Bokhållarens uggla

Bokhållarens uggla

tisdag 19 september 2017

Per T Ohlsson - 1918. Året då Sverige blev Sverige.

Det började väl med att Florian Illies gav ut 1913. Århundradets sommar som sedan följdes av säkert många fler men åtminstone här hemma av Elisabeth Åsbrinks bok 1947. För att inte nu tala om Peter Englunds evighetslånga 1914. Stridens skönhet och sorg. Jag pratar alltså om historieböcker som handlar om ett enda år. Sist i raden åtminstone på svenska kommer nu Per T Ohlssons med 1918. Året då Sverige blev Sverige.

Bildresultat för per t ohlsson bild
Per T. 

Det är ju en intressant trend som antagligen ger den historieintresserade som tidigare läst mer traditionella historieböcker, ni vet de som börjar med knappt synliga runor i en liten sten och slutar i rimlig närtid, allra mest. De böckerna kommer vi aldrig att kunna undvara, även om vi skulle få aldrig så många ettårsböcker. Dessa är ju ändå - åtminstone de jag läst - väl så intressanta och väl så trevliga att läsa, men lite grand känns det som att någon skulle få för sig att ge ut ett enda kapitel av låt oss säga Johannes Anyurus viktiga bok De kommer att drunkna i sina mödrars tårar och sen grotta ner sig i det med aldrig så intressanta utvikningar på längden och tvären. Kan säkert vara kul att läsa också det, men något kommer onekligen att fattas – nämligen det som heter h e l h e t. Vad hände innan och vad händer efter? Samma tankar kan man förstås få när man läst 1918. Året då Sverige blev Sverige. Många av den bokens läsare känner säkert till det, men antagligen inte alla.

Och vem skulle komma på tanken att bara lära ut låt oss säga åttans multiplikationstabell. Om nu någon överhuvudtaget lär ut den längre. Jag vet som vanligt inte mycket av det som rör sig i nutid i vårt kära fosterland. Men antagligen skulle inte många komma på en sådan tanke. Mer än kanske en och annan friskola som inte vill vara exkluderande i sin undervisning. Men nu är jag ju förstås orättvis.

Vem är då Per T Ohlsson? Jo, journalist på Sydsvenska dagbladet och författare. Han har bl.a. gett ut standardverket Svensk politik, en mastigt och mycket läsvärd bok om Sveriges moderna historia, och också varit en av redaktörerna för Bonniers viktiga verk Sveriges statsministrar under 100 år. Hur han är som journalist vet jag inte – jag menar, vem läser Sydsvenskan? - men som författare är han intressant och väl värd att läsa.

Bildresultat för branting kungen bild
Två av årets huvudfigurer. Gamla klasskamrater dessutom.

Men vad om 1918. Året då Sverige blev Sverige? Bokens huvudtema är införandet av demokrati i Sverige, dvs. i den meningen att det då beslutades att rösträtten skulle vara lika och allmän och därmed också omfatta kvinnor. Vi vet ju hur det gick, dvs. att förnuftet och anständigheten segrade, men Ohlsson skriver spännande och initierat om resan dit och på en god välskriven svenska och med en journalistiskt sätt att närma sig ämnet, men förstås utan att på något sätt göra avkall på den seriositet som ämnet kräver. Sverige – detta av oss alla uppfattade föregångsland inom snart sagt varje område (eller hur?) - släpade helt enkelt efter i den demokratiska utvecklingen i Norden. Och länge, länge kämpade de konservativa högerkrafterna emot. (Den intresserade kommer kanske ihåg hur Moderaternas nu fd partisekreterare Sofia Arkelsten skam till sägandes i ett utkast till idéprogram hävdade motsatsen. Skamligt är ordet.)

Detta är bokens huvudtema och hela boken betraktas genom rösträttsfrågans prisma. Men Ohlsson hinner med också mycket annat både stort som smått. Stort som t.ex. vad som skedde i vår omgivning med första världskrigets avslut, inbördeskrigen i Finland och Sovjetunionen och pandemin Spanska sjukan. Smått – eller snarare mindre stort - om vad som i övrigt hände här hemma inte minst inom kulturen men också inom politiken i övrigt.

Jag vill ta upp bara en enda sak och det är beslutet att avskaffa rotegång och fattigauktion. Fattigauktion innebar att den välgödda bonde som begärde minst i ersättning från kommunen för att inhysa fattiga föräldralösa barn fick ”ta hand om” barnet, dvs. fick billig arbetskraft. Som min egen morfar. Detta närmast medeltida system försvann detta år. Jag ryser fortfarande när jag tänker på det.

