djupet i dem. Kanske för att vi inte klarar det rent intellektuellt. Kanske för att vi menar att det trots allt inte är särskilt meningsfullt. Eller för att vi är rädda för vad vi ska hitta. Vad vet man.

Men Alex Schulman kan, tycker det är meningsfullt och viktigt och räds inte för vad han hittar. Och han har en imponerande förmåga att formulera sina tankar. Även om, det måste jag också säga, det kan finnas ett lätt repetitivt drag hos honom. Ibland är han dessutom lite väl litterär – båda böckerna inleds t.ex. med meningen Jag åker längs en väg som är mig mycket bekant. Möjligen vill han på så sätt övertydligt koppla ihop dessa båda böcker. Möjligen. Men denna lilla randanmärkning från min sida har ju ingen betydelse – böckerna är bra, särskilt den senast; hans litterära stil är ganska imponerande, särskilt i den senaste; hans vilja och ambition med dem båda, särskilt den senaste, känns helt uppriktig.

För han har också ett budskap i den och det är att lyfta fram alkoholismens och medberoendets svarta rötter. Det visar sig att hans mamma var alkoholiserad och Schulman och hans två bröder, liksom pappan när han levde, medberoende, som man numera säger. Alla fem kämpar med situationen. Schulman beskriver denna för alla så traumatiska situation ingående, tydligt och också känslosamt. Till slut kan mamman kämpa sig igenom och ut ur sitt beroende. Eller är det ett herrens under?

Känslosamt, skrev jag. Alex Schulman tycks mig vara en känslomänniska, förutom att han har en mängd andra positiva egenskaper. Jag såg och hörde honom på en författarkväll på NK när Glöm mig kom ut. Han beskrev då sitt arbete med den och läste också ett kort avsnitt. Rösten stockade sig. Han fick börja om. Det kändes inte på något sätt konstruerat eller sökt. Det kändes äkta. Många av de närvarande kulturdamerna strök en liten tår ur ögonvrån. Liksom åtminstone en annars hårdhudad kulturherre.

Glöm mig (pocket)

Nå. Jag ger Glöm mig tre stars av fem i betyg. Men vill trots allt hellre än den boken rekommendera Tid. Livet är inte kronologiskt till läsning, dvs. den bok han skrivit tillsammans med Sigge Eklund. Läs gärna min kommentar till just den boken om du vill.

http://kennethbokhallaren.blogspot.se/2015/10/sigge-eklund-alex-schulman-tid-livet-ar.html






måndag 17 juli 2017

Johan Ludvig Runeberg - Fänrik Ståls Sägner.

Vad ser man när man röjer lite i en kär anhörigs bokhylla om inte hens skolversion av Johan Ludvig Runeberg Fänrik Ståls Sägner. Den har jag ju också själv läst i unga dar, och då i en utgåva av Modersmålslärarnas förening. Men nu läser jag om den i 1935 års utgåva, andra tryckningen utgiven av Albert Bonniers förlag. Utgåvan är i sig inte särskilt märkvärdig även om den som säkert de flesta andra utgåvor har August Malmströms välkända illustrationer, men här kan man också läsa den unga L:s små anteckningar i kanterna – vad som ska lära sig utantill, vad vissa ord kan tänkas betyda och liknande. Och nyfiken blir man ju förstås på varför pärmen är knäckt och sedan omsorgsfullt lagad. Frustration, förtvivlan, längtan efter något mer lättläst, en elak kamrat … ? Kanske var rentav skolväskan för liten och trång?

Bildresultat för Johan Ludvig Runeberg bild
Johan Ludvig.

Nå. Jag läser hur som helst om både sådant som hände och sådant som inte hände i Svensk-Ryska kriget 1808-1809. När krutröken sedan lagt sig hade vi som bekant förlorat Finland till ryssarna. Boken kom i två sk samlingar 1848 och 1860 och är starkt präglad av tidens nationalromantik och också av just detta faktum att Östra Rikshalvan gick förlorad. Men allt detta och mer därtill vet ju de flesta redan.

Nu är ju Fänrik Stål ingen historiebok. Förstås inte. Går den då att läsa i dag av andra än den nördigt litteraturintresserade? Skulle inte tro det. Det är lite väl mycket hjälteberättelser, berättelser om folkets lidande, tapperhet och umbäranden, berättelser om generalernas sk hjältemod men också med i för sig berättigad kritik mot den svenska kungen och vissa ledande militärer. Dessa berättelser är alla skrivna, och ska således också läsas så, mot den fond av finnarnas och många svenskars förtvivlan och bitterhet över förlusten i kriget. Något som i dag säkert i huvudsak gått förlorat, men som när boken kom ut fortfarande var levande för envar. Men nu har tiden gått och annat fyllt folkets medvetande och intresse. Historieläsning och litteraturen har ersatts av Youtube, Blondinbellas intressanta kärleksliv och Mello.

