Bokhållarens uggla

Bokhållarens uggla

söndag 19 november 2017

Sigrid Combuchen - Sidonie & Natalie . Från Limhamn till Lofoten.

Sigrid Combuchen kan i år få sitt andra Augustpris efter Spill – en damroman, som kom 2010. Blir det så, är det förstås välförtjänt, även om jag för min del egentligen tycker att en annan roman just i år skulle vara än mer värd priset. Men vad bryr sig priskommittén om vad jag tycker i denna fråga? Inte ett middevippen förstås, men den 27 november vet vi. Hur som helst, så heter årets roman Sidonie och Nathalie . Från Limhamn till Lofoten.

Bildresultat för combuchen

Vi möter i den de två till en början unga och ganska så olika kvinnorna Sidonie Hildegarde Bruthardt och Nathalie Julienne Dolores Drieu de Vence på deras flykt genom Europa under senaste världskriget. De har mötts av en tillfällighet och sedan följs de åt, mer eller mindre frivilligt. De har redan från början förlorat det mesta av materiellt värde och förlorar till slut också allt utom de slitna och falska örhänge som Nathalie bär livet igenom. De kommer från olika samhällsklasser och är inbördes mycket olika och vänner blir de aldrig trots årsvisa gemensamma upplevelser, både goda och mindre goda sådana. Men ovänskap kan ju som bekant lika mycket som vänskap liknas vid ett förhållande. En av dem – hon som heter Nathalie – överlever både kriget och freden och sitter till slut fyllda 90 år i Lofoten med ny familj, barn och barnbarn och upplever nu en ny närmast personlig men märkligt fördold katastrof. Den andra – hon som alltså heter Sidonie – dör i en slags olycka precis när freden står för dörren.

Det är en stark och berörande roman som ger oss en beskrivning av kamp för överlevnad och efterhand också kamp för ett liv. Bara en av dem överlever alltså. Frågan är förstås om inte också Nathalie nu står inför ett sista nederlag, då de säkert välmenande döttrarna och barnbarnen vill ha in henne på ett sk boende. ”I den stund man sätts på ett boende slutar man både leva och bo”, säger emellertid den klartänkte Nathalie, som förstås motsätter sig detta, men frågan är om inte en katastrofal, hemlighetfylld händelse alldeles utanför hennes fönster kommer att tvinga henne dit. Vem vet. Det enda man kan veta är att hennes uppfattning om ett sk boende är i huvudsak korrekt. Och det vet jag.

Boken kan sägas ha två teman – flykten undan världskrigets fasor och den överlevandes liv och boende i Norges fjordland. Detta blir två geografiska teman men också en berättelse i två tidsplan, som – vill jag påstå – båda ömsesidigt förstärker och fördjupar varandra och som Combuchen i boken ger oss läsare växelvis. Det är här och i språket Combuchen visar att hon är en stor och betydelsefull författare.

Bokens slutackord kan, menar jag, uppfattas både hoppfullt och som dess motsats. Två mycket unga soldater som inte vill annat än att överleva krigets sista dagar och timmar tvingas helt oförberett vara med om en nödförlossning i ett av de hus de ska, som det heter, säkerställa. Den blir dramatisk för både kvinnan, de nya barnet, kvinnans tidigare barn och soldaterna. Samtidigt ser soldaterna hur Sidonie på andra sidan fjorden drunknar då hon i oförsiktighet hamnat för långt ut på ett isflak. Hon kämpar för sitt liv, liksom mamman för sitt och sitt barns. Men Sidonie klarar sig inte. ”Hon drev till havs och han förstod inte varför hon inte sjönk”. Och läsarens hjärta bultar. Vart tar livet för de överlevande vägen, blir frågan. Som för Nathalie, kanske – i sinom tid mot ett slutligt nederlag.

Boken igenom har Combuchen att fantastiskt, nästan dolt eller hemlighetsfullt språk. Sinnligt, skulle jag – som aldrig är rädd för överord – nästan vilja säga. Men man kan inte direkt säga att hon är lättläst. Vi pratar inte om en bok skriven på läckbergska. Men det är väl bra, eller vad tycker du min okände ev. läsare av denna blogg. Och i en rad eller två läser jag också en koppling till en av vår moderna svenska litteraturs stora mästerverk Den skeva platsen av Caterina Pascual Söderbaum, eller kanske snarare till Söderbaums mamma. Bara det gör ju att boken måste får ett bra betyg.

Sidonie & Nathalie : från Limhamn till Lofoten

Jag ger denna läsvärda och goda bok, som jag hoppas många hittar fram till, fem stars av fem i betyg. Men årets Augustpris hoppas jag ändå för min del går till denna bok:

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar











måndag 13 november 2017

Klas Östergren - I en skog av sumak.