1918 : året då Sverige blev Sverige

Men boken då. Den kan jag inte ge annat än fem stars av fem. Inte minst för att den påminner mig om min morfar och om Moderaternas skamliga försök till sk alternativ historieskrivning. Men framförallt för att boken är en välskriven uttömmande beskrivning av året.















torsdag 14 september 2017

Ola Larsmo - Swede Hollow.

I Larsmos roman får vi som läsare följa en familj och ett par av deras olika grannar och arbetskamrater från deras först steg på den båt som ska föra dem från Det Gamla Landet – då är året 1897 – till det nya, dvs. Amerika, och till när ett barnbarn – och då är året 2007 – som en gest av tacksamhet mot de personer som under ofattbara umbäranden under sina liv gett honom, hans fru och deras kommande barn förutsättningarna för deras liv ropar sitt tack till dessa deras förfäder. Bara en författare av rang kan skriva fram invandrarnas tunga och i huvudsak hopplösa, men också till delar mot alla odds hoppfulla och framgångsrika liv, så vi känner det in på våra feta vällevnadskroppar och också låta det högt framropade tacket till Förfäderna inte bli larvigt eller patetiskt. Ola Larsmo är i boken Swede Hollow en sådan författare.

Bildresultat för ola larsmo bild
Larsmo.

Vilhelm Moberg har ju i sin Utvandrarserie skrivit den stora boken om de personer som utvandrade till Amerika. Om jag inte minns fel, så har också svenska folket i en omröstning av något slag också sagt att dessa böcker är Sveriges bästa. Dessutom har ju serien genererat filmer, musikaler och jag vet inte allt. Otroligt egentligen. Så varför skriva en ny bok med samma grundtema?

Den frågan föreställer jag mig att Larsmo måste ha ställt sig. Eller inte. För den goda författaren måste känna när han har ett uppdrag, att han kan förvalta något, att han har en idé och kunskaper som kan vara av av betydelse för honom och oss andra. Bara den goda författaren kan förmedla detta till en läsekrets. Allt detta tycker jag att Larsmo i Swede Hollow visat att han kan. Han visar oss också att inte alla utvandrare var som den vällyckade Karl-Oskar och hans Kristina som bokstavligen bröt egen mark. Larsmos romanfigurer tillhör den anonyma massa som – med något undantag – lever sina liv i samma livsfientliga klassamhälle som de gjorde här hemma.

Boken handlar om en viktig del av vår svenska historia. De som utvandrade gjorde det förstås av varierande individuella skäl och deras liv i Amerika blev också olika. Larsmo berättar om den grupp som fastnar i det hårda hopplösa industriarbetet eller daglönearbetet och där också vissa går under i den slum - den som kallas Swede Hollow, en illaluktande soptipp i en ravin - de hänvisas till. Men där också några genom envishet, talang och hårt arbete visade att det var möjligt att komma bort från den startpunkt de fick i det Nya Landet. Det var möjligt. Inte för alla men för de starkaste. Men för de flesta blev guldet till sand där livet rann bort genom valkiga fingrar.

Bildresultat för amerikans slum bild
Swede Hollow

Om detta berättar Larsmo i en bok som visar oss romanens goda kraft och betydelse. Han ger oss en genomtänkt, välkomponerad story som bär boken igenom och där både den för de flesta negativa men för andra positiva livsutvecklingen är helt trovärdigt beskrivna. Personporträtten är bra och inte sällan skakande och de olika livsödena ger oss en bra bild av hur livet kunde gestalta sig inte bara för den första generationen invandrare utan också för de kommande. Samvaron och solidariteten mellan olika personer och vilken betydelse den kunde ha för överlevnad och framgång i både det lilla och stora livet blir tydlig för oss som läsare. Men också att det där i Det Nya Landet likväl som i det Gamla Landet – och för den delen här och nu för oss – fanns brottslighet, svekfulla människor och gemenhet. Liksom att det mellan syskon och andra nära kan öppna sig oväntade och bestående gap.

Språket då? Lysande. Imponerande. Lågmält. Utan stora ord. Och därför gripande.

Swede Hollow

Det är omöjligt att inte ge denna viktiga bok annat än fem stars av fem i betyg. Så nu vet du det, min okände läsare av denna blogg. Ila till bokhandeln. Eller till biblioteket.






tisdag 5 september 2017

P C Jersild - Tivoli.