Boken inleds med Vårt Land, som nu är Finlands nationalsång. (Vårt land, vårt land vårt fosterland – ljud högt o dyra ord). Första strofen kan väl alla finnar mumla med i, precis som vi kan i vår egen nationalsång. Men hur många av dem känner sig i dag bekväma med den sista? Inte många vill jag hoppas.

Din blomning, sluten än i knopp,
skall mogna ur sitt tvång.
Se, ur vår kärlek ska gå opp
ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp
och högre klinga skall en gång
vår fosterländska sång.

Det är the same shit som i t.ex. Studentsången (Sjungom studentens lyckliga dag, ni vet). Alla har vi skrålat med i första strofen, men hur många skulle utan rysningar sjunga med i den sista? (Texten har skrivits av Herman Sätherberg och melodin av allas vår prins Gustaf, sångarprinsen kallad. Året var 1852). 

Svea vår moder hugstor och skön
manar till bragd som i fornstora dar,
vinkar med segerns och ärans lön,
med den skörd utan strid man ej tar.
Aldrig slockna då
känslans rena brand,
aldrig brista må
vår trohets helga band,
så i gyllene frid som i strid.
Liv och blod för vårt fosterland!
Liv och blod för vårt fosterland!
Hurra!

Bildresultat för berusad student bild
Sjungom.

Hur många sjunger alltså med? Inte många vill jag hoppas. Förutom säkert Kent när han svingar sitt järnrör i de återkommande nattliga promenaderna mellan krogarna. Men han citerar kanske hellre den nu för de flesta stendöde Verner von Heidenstam, som lär vara hans sk kamraters särskilda husgud. Samme VvH som Ledaren Jimmie Å lät den lilla häpna menigheten lyssna på i en raspig inspelning av Nobelpristagaren själv där V stammar sig igenom sin Medborgarsång från 1899, när J nu senast talade i Almedalen. (Det är en skam, det är en fläck på Sveriges banér, att medborgarrätt heter pengar – så talte V, men ock Vi tröttnat att blöda för egen dolk, att hjärtat från huvudet skilja; vi vilja bli ett enda folk, och vi äro det vi vilja. Ja, ja. Men vad menade VvH och för den delen JÅ? Inte många kan veta. Men ana kan vi det värsta).

Bildresultat för heidenstam bild

För inte är det mycket man begriper i dessa dagar. Mer än att vi måste hålla mörkrens krafter stången. Annars kanske företrädarna svingar inte bara järnrören utan också sina fanor och skanderar Liv och blod för vårt fosterland. Hurra när de rör sig inte bara i Almedalen utan också i dina kvarter. Och mina.

Nu kom ju denna lilla text inte att handla särskilt mycket om den tappre gubben Stål. Men vad gör väl det. Jag frågade mig för ett par meningar sedan om boken i dag kan läsas av andra än litteraturnördar. Skulle inte tro det, menade jag. Men det finns ju alltid en viss risk att svulstiga och suggestiva ord och meningar kan mana till någon slags inbillningens hjältemod och kraft och mod i barm hos den fåkunnige. Sån´t har man ju hört talas om.

Liv och blod för vårt fosterland. Fy fan!

Bildresultat för fänrik ståls sägner bild




onsdag 7 juni 2017

Roy Jacobsen - Marions slöja.

I den lilla stad där jag bor finns det en hel del trevliga attraktioner av olika slag. Vi har t.ex. St Erikshjälpen, Läkarmissionen och Stadsmissionen och säkert en hel del annat hedervärt därtill, men till dessa tre händer det understundom att jag smyger mig i väg. Det är mycket intressant kan jag lova. Det är, förefaller det, mest vi pensionärer som hasar oss fram i lokalerna. De flesta verkar köpa lite kantstött porslin eller en och annan urtvättad tröja, medan jag och ett par andra udda figurer mer intresserar oss för vad man för dagen har att sälja vad gäller begagnade böcker. För sådana finns det en hel del av, måste jag säga. Och billigt är det, mycket är bra men uppriktigt sagt så finns det mest skit. Men en och annan gång hittar man alltså en pärla, som nu senast när jag kom hem med norrmannen Roy Jacobsens Marions slöja från 2010. Utgången, kontrollerade jag när jag kommit hem, på nätbokhandeln – för att nu alltså inte prata om den fysiska bokhandeln - medan man fortfarande kunde få ett par ex på bokborsen.se, men då till betydligt högre pris än vad jag nu fick skaka fram ur min tunna plånbok. Se där vilken glädje man kan ha av verksamheter som kränger billiga böcker. (Även om det religiösa anslaget med ”hjälp” och ”mission” skaver lite i min känsliga själ).