I den lilla håla där jag bor har NK på Fina Gatan sitt största varuhus. Där är jag esomoftast, inte minst när den förträffliga NK Bokhandel har sina författarträffar, vilket är oftare än man kan föreställa sig. Häromsistens satt jag en sketen onsdagskväll och lyssnade på P C Jersild när han berättade om sin senaste bok – Tivoli. Det var han, jag och det vanliga kulturgänget, dvs. en blandad kompott av medelålders damer och herrar. Eller, om man nu skall vara riktigt ärlig, mest damer som alla föreföll vara i väl etablerad pensionsålder. Och så jag då. Alla sippade vi på ett halvdåligt vin à 20 spänn glaset. (Sen var där ju också den trevliga kvinna som förefaller vara den som står för författarträffarna. Vi har genom åren åldrats tillsammans – hon, till skillnad mot mig, knappt märkbart).

Bildresultat för P C Jersild bild
Kalkbrottet nästa?

Jersild är enligt min mening en av den svenska litteraturens mästare. Han har, om jag nu räknat rätt, sedan debuten 1960 gett ut 35 böcker. Alla är ju inte omistliga, om man säger så. Men alltså tillräckligt många för att han ska räknas som en av våra stora. Själv vill jag gärna trycka på Vi ses i Song My, Efter floden, En levande själ och Ypsilon för att nu inte tala om Medicinska memoarer och Den stökiga psykiatrin. Alla skall finnas i varje litteraturälskares bokhylla. Och ytterligare ett par. Med en sådan mängd publicerade verk har väl var och en sina speciella favoriter och kanske då andra än mina.

Nå. Tivoli då – kommer den att ligga högt på favoritlistan? Nej, inte på min i vart fall. Jersild kallade på NK själv boken för en munter dystopi, och det kan väl stämma om man har begränsade anspråk. Den handlar om vad som kan ske i en ganska så nära framtid. Gröna Lund har gått i konkurs och kapitalstarka kineser bygger upp ett sk gated community där pensionärer med gott om pengar kan köpa in sig och få full service av både förväntat och oväntat slag. Anläggningen döps till BlissGardens – Lycksalighetens trädgårdar – men kallas i folkmun Kalkbrottet. Jersild guidar oss i korta kapitel hur olika personer framlever tillvaron där och vilka olika faciliteter som erbjuds.

Jersilds språk är som vanligt utmärkt. De enskilda små kapitlen är, under de förutsättningar som gäller, relativt trovärdiga, för det mesta ganska roliga men framförallt intelligenta beskrivningar av den närmast helvetestillvaro som det innebär att bo och leva i Kalkbrottet. Flera av de korta kapitlen är rent underbara. Vissa idéer, t.ex. Vatikanens tanke om att ge ut nya avlatsbrev, lysande och med en skärande ironi. Ibland är humanisten Jersild på så gott humör att tom en melankoliker som jag kan dra på smilbanden.

Tivoli

Men helheten då? Nja – denna muntra dystopi tilltalar inte mig direkt. ”Kristus förlåter alla som inte låtit korsfästa sig” säger någon vid något tillfälle. Jag förlåter Jersild för denna enligt min mening mindre lyckade bok. Jag vet ju vad han kan. Tre stars av fem får det bli i betyg.





fredag 1 september 2017

Kjell Westö - Hägring 38.

Vad händer när jag för första gången läser en bok av den finländske författaren Kjell Westö (det råkar vara hans bok från 2013 Hägring 38). Jo, att jag kommer att tänka på den svenska nobelpristagaren Eyvind Johnson och hans sk Krilonserie (Grupp Krilon, Krilons resa och Krilon själv). Och detta, vill jag ha sagt, var inte till Westös fördel. Nu skall ju denna lilla kommentar inte handla om Krilonserien – där vill jag gärna hänvisa den intresserade till antingen den egna bokhyllan, biblioteket eller något antikvariat. Det är hursomhelst böckernas yttre ram och i viss mån handling som kan påminna om varandra – i båda träffas ett antal intellektuella män regelbundet för diskussioner om samtiden och dessa kommer allt mer att handla om den tidens allt mer närvarande ondska, dvs. fascismen och det hot den utgör mot mänskligheten. För båda grupperna av män går det åt helvete på olika sätt. Men Westö är, det måste jag tyvärr säga, inte i närheten av Johnsons skärpa och analytiska förmåga och kan inte heller alls jämställas med honom som författare.

Bildresultat för kjell westö bild
Westö. Inte Johnson.

Nå. Gör då detta något? Nä, egentligen inte. Hägring 38 lever förstås på sina egna meriter. Och gör det relativt bra. Alla böcker som skrivs och som läses behöver ju inte vara av Nobelprisklass. Eller hur?

Vi läser i boken om tiden strax före andra världskriget. Året är 1938. Polariseringen i samhället – liksom inom Onsdagsklubben, som bokens samtalsgrupp kallas - har redan börjat och hotar att spränga både samhället och den lilla gruppen. Vi vet ju nu vilket helvete som strax skall bryta ut i Finland och i andra länder, vilket ju ställer aningslösheten hos främst högerkrafterna i landet i sitt rätta perspektiv. Finland har ju för bara några decennier sedan dessutom haft ett blodigt inbördeskrig som fortfarande gör sig påmint i såväl samhällsklimatet som hos ett stort antal personer. Också i boken.

Det finns alltså yttre historiska förutsättningar som Westö skulle kunna utnyttjat bättre än han gör. Istället blir det för mycket banaliteter som skilsmässor, byte av bostad, familjekonflikter, slagsmål. Men också, det vill jag gärna ha sagt, ett och annat intressant samtal mellan gruppen och dess medlemmar. Samt ock en märklig personlighetsklyvning i tre (sic) personer hos en av bokens huvudkaraktärer, vilket dessvärre har betydelse för hur boken och livet för ett antal personer slutar. Men Westö ger oss också för all del en viktig berättelse om hur trauman i yngre dar aldrig släpper taget om vare sig den som blir utsatt för dem eller som begår dem.

Hägring 38

Nä. Detta är enligt min mening ändå inte en bra och helgjuten bok av Westö. Tre stars av fem – och inte en stars mer – kan boken få av mig. Men det är ju föralldel mer än vad jag gett många andra. Läs hellre Johnson och hans serie om Krilon, om du inte redan gjort det. Fast den kräver sin man. Men det skrämmer väl ingen?





söndag 27 augusti 2017

Johannes Anyuru - De kommer att drunkna i sina mödrars tårar.

Sedan jag läste Johannes Anyurus En storm kom från paradiset har jag hoppats han skulle återkomma med en lika bra bok. Det har han nu inte gjort. Han har kommit med en ännu bättre, ännu viktigare, ännu mer läsvärd. Om det inte vore för att jag kan skrämma bort dig - min okände läsaren av denna blogg - med överord, skulle jag säga att han med De kommer att drunkna i sina mödrars tårar har skrivit ett mästerverk. Eller i vart fall näst intill. Sant för mig är det hursomhelst.

Bildresultat för anyuru bild

Men det är ingen lätt bok – intrigen, eller bokens själva story, är komplicerad och kanske inte rakt igenom trovärdig för den som läser med de gamla vanliga glasögonen på sig ; språket är understundom svårforcerat, men det är mödan värt att läsa boken långsamt och eftertänksamt ; budskapet, eller det som jag tror att Anyuru vill förmedla till oss bleksiktiga svennar, kan vara nog så svårsmält, i vart fall som jag uppfattar det. Allt detta gör emellertid då att boken har en täthet, eller densitet om man så vill, som gör den till en av årets viktigaste. Enligt min mening.

Men en sak gillar jag inte, måste jag säga och det är titeln och vad jag uppfattar att den står för. De som kommer att drunkna i sina mödrars tårar är, föreställer sig Anyuru, de unga män som åker utomlands och där mördar i sin religions namn och som sedan i vissa fall återkommer tillbaka hit igen och gör detsamma här hemma. Det med tårarna kan ju visserligen som metafor säkert vara sant på ett individuellt plan, men vad hjälper det? Vad hjälper mödrarnas tårar dem och vad vad hjälper de oss. 

Dessa unga mördare borde i stället – bildligt talat förstås - brinna i helvetet, liksom de som hetsar dem, lurar dem, bistår dem och i övrigt underlättar för dem. Dessa unga mördare liksom de som hetsar dem, lurar dem, bistår dem och i övrigt underlättar för dem är ju de som tydligast polariserar en av de stora konflikterna i vårt samhälle, nämligen vad som kan tillåtas ske i en religions namn. Alltså: i stället skall allt ljus sättas på dem – de skall tvingas stå nakna i det kalla offentliga ljuset - liksom att det då därmed skall ställas tydliga krav på dem att redovisa sin tankemodell. Inte varför man tror på den ena eller andra guden, det är ju i grunden likgiltigt eller ointressant, utan varför vissa handlingar skall anses vara oundvikliga i denna guds namn. ”Jag dräper i min guds namn, alltså finns jag till”, tycks en del mena. Ett särskilt ansvar måste i sammanhanget då åvila de – och det är ju den otvetydiga majoriteten av de troende – som inte delar dräparinställningen. Nog sagt om det. Dräparna och deras tillskyndare är ju i det långa loppet ändå förlorare. Men ändå tycker jag att Anyuru inte skulle begråtit dem. Han borde - bildligt talat förstås - som troende muslim hatat dem. Kan jag tycka. Förhoppningsvis omfattas dräparna inte av det Anyuru skriver på bokens försättsblad - ”i Guds, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn”. Vad sedan dessa dräpares mödrar i sin individuella förtvivlan gör är ju en annan sak.