Bildresultat för roy jacobsen bild
Slutsåld. 

Nå. Men även i boken kunde jag, visade det sig, läsa lite om ett antal personers samveten som i varierande grad var vårdade och omskötta av en sk guds mjuka och fina händer, oklart dock av vilken av de otaliga som man kan söka tröst och vägledning hos. Men inte hjälpte det för de brott som boken i hög grad handlar om. Vi läser alltså om brott och detta trots att boken inte på något sätt är en deckare. Möjligen möjligen kan man säga att den är en polisroman, men skriven av en intelligent författare som har betydligt högre ambitioner än att enbart leda oss genom polisens arbete för att lösa ett mord. Nu var det ju förresten inte ett mord utan fem och om man kommer fram till en fullständig lösning vill jag faktiskt låta vara osagt. Så nu vet du det, min okände läsare av denna blogg.

Men varför inte börja denna lilla kommentar med att säg något om boken omslag. Boken heter alltså Marions slöja. Marion är en av poliserna i boken och någon slöja bär hon inte, till skillnad då mot ett par av mordoffren. Vi läser alltså om mord och annat där muslimer är inblandade som offer, vilket inte ska förstås som att boken skulle handla om något så banalt som att den skidåkande rättfärdige norske gutten skulle anse sig på egen hand behöva minska antalet invandrare. Nej. Snarare är det väl så att det är den förvirrande och snedgångna kärleken som spelar roll i sammanhanget. Och ekonomiska intressen av olika slag därtill. Men omslaget. Det består av totalt nio händer. Nu spelar ju just händer en ödesdiger roll i boken, men min första tanke var att omslaget skulle alludera på Fatimas hand, som ju som bekant är en arabisk symbol för skydd och tur. I boken har däremot händerna den motsatta betydelsen – våld, död och allt annat än skydd. Men hur som helst så menar jag att omslaget är vackert, fantasieggande och kanske lite symboliskt. Lika mycket utan nåd som livet för den som drabbas av den tankemässigt förvirrade mördaren.

Nu spelar dock Fatima ändå en viss roll för händelseutvecklingen i boken, men bara som ett namn på ett litet näringsställe där – visar det sig efterhand – både offer och mördare ibland satt sin fot, vilket således blev minst sagt ödesdigert. Mer säger jag inte. Mer än att du – min okände läsare - kanske fortsättningsvis bör undvika ett café som kan heta Fatimas Granatäpple, i synnerhet om det där serverar grått kaffe. Och det sitter en lite lurt tittande norrman i ett hörn.

Bildresultat för fatimas granatäpple bild
Granatäpple. Dock ej Fatimas.

Men bokens sk story då? Vad händer? Ja, inte mer än att en liten grupp poliser försöker lösa de mord som efterhand staplas på deras bord. Vi möter den lätt koleriske men ömsinte chefen och hans tre medarbetare som alla i varierande grad är kloka, grubblande och intelligenta och dessutom lagda för att kanske hellre arbeta solo än i grupp. Så det gnisslar av och till lite i samarbetet dem emellan. Samtalen kränger och vränger än hit än dit allteftersom olika uppslag kommer upp eller ett nytt lik visar sig. Den ena gissningen avlöser den andra. Men det är väl så det går till antar jag när poliserna arbetar. Jacobsen får det i vart fall det hela att låta någorlunda rimligt ända till slutet.

För boken får ju förvisso ett slut. Men vägen dit är inte helt enkel för Marion och de övriga i gruppen. Och jag tänker inte berätta något om det mer än att det i Jacobsens hand blir både rimligt, möjligt och trovärdigt. Om än oväntat. Berättartekniskt varvar Jacobsen själva händelseutvecklingen, jakten på mördaren, med att chefen inför en slags undersökningskommission tvingas kommentera vad som sker eller snarare skett under resans gång. För allt går ju inte helt bra. Allt sker inte by the book, vilket chefen då tvingas kommentera och försvara. Detta är ett berättargrepp som är intressant och ger boken en extra dimension och som det dessutom faktiskt är lite spännande att läsa.