"Basmala är ett samlande namn på frasen I Guds, den Barmhärtiges, den Nåderikes namn, på arabiska بسم الله الرحمن الرحيم , Bismillahi ar-Rahman ar-Rahim, som är islams konsekrationsformel. Denna fras inleder alla kapitel i Koranen utom kapitel nio, och även varje betydelsefull muslimsk handling"..

Nå. Boken då? Dessa första stycke är kort: Nu kommer en vind. Den lyfter lekplatsens sand och en handfull strån av torrt gräs framför höghusfasaderna. De två flickorna i de gamla bildäcksgungorna svingar sig högre. Jag betraktar dem genom glaset. Jag hör inte deras skratt. Jag hör panikslagna, hesa skrik, rytandet av automateld, bullret när föremål och kroppar kastas omkull.

I dessa två meningar sammanfattas boken – den grundläggande som man tror eviga vänskapen mellan två barn ; dödandet i gudens namn. Båda lika förgängliga och utan mening.

Boken är en dystopi och en möjlig berättelse om vår tid eller snarare framtid. En flicka, en av de som gungar med en liten flickkompis, tycks i boken återkomma från en okänd (fram)tid och leva i denna vår tid, som än i boken ligger ett par decennier framåt räknat från nu. En tid som skruvats till jämfört med den vi lever i här och nu. Allt har mörknat än mer. Det finns platser bortom sanning, bortom egentligt liv. Där i dessa platser eller områden lever främst invandrare. Och där växer extrema tankar som blir grogrund för extrema handlingar. En av flickorna i gungan, hon som tycks återkomma från en fjärran framtid, begår tillsammans med två manliga vänner en terrorhandling och mördar – eller möjligen inte mördar – en författare. Detta brott tycks bli som ett lackmuspapper i den samtid boken skildrar. Vad som är rätt eller fel, acceptabelt eller oacceptabelt blir extremt tydligt och utnyttjas också av de som makten haver. Fel och oacceptabelt blir – förstås, vill jag tillägga - att mörda i en religions namn. Rätt och acceptabelt blir att dra alla religiösa över en kam, att låta uppfatta dem alla som åtminstone presumtiva terrorister och låta hantera dem därefter. Och, i boken, låta förpassa dem till särskilda områden, som visserligen inte kallas ”utanförskapsområden”, men i alla fall. Känns det igen?

Bokens själva nav är den berättelse som den i attentatet överlevande flickan skriver medan hon befinner sig på ett slags sjukhus och överlämnar till en författare – som jag rätt eller fel uppfattar har drag av Anyuru själv - hon lärt känna genom hans böcker. Flickans berättelse och författarens reflektioner kring den är vad som för berättelsen framåt.

Nav” är kanske för mycket sagt. Det finns, lika lite som i den tillvaro för flickan och författaren vi får ta del av, en fast punkt. Båda känner sig jagade av oro över att ha missat något viktigt – flickan över att inte ha kunnat berätta det, författaren över att inte ha förstått det. Det är väl ungefär som i den tillvaro vi alla lever i här och nu – vem berättar den sanna berättelsen om den för oss, vem av oss förstår den rätt. Och, kanske framförallt, vem av oss för insikten om det som berättas och vad som måste göras vidare.

Det är så jag uppfattar romanen för min del. Vi lever i den i skuggan av den totala katastrofen, i SD-landet. Men det finns de som kan och vill berätta om den. Finns det då de som orkar lyssna till denna berättelse och föra dess insikt och betydelse vidare. Som orkar och kan förstå och tänka. Så vi inte hamnar djupare i den svarta skuggans ömsesidiga terrorland. Kanske. Kanske inte.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar

Men en sak vet jag. De kommer att drunkna i sina mödrars tårar måste läsas och diskuteras. Jag kan ha uppfattat den helt fel. Må så vara. Men min tolkning är min. Min oro är min. Liksom min uppfattning om bokens rent litterära kvaliteter och dess starka och bestående efterdyningar. Allt detta gör att jag ger ger boken fem stars av fem i betyg.








torsdag 17 augusti 2017

Lina Bengtsdotter - Annabelle.

Visst är det satans orättvist – men vilken amatör har sagt att livet ska vara rättvist – att ge sig på en deckardebutant direkt efter att ha läst en av de bästa böcker jag läst på länge (jag tänker på John Bergers G som i Giovanni Don Juan och du kan hitta min kommentar till boken på kennethbokhallaren.blogspot.se). Men allt är förstås Lotta Olssons fel – och då tänker jag inte på Lotta Olsson, författaren utan på Lotta Olsson, journalisten. Hon som i DN skriver så bra och insiktsfullt om inte bara, men mest, om just deckare. Denna Olsson skrev härförleden en kort positiv recension om Annabelle av Lina Bengtsdotter, vilket ju, tänkte jag, borde borga för att också jag, surgubben, skulle gilla boken. Men icke. Trots att hon också fått pris för boken.

Bildresultat för lina bengtsdotter bild
Glad pristagare.

Vi läser om en ung flickas försvinnande i Gullspång, en liten håla i Västergötland med drygt 1 500 invånare. De lokala konstaplarna står handfallna och kriminalaren Charlie Lager från Nationella operativa avdelningen i Stockholm skickas dit med en kollega för att lösa fallet. Charlie Lager är trots namnet en kvinna, men uppfyller i övrigt alla deckarschabloner på hur en polis ska vara – ensam, kåt, alkoholproblematiker, vilse i själen och hjärtat men förstås duktig polis. Hon rör under den korta tid hon är i Gullspång omkring sitt eget liv, i själva Gullspång, bland de lokala poliserna, på byns krog och i ett antal andra personers liv. Fan vet om hon inte helt osannolikt lyckas bli förälskad också. Avstängd från arbetet blir hon i vart fall. Men löser hon fallet, då? Ja, bäste okände läsare av denna blogg – vill du veta det, så får du allt köpa boken.

Gullspångs centrum 2009
Det spännande Gullspång.

Att en ung, vacker och begåvad tillika ambitiös kvinna försvinner är naturligtvis dramatiskt. Men i Bengtsdotters bok skakas ur detta faktum ut tragedier i varenda familj, i varenda buske som det verkar, och det tycks vila en förbannelse eller arvsynd om man så vill intill både tredje och fjärde led i ett par av familjer. Mycket av det som är viktiga delar i dramat, och som därmed skulle kunnat bli viktiga delar i boken, skrapas enligt min mening för mycket på ytan. 

Annars är ju detta, hur man som individ kan bära på visshet eller aningar om vad man själv kan ha begått för nära nog brott eller i vart fall underlåtelser i sig ett tema som det skulle vara intressant om Bengtsdotter kunde berört mer ingående. Men det skulle kanske krävts en annan författare för att mer seriöst rota i personers och familjers mörker och lyfta fram de våndor och plågor man bär på. Jag tycker inte Bengtsdotter lyckas med detta. Det är ju onekligen lättare att berätta om hur Charlie sitter i hotellbaren och sveper i sig ett antal shots och sen går upp på rummet och knullar med en okänd man. Som sedan visar sig vara … det kan du inte gissa, jag försäkrar. Osannolikt är det i vart fall.

Annabelle

Jo – jag vet att jag är orättvis. Jag vet att jag läser en deckardebutant. Jag vet att andra gillar boken skarpt. Och det finns en del positivt att säga om den, inte minst hur Bengtsdotter genom inskjutna kapitel efterhand beskriver en historisk bakgrund till en del av vad som sedan sker och hur dagarna och timmarna innan försvinnandet gestaltade sin för den unga kvinnan. Men samtidigt har jag ju min egen rätt till min egen uppfattning. Och den är att jag bara kan ge Annabelle två stars av fem i betyg. Kanske skulle det vara bäst för min magsyra om jag slutar läsa deckare. Ja, vi får väl se.