Var det allt? Ja, det var allt jag tänker berätta. Något skall väl du som läsare själv komma underfund med. För det är ju klart att du måste läsa boken. Den finns alltså inte i bokhandeln men säkert på på biblioteket. Så skynda dit.

Marions slöja

Jag skulle kanske säga något om språket. Det blir kort - det är helt enkelt klanderfritt. Och en sak till. Det verkar faktiskt som det mitt i all bedrövelse skulle spira lite kärlek mellan två av personerna, vilket gläder Bokhållaren med hans blödiga hjärta. Men jag kan ju för all del ha fel. Det har hänt förr. Men att jag ger boken fyra stars av fem i betyg är jag helt säker på.





tisdag 30 maj 2017

Christoffer Carlsson - Den tunna blå linjen.

Jag har sedan tidigare läst ett par av Carlssons böcker och tyckt de varit helt OK och trodde väl då att när jag satsade skattade pensionärspengar på hans senaste – Den tunna blå linjen – så skulle jag väl tycka ungefär detsamma. Men icke. Carlsson har ju i intervjuer och på annat sätt gjort klart att detta är hans sista bok om kriminalinspektör Leo Junker och hans gamla kompis John Grimberg, som av omständigheterna hamnat på en annan sida av laglydighetens gräns än Junker. Carlsson har också sagt att han när han kommit till sid 500 i sitt bokmanus inte tyckte att det höll, raderade detsamma och skrev om det mesta (endast sista sidan i manuset höll för hans kritiska öga och finns nu med i Den tunna blå linjen). Jag tycker detta märks. Det finns en trötthet och nästan slapphet i intrig och språkbehandling som stör mig. Han kan ju bättre.

Bildresultat för Christoffer carlsson bild
Trött?

Men allt är ju inte dåligt förstås. Han noterar t.ex. att ”Ovanför Vällingby drar molnen fram som ett tungt grått sjok”. Tro mig – det gör de alltid. Oavsett hur andra kan ha det. Men annars är det lite för många longörer och tom rena språkgrodor. Jag trodde inte heller jag i en bok av Carlsson skulle behöva läsa om ”sluga blickar” och ”konstiga miner”. Den gode Junker dras, det vet vi ju förstås sedan tidigare, med polisväsendets samlade skuldbörda och ständigt dåliga samvete för det mesta. Också, förstås, för sin relation. Varför det – jo, för att ”jag aldrig lär mig något”, som Carlsson låter honom upprepa i tid och otid. Liiite tröttsamt blir det. Förvånande är väl också att Carlsson tar till det beprövade Kling-och-Klang-greppet när det kör ihop sig för polisen – en nödlösning för att komma ur ett lite besvärligt rent berättartekniskt läge.

Nå. Men, som sagt, allt är ju inte dåligt förstås. Jag uppfattar det som att Carlssons tes – eller budskap om man så vill - är att den tunna blå linjen håller på att bli alltför tunn. Vad är då det? Jo, som Carlsson skriver:

Tygmärke Thin Blue line

Emblemet har formen av en flagga” – eller något annat, lägger jag till – ”med svart botten. En klarblå horisontell linje får det att se tredelat ut: en svart topp, svart botten och en tunn blå mitt. Den svarta toppen representerar civilsamhället. Allmänheten. De laglydiga … Den svarta botten symboliserar den kriminella världen där banditer, rånare och desperata gäng från förorten regerar i laglöshet och girighet. De enda som finns mellan dem, som utvalts till samhällets beskyddare och förhindrar att våld och anarki sprider sig genom samhällskroppen är polisen. … Vi är den tunna blå linjen. Mellan ordning och kaos, liv och död … ”.

Vad händer då, är den fråga som Carlsson ställer till sina läsare, om denna tunna blå linje blir för tunn? Om polisen p.g.a. administrativa och eller politiska beslut inte längre kan uppfylla sitt uppdrag. Eller, värre, om enskild poliser eller grupper av poliser avstår från att göra det och därmed direkt eller indirekt förenar sig med buset Att detta lyfts fram för diskussion också i en i sammanhanget obetydlig deckare kan ju ha sina poänger.

I storyn i Den tunna blå linjen läser vi om en eller kanske fler sådana poliser. Junker och hans kollega lyckas förstås få den störste polisskurken inom lås och bom. Men, som en desillusionerad polis säger, ”det finns alltid någon annan”. Alltid någon annan som faller för frestelsen. Alltid någon annan inom organisationen som skyddar hen. Alltid någon annan som ännu inte är upptäckt. Alltid någon annan som inte ens bryr sig.