Kul var det däremot att få bekräftat att en av min ungdoms hjältar bott i Gullspång. Mannen som enligt myten läste mycket med tenterade sällan. Vem kan det vara?









tisdag 15 augusti 2017

John Berger - G som i Giovanni Don Juan

Finns det något mer patetiskt än våra häradsbetäckare? Ja det finns det kanske, men visst vilar det en unken doft över dessa i grunden kärlekslösa män som vandrar genom livet med handen om kuken och med riktning mot kärlekstörstande ensamma kvinnor. Här i vårt kära fosterland har vi t.ex. bankiren med tangorabatten Gustaf Raskenstam, som lägrade hundratalet damer – han lär när han var som mest aktiv förlovat sig med en kvinna per vecka - och samtidigt förstås lurade av dem pengar. Två gånger satt han på Långholmen. Det ligger onekligen en odör av skitiga kalsonger över honom. Och för den delen hans nutida kollegor. Mr R peakade under 1940-talet.

Bildresultat för raskenstam bild
Mr R

Över den mångbesjungne Giacomo Casanova å andra sidan fläktar det väl kanske mer dyrbar parfym och aristokrati och äventyr. Hur många kvinnor han bockade av under livets gång vet jag inte men antagligen fler än mannen med tangorabatten. Han förefaller – utöver detta att kunna tjusa damerna till sängs – dessutom ha haft haft vissa intellektuella intressen och förmågor och umgicks med tidens kulturella och politiska elit. Han gav också ut sina egenskrivna memoarer (som jag i ungdomens dar bläddrade igenom på tyska – av rent litterärt intresse förstås ...). Fängslad blev också han, men lyckades dramatisk fly från dogepalatsets i Venedig fruktade blykammare. Eller kom det dit en dam med en fil inbakad i ett foccacia? Han är väl hur som helst den som gett kvinnobockarna själva det berömda öknamnet. ”Tror du att du är en djävla Raskenstam!”, säger inte en säkert med rätta förbannad kvinna utan snarare ”Tror du att du är en djävla ...”, ja ni fattar. När det gäller mr C pratar vi om 1700-tal.

mr C

Både Raskenstam och Casanova har alltså gjort sina mer eller mindre förödmjukande canossavandringar här i jordelivet till skillnad från den kanske mest berömda kvinnotjusaren av dem alla – Don Juan. Han är nämligen helt enkelt en påhittad sagofigur med spanskt ursprung, men som har intresserat och påverkat intellektuella och konstnärer i snart sagt alla tider. Det finns operor, filmer, böcker, visor och jag vet inte allt som i varierande grad handlar om honom. Den litterärt intresserade kan bl.a. läsa två utmärkta böcker av vår egen Lars Gyllensten – I skuggan av Don Juan och Don Juan går igen. (Läs dem gärna. Liksom för den delen det mesta som Gyllensten skrivit också i övrigt). Den mer extremt intresserade av Don Juan-fenomenet kan resa till Spanien och knäböja vid de två (sic) gravar där sagofiguren lär ligga begravd. I sanning märkligt. Något säger väl detta om oss människor. Men vad? Men vad?

Nå. Detta var en som vanligt (för) lång inledning till en bok jag just läst. Jag pratar om G (som i Giovanni Don Juan) av den brittiske författaren John Berger, som dog i januari i år. Av honom hade jag inte läst en rad innan jag läste hans dödsruna i Dagens Nyheter. Men nu alltså G – och fler böcker av honom har jag beställt på den omistliga nätbokhandeln Bokbörsen. Berger fick förresten Bookerpriset för G när den kom ut 1972.

Bildresultat för joh berger bild
mr B.

G är en – jag är aldrig rädd för överord – omistlig bok som bör läsas av envar litteraturintresserad. Det är ingen dussinbok, på intet sätt. Det är inte heller en bok som samlag för samlag beskrivet det sk fenomenet Don Juan. Istället får vi läsa om Bergers beskrivning av tre viktiga perioder i myten/mannens liv - barndomen/ungdomen, den vuxne mannen och slutligen hur han mördas, fatalt nog då till följd av en kvinnas svek. Tiden är i Bergers bok strax före första världskrigets Italien.

Bergers språk är vackert, inte helt lättläst alla gånger och fullt av bilder och resonemang som både har och inte har betydelse för handlingen – ungefär som våra liv tänker jag. Varje dag sker det saker som vi inte har en aning om vad de betyder och vilken betydelse de kan ha för oss. Men vi följer dem och bryr oss om dem. Tills vi lägger dem i soporna. Ungefär så skriver Berger. Det är vackert och skönt att läsa men det är svårt att alltid förstå den betydelsebärande meningen. Underbart nog, vill jag lägga till. Just när jag skrivet denna mening krockar en fet vilsen humla med fönstret i mitt arbetsrum. Helt betydelselöst på ett sätt. Viktigt och intressant på ett annat. Så blir det också att följa Berger.