Det påminner lite, och inte så lite faktiskt, om Bo Bergmans Marionetterna:

Det sitter en herre i himlens sal
och till hans åldriga händer
gå knippen av trådar i tusental
från vart människoliv han tänder.
Han samlar dem alla och rycker han till,
så niga och bocka vi som han vill
och göra så lustiga piruetter,
vi stackars marionetter.
Se dansen på dockornas karneval
är sig lik i alla tider.
Ett ryck på tråden – och allt tar slut
och människosläktet får sova ut
och sorgen och ondskan vila sig båda
i din stora leksakslåda.

Den tunna blå linjen (inbunden)

Det finns alltså, tror jag Carlsson vill upplysa oss om, överallt någon som har ditt och mitt liv som en tråd i sina skurkaktiga händer. Alltså även den som absolut inte borde ha det. Ety ”Allt som vår lycka och ofärd bebådar – är bara ryck i trådar”. Något som vi alla i sinom tid kommer att bli varse. Med denna deprimerande slutsats i minnet får jag väl ge Carlsson tre stars av fem i betyg. Fast han egentligen bara borde få två.






söndag 21 maj 2017

Kristina Lugn - Nattorienterarna.

Kan man orientera om natten när det är en söndag eftermiddag och solen lyser som om den vare sig gjort eller vill göra något annat? Ja och nej. Ja, om man bor i Stockholm och har lyckats komma över två biljetter till Kristina Lugns pjäs Nattorienterarna som går på Stockholms stadsteater. Annars kan det väl bli svårt föreställer jag mig.

Bildresultat för kristina lugn bild
Nattorienterare?

Nå. Först som sist: vilket mörker är det man orienterar i; eller orienteras i? Ja det är väl kort sagt mitt eller ditt med Lugns text som vägvisare och i det bleka skenet av två pannlampor som satts på två av Stadsteaterns mest erfarna skådespelare. Texten är ju som så ofta hos Lugn både banal och klok, både absurd och vettig, både rolig och sorglig. Men Meta Velander och Yvonne Lombard håller oss i handen hela den timme som föreställningen varar och vi kommer ut från teaterscenens mörker till eftermiddagens klara solljus både lite mer förbryllade och lite klokare än när vi satte oss. Det är väl så det kan bli när teaterns trollspö tillåts svänga sig över oss.

Velander är född 1924 och Lombard 1929 och de för oss professionellt och med stor yrkesskicklighet genom föreställning. Både tycks lida av vissa fysiska problem men intellektuellt är de både på topp och man kan ju inte annat än att bli imponerad av deras förmåga att memorera och konstnärligt framföra texten. Med ett litet plus måste jag säga för ”mmmm … Marabou” Lombard.

Bildresultat för mmmm marabou lombard bild

Nog om det. Texten då? Utmärkt förstås. Även om jag uppskattade den än mer när jag läste den i stillhet på den egna kammaren inom ramen för distansstudier i litteraturvetenskap för något år sedan. Men så är det. Allt skrattande, prasslande, hostande mm stör ju oss känsliga själar. Liksom den egna magens kurrande.

Hur som helst. Vill du se denna succéförställning på Stadsteatern får du nog skynda dig. Vårens föreställningar är ju utsålda. Och hur länge dessa två damer orkar eller får fortsätta vet väl ingen. Mer än kanske teaterdirektören.

Nattorienterarna (häftad)
(Med Pernilla August och Lena Endre för 20 år sedan ...).






fredag 19 maj 2017

Roy Jacobsen - De osynliga.

Mr Jacobsen är en snart pensionsmässig – om det nu finns pensionsålder för en författare, men i det fd broderlandet numera oljelandet är väl allt möjligt – han är alltså en norsk författare på drygt 60 år och med en bred yrkeserfarenhet innan han blev blev just författare. Man kan ju t.ex. undra hur många kollegor som varit valfångare. Hur som helst så finns 16 böcker av honom på svenska och han har också en hel del litterära priser uppställda i bokhyllan. Med två nomineringar till Nordiska rådets litteraturpris därutöver, måste han nog betraktas som en av förgrundsgestalterna i den nordiska litteraturen. Och nu har också jag läst honom, vilket inte var en dag för tidigt.

Bildresultat för roy jacobsen bild
Valfångaren.

Nå. Den bok jag läst är De osynliga som kom ut på svenska 2015. Året därpå kom fortsättningen Vitt hav, som jag tänker återkomma till i sinom tid. I den norska ytterskärgården med sina 10000 öar av olika storlek – men kan det verkligen vara så många, eller minns jag helt fel – bor på en av dem den lilla familjen Barröy. Det är den gamle mannen, hans retarderade dotter och hans som Hans med frun Mari och deras dotter Ingrid. Livet på ön är hårt, kärvt, farligt och fattigt och styrs i hög grad av väder, vind och årstidernas växlingar. Tiden är från 1913 och något eller några decennier framåt.