Detta sätt för Berger att närma sig oss läsare tror jag passar särskilt bra i en bok om mannen som fåfängt men evigt jagar kärleken. För för Don Juan – sagofiguren och paradoxalt nog också för varje man, tror jag – beskrivs kärleken som både möjlig att nå och som ouppnåelig. För för Don Juan tycks strävan efter den inte innebära en vilja att den ska vara annat än för stunden, inte längre än till när en ny kvinna håller sin hand kupad under hans testiklar. Gör då detta något? Nej, inte i romanen. I romanen blir kärleken och kärleksstunden evig bara som som en beskrivning av det möjliga. Det möjliga i att få en ny kvinna. Tänker jag.

Att skriva en roman är ju inte som att skriva en vetenskaplig text, direkt. Det är förstås oundvikligt att ställa helt andra krav på en god roman vill jag påstå, i likhet förstås med flera av de litteraturvetare vars vetenskapliga texter jag harvat mig igenom tidigare i livet, men också ibland nu. Ibland tror jag att det som gör en roman till en god roman – en roman att återkomma till – antagligen kan kokas ner till dess språk, alltså dess sätt att kunna förvalta och till oss läsare förmedla vad författaren vill ha sagt, men också i vad mån romanen till såväl stil som innehåll bryter mot det förväntade, det som också andra författare kan ge oss, och att därmed i bästa fall ge boken en slags värmande efterglöd för oss att vila ut i efter läsningen. Vila ut i och återkomma till. Därtill måste förstås själva storyn vara intressant.

I alla dessa avseenden är Bergers roman enligt min mening ett mästerverk. Jag kan inte ge den annat än fem stars av fem i betyg. Och det är inte att undra på att den tog flera veckor att läsa, vilket – behöver jag påpeka det – är ytterligare en del i det positiva omdömet.





tisdag 8 augusti 2017

Jo Nesbö - Midnattssol.

En morgon när jag vaknade i den fagra månaden juli – eller var det augusti - på det fagra U så var vare sig morgonen eller U särdeles tilltalande. Om nu sanningen skall fram. Regnet piskade på rutan, vinden ven. Inte ens en stark kopp kaffe fick igång livsandarna. Ej heller, visade det sig, den bok av Jo Nesbö jag hittade halvläst i vardagsrumssoffan i den hyrda stugan. Jag borde ju anat oråd – vem lämnar en bok av den närmast helgonförklarade Nesbö nästan oläst. Nu vet jag – den var ärligt talat skitdålig. Den heter Midnattssol. Läs den inte.

Bildresultat för jo nesbø bilder
Skriver antagligen själv. 

Utan att på något sätt – jag upprepar – utan att på något jämställa deckarförfattaren Nesbö med Alexander Dumas d.ä. så kom jag onekligen att tänka på denne litterära gigant. Om honom sägs det ju att han inte alla gånger själv höll i gåspennan när hans böcker kom till. Dialogerna och karaktärerna var tydligen oftast hans egna men mycket av det övriga skrevs av anställda. Kan det vara så att Nesbö också anlitat en anonym skrivarmé, frågade jag mig, medan han själv satt och räknade de pengar som deckarna gett honom. Nej, svarade jag mig, det kan det inte. Han har helt enkelt bara skrivit en riktigt dålig bok alldeles själv. Nog om det.

Nå. Storyn då. En godhjärtad knarklangare flyr från självaste den hemskaste av alla hemska knarkkungar efter ouppklarade affärer. Och blir förstås jagad av densamme. Han kallar sig Ulf när han stiger av bussen i det nordligaste av det nordliga Norge. Här inträffar det mystiska saker. Det mest mystiska är nog att denne Ulf överlever ett par tre attacker som skulle tagit död på var och en av oss flera gånger om för att sedan gifta sig med Lea, byns klockare, och därefter fara ut med henne och hennes son i den vida världen. Alla gråter, inte minst Leas far som visade sig ha ett hjärta inte av sten utan ett av guld.

Språket då. Habilt men inte mer. Eller – ja, jag vet inte riktigt. Men såhär skriver i vart fall Nesbö när han avslutar boken: ”Så hur avslutar vi denna berättelse? Jag vet inte. Men jag slutar i alla fall berätta här. För just här är det bra”. Åtminstone jag tackar honom för den insikten.

Midnattssol

En recensent från Aftonbladet kallar Midnattssol en hyllning till den klassiska kioskdeckaren. Jag antar att det är tänkt som beröm enär omdömet är tryckt på omslaget. Men det hjälps inte – jag kan trots det inte ge boken mer än två stars av fem i betyg.