Under den tiden händer sådant som sker i alla familjer – de äldre dör både väntat och oväntat, barnen växer upp och måste börja i skolan och så småningom arbeta – men också sådant som inte sker i alla familjer. Den äldre dottern får ett sk oäkta barn, Ingrid tvingas av omständigheter utom hennes kontroll föra med sig två barn till familjen och ön. Men dessa och andra händelser som starkt påverkar livet på deras ö uthärdas eller accepteras av alla som om de var närmast ödesbundna och i likhet med stormar, regn och snöfall och ödesdiger torka bara blir en del av det som livet är för dem. Liksom arbetet som är närmast outhärdligt hårt och ställer stora krav på initiativkraft och handlingskraft. Och vilja till överlevnad.

Ändå så finns en trygghet där på ön. En tillit till den egna förmågan och till att livet kommer att gå vidare på det sätt det alltid gjort. Men så händer ett antal små och stora saker som rubbar denna grundmurade tillit och tro. Och boken slutar. Men vi vet ju att det kommer en fortsättning. Däremot vet vi ju inte på vilket sätt livet för de som nu bor där på ön kommer att gestalta sig. Men vi anar … ja, vi anar att det inte kommer att bli gott.

Men än så länge är livet på ön så gott det kan bli. Och gott nog.

Om detta liv skriver Jacobsen på en prosa som är så precist anpassad till livet där. Den är klar, distinkt och vacker. Den döljer ingenting. Den förskönar ingenting. Den lyfter fram Livet som det är. Vi ser framför oss hur Hans sliter med att bygga nya hus som ständigt raseras av höststormarna, hur han ständigt vill att livet på ön ska bli ett ännu litet bättre liv. Vi läser om hur den gamle katten sover på den äldste mannens mage. Hur Ingrid en vacker sommardag kan simma runt ön. Hur de alla plockar och rengör dun till täcken. Hur några av barnen är nära att omkomma på grund av barns obetänksamhet. Hur de alla längtar tillbaka till ön när de någon gång varit därifrån. Hur … Hur livet där är det enda tänkbara för dem, även om någon eller några har eller har haft drömmar om något annat. Drömmar som tunnats ut av kärleken till livet på deras ö och till familjen.

De osynliga (pocket)
Vackert och kongenialt omslag.

Det går inte att ge denna vackra och skakande bok annat än fyra stars av fem i betyg. De osynliga skall läsas för sina rent litterära kvaliteter men också som en påminnelse om att det har funnits och finns ett liv bortom vårt eget. Ett liv bortom det där en timmes väntan på vårdcentralen kan orsaka turbulens både i det privata och det politiska livet. Skit på er, era bortskämda och historielösa satar skulle jag vilja säga. (Men det får man väl inte göra?).
















tisdag 25 april 2017

Agnes Lidbeck - Finna sig.

Man ska, som du min okände läsare säkert redan vet, akta sig för debutanter. Mest förstås de som hyllas av en sk enig kritikkår och/eller i värsta fall blir föremål för devota nigningar i Babel. Många skattade pensionspengar har jag genom åren slängt i gapet på bokförlagen och deras debutanters illa skrivna, illa tänkta och illa genomförda alster. Men så kommer det då och då en bok som gör att jag inser att jag kommer att fortsätta vara debutanterna trogen. Finna sig av Agnes Lidbeck är en sådan bok.


Bildresultat för Agnes lidbeck bild


Nå. Agnes Berenike Elinor Gudmundsson Lidbeck har en bakgrund från den lilla staden Lund – vad annars – där hon bl.a. studerade litteraturvetenskap och har sedan haft olika anställningar med anknytning till kultursfären. Nu arbetar hon på Svenska Institutet. Att en person med litteraturvetenskaplig bakgrund så småningom skulle kunna komma att fundera på att själv ge ut en bok förefaller ju inte helt otroligt. Sånt har ju hänt förr. Men att då gå från tanke till handling är dock en lång och knökig väg, inte minst om man som Lidbeck har familj och barn. Att ett förlag sedan skulle våga satsa pengar på en osäker debut och att boken skulle bli bra är ju dessutom långt ifrån givet. Men så blev det för Lidbecks del.

Finna sig kan väl tolkas som att finna sig själv eller finna sig i. För huvudpersonen Anna i boken Finna sig, menar jag att både dessa innebörder av finna sig kan gälla. Hon försöker nog så gott hon kan att finna sig själv, men stannar av olika skäl vid att finna sig i - finna sig i tillvaron så som den blev för henne. 

I boken möter vi Anna och hennes tomma liv. Hon är gift med Jens och får med honom två barn. Men någon särskild mening med sitt liv finner hon inte. Hennes uppgift, som hon tycks se den, är att som kvinna och mamma se till att man och barn har det bra. Hon sätter sig själv i bakgrunden. Men det betyder inte att detta hennes liv känns särskilt meningsfullt för henne, tvärtom. Hon finner sig inte väl tillrätta i den roll hon tilldelat sig, men gör å andra sidan inget för att förändra den. Hon har stråk av masochistiska drömmar. Hennes tillvaro rullar på. Hon är den vite mannens slav som är nöjd om pelargonernas vissna blad plockas bort. Av henne förstås.

Anna är, som jag uppfattar henne, intellektuellt och socialt en posör. Hennes yta är viktig för henne. Hon försöker tänka och säga de rätta sakerna, de rätta meningar oavsett om hon pratar med sin man eller terapeuten. Hon försöker läsa de rätta böckerna. Hon putsar sig därmed själv till så hög glans som möjligt. Hon tycks anse – eller kanske inse – att detta att vara sig själv inte är något man är av sig själv. Men denna möjliga insikt leder inte till något. Hon trampar på. Men i vad? Ja, inte är det i en ansträngning att utveckla något eget, snarare blir hon mer förvirrad och osäker och finner väl trots allt en sorts mening i att vara till; vara till för någon annan.

Så träffar hon Ivan, en intellektuell och känd författare, på en fest och det blir en slags ömsesidig attraktion dem emellan. De inleder ett sexuellt förhållande och så småningom skiljer hon sig från Jens. Blir hon lyckligare då? Naturligtvis inte. Allt det som gällde för henne innan skilsmässan, dvs. att försöka göra allt rätt, känns som jag uppfattar det nu än mer meningslös för henne. Så blir Ivan sjuk och döende i en cancersjukdom. Ivans dotter gör snabba besök hos dem men behandlar Anna som luft. Anna själv går in i den kvinnoroll hon genom åren funnit sig i – städar, lagar mat, pysslar med blommor, tvättar honom. Ger honom hans mediciner. Tvättar och stryker hans skjortor. Så dör Ivan. Vad händer med Anna? Vet inte. Hennes ensamhet är stor. 

Vad återstår då för henne?

...
Hustru diska sås.
Hustru koka lort.
Hustru sköta grums.
Vara vit mans slav.
Komma krypa knäna
tigga
Vara vit mans slav."

Det är väl det öde som väntar Anna. Att efter ett tag bli annan vit mans slav. För vad ska annars bli hennes uppgift som kvinna? Annat än den uppgift hon genom åren tilldelat sig själv?

Finna sig (inbunden)

Jag ger denna starka debut fyra stars av fem i betyg. Den skaver säkert i dig som i mig. Ety - det är inte bara alla annor utan kanske inte minst alla som kan heta Jens, Ivan eller Bo Göran som borde kunna dra lärdomar av boken.




tisdag 18 april 2017

Graham Swift - Mödrarnas söndag.

Mödrarnas söndag – en tunn men tät liten bok med hög densitet. Och således mycket läsvärd. Inte undra på att den ligger högt – om inte rentav högst – på DN:s boklista den vecka detta skrivs. Den bakomliggande handlingen i sig är ju inte särskilt mycket att hurra för, men vad gör det när Swifts språk är helt klanderfritt, att själva romanbygget är någorlunda spännande och rimligt, om än enligt min mening alltså inte helt invändningsfritt, och att vi som läsare genom inskjutna meningar eller hela stycken efterhand förstår – om man nu väljer att läsa boken på det sättet – att den engelska överklassen står inför sitt nederlag och att framtiden ligger hos de till synes enklaste av de enkla. (Precis som vi i dessa dagar mitt framför ögonen på oss ser nedmonteringen av Great Britain till – ja, jag vet inte riktigt vad; men inget särskilt great i vart fall. Men detta sista var en parentes). Tiden är en gång för länge sedan, närmare bestämt år 1924.

Bildresultat för graham swift bild
Mr Swift. 

Nå. Boken är på 154 sidor. Hälften av dessa beskriver ett avsked mellan rikemanssonen Paul och pigan Jane. De är båda unga men har redan under ett antal år haft ett hemligt sexuellt förhållande där de förenats i köttet på de mest udda ställen. Nu träffas de en sista gång och har ett sista, eller om man så vill första, samlag i Pauls säng. Det är första gången de ser varandra helt nakna. Paul ska sedan åka och träffa sin trolovade Emma, rikemansdottern som han ska gifta sig med. Älskar de varandra? För Janes del är svaret ja, för Pauls del mer osäkert, men antagligen. Jane kommer för alltid komma i håg vad som sker före, under och efter samlaget. Hur deras kläder ligger slängda över en stol, hur solen lyser in i rummet genom ett öppet fönster, hur Paul lägger ett askfat på hennes mage, hur Paul – medan Jane ligger naken kvar i sängen – långsamt klär på sig för att åka till sin Emma. Hur hans säd rinner ur henne och blir till en avslöjande fläck på hans lakan. Hur hon hör hans steg när han lämnar henne kvar i rummet och går nerför trappan, hur han öppnar dörren, hur han startar bilen och kör i väg. Hon återser honom aldrig.

Frid. Det var den sanning alla dagar bar på, det var den slitna sanning varje dag bar på, men denna sanning var större i dag än någon annan dag – det hade aldrig funnits en dag som denna, och det skulle eller kunde aldrig finnas en likadan igen. Tänker Jane när hon ligger naken bredvid Paul. Hon vet ännu inte hur rätt hon kommer att få.

För hon återser honom aldrig. Men innan hon lämnar det stora tomma huset går hon naken igenom delar av det och lämnar på så sätt ett hemligt avtryck efter sig. Ingen kommer att få veta denna hennes egen stora och viktiga hemlighet, ingen förutom hon själv. Hon har inte och kommer heller aldrig att få någon att vilja dela den med. Varför är då huset tomt? Pauls föräldrar är på lunch med Emmas för att planera bröllopet. Pigorna är lediga. Det är nämligen mödrarnas söndag, den enda dag på året då de är lediga för att åka hem till sina mödrar/familjer. Jane har emellertid ingen att åka till. Hon är föräldralös, bortbyting, hittebarn.

Hon återser honom alltså aldrig. Men det vet hon ännu inte när hon glad och kanske lycklig lämnar det stora huset och cyklar iväg hem. Hem till sitt eget herrefolks stora hus. Det är nu hon får veta att Paul kört ihjäl sig på väg till Emma. Janes hela värld krackelerar. Men hon kan förstås inte visa något utåt. Samtidigt blir denna ödesdigra händelse en avgörande skiljeväg också för henne själv.

Jane har under lång tid fått låna böcker ur sin herremans bibliotek. Till en början till dennes stora förvåning, men efterhand blir det självklart också för honom. En tid efter Pauls död ser hon i tidningen en annons om att en bokhandel i Oxford söker ett biträde. Hon söker tjänsten och får den. Det är nu – det måste jag säga – som berättelsen lite grad släpper från trovärdighetens fasta grund. Den sannolikhetsgrund som en bra roman måste ha. För Jane visar sig – förstås – vara en klippa i bokhandeln. Hon får – förstås – större och större ansvar. De etablerade kunderna uppskattar – förstås – henne mer och mer. Och så rullar det på för Jane. Att ligga i Oxford tar hon en period mycket bokstavligt. Hon träffar efterhand en man hon gifter sig med. Och under över alla under – hon börjar skriva romaner. Romaner som säljs i stora upplagor. Gammal blir hon också.

Jag raljerar förstås nu. Det märkliga är att Swift ändå lyckas göra denna skall vi kalla det karriär trovärdig. Det är säkert bara jag som har lite problem med den. En sämre författare än Swift hade väl antagligen fått publicera sitt manus i harlequin-serien. (OBS, min okände läsare av denna blogg, nu raljerar jag igen!). Men Swift är en bra författare. Hans lyckas göra sin story någorlunda trovärdig mycket tack vare sitt goda språkbehandling. Det finns en intensitet och innerlighet i berättelsen – inte minst i den första halvan - som berör också en gammal ilsken cyniker som er okände Bokhållare. Och det lyckas fanimej inte många med. Det finns också en täthet i berättelsen som imponerar där den vandrar fram och tillbaka boken igenom. Detta gör Swift mycket bra. Berättartekniskt är boken alltså nästan fulländad. Liksom således vad gäller språket. Det är bara delar av själva romanbygget som stör mig.

Mödrarnas söndag (inbunden)

Men inte mer än att jag måste ge Mödrarnas söndag fyra stars av fem i betyg.