I den förträffliga lilla boklådan Äppelvikens bokhandel träffade jag och ett oväntat stort antal andra litteraturintresserade häromaftonen författaren Klas Östergren, som var där och pratade om sin senaste bok I en skog av sumak. Många vore vi, trångt var det, det lankiga vinet skvätte än hit och än dit, syret tog nästan slut och en viss dramatik uppstod när … nej, förresten just det hoppar vi över. Östergren var på gott humör liksom vi i publiken, för att nu inte prata om den trevliga bokhandlaren själv. Men just det är ju vi kunder vana vid sedan tidigare.

Bildresultat för klas östergren bild

Gott humör måste Östergren också varit på när han skrev boken. Det finns ju förstås, som så ofta hos honom, lyckligtvis också en del mörka stråk i den men alltså också en god portion humor, eller här kanske snarare galghumor. Vi möter i den framförallt fyra ungdomar i Stockholmstrakten den varma sommaren 1970 och runt detta nav rör sig ett antal andra personer liksom händelser av skiftande slag. Vietnamkriget pågår och spelar, på gott och ont vill jag säga, en ganska så väsentlig roll för romanens intrig. Jag vill ju verkligen inte avslöja för mycket – det finns de som tycker att jag annars gör det i mina kommentarer – men två av ungdomarna har en tydlig personlig koppling till detta barbariska, skamfyllda och outhärdliga krig. För att nu inte tala om den vietnamdesertör som halkar in i storyn lite på ett bananskal.

Det är ju enligt min mening så att Östergren naturligtvis också här – som vanligt - skriver utmärkt, hans svenska är god och läsvärd, hans språkhantering och hans bilder utan invändningar etc. – allt är egentligen mycket bra, men han tappar enligt min mening många goda uppslag, fullföljer inte fullt ut en hel del goda idéer, varför flera nog så intressanta historier därför nu blir lite hängande i luften. De förblir märkligt nog bara just bihistorier. Det gör ju, menar jag, att eftersom han inte riktigt slutför en del av sådant som skulle må bra av att utvecklas i romanen för att skapa en bättre och mer sammanhållen helhet, så känns delar i storyn onödigt rumphuggna. Kanske är romanen, tänker jag, för kort – den är på bara drygt 250 sidor i ett danskt band – jämfört med många av hans inbundna tegelstensromaner. Där allt verkligen får den plats de förtjänar.

Berättelsen rullar hur som helst på i både förutsägbara och oförutsägbara spår, både sådana som är dramatiska och mer stillastående, både sådana som för storyn framåt och sådana som bara står och hackar lite. Men så är det ju i de flesta romaner man läser. Men sammantaget är väl allt ändå ett uttryck för Östergrens goda skriv- och berättarhumör, skulle jag kunna tänka mig, men kanske framförallt hans näst intill mästerskap som författare.

Men så går det mesta åt helvete i boken – den ena ynglingen hamnar i gipsvagga, den ena flickan förefaller åka till Indien medan den andra ynglingen hamnar i säng med den andra flickan, vilket båda förefaller trivas bra med. Liksom för den delen, med tanke på omständigheterna, häpnadsväckande nog också flickans mamma. Men herrans – liksom författarens - vägar äro som bekant ibland lyckligtvis outgrundliga.

I en skog av sumak

Östergren har skrivit flera mycket bra böcker som alla intar en hedersplats i mitt bibliotek. I en skog av sumak ger jag för min del fyra stars av fem i betyg, vilket ju är bra nog. Den träffar ju trots allt tidsandan ganska så bra och är både underhållande och tänkvärd att läsa. Om hur många böcker kan man säga det? Och, vill jag tillägga, i likhet med desertören gillar jag hellre Frank Sinatra än Frank Zappa. Men det hör väl inte hit, egentligen.

I en skog av sumak är ju också nominerad till Augustpriset 2017. Välförtjänt förstås, men får inte Johannes Anyuru det, så lovar jag att äta upp min basker. (Min kommentar till den boken hittar du på kennethbokhallaren.blogspot.se). 

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar

.




tisdag 7 november 2017

John Williams - Augustus

Vad kan du, min okände läsare av denna blogg, om romartiden och deras olika kejsare? Inte mycket, gissar jag. Som jag i så fall. Och inte heller kan jag mycket mer om tiden sedan jag läst John Williams mästerliga roman Augustus. Däremot kan jag en nu en hel del om hur det kunde ha varit och kanske borde ha varit och hur kejsaren själv tänkte eller kunde ha tänkt. Williams skapar i boken nämligen i huvudsak en egen värld, kanske också ett eget sammanhang, och ger oss en hel del att fundera över. Den verkliga, sanna om man så vill, historien får man läsa sig till i en annan bok.

Bildresultat för john williams författare bild
Williams. 

Nå. Augustus är en roman och alltså inte en historiebok och har som roman både en stor frihet som, och framförallt, ett stort litterärt värde. Kanske kan den historiskt bevandrade genom boken få sig till livs en ny dimension till de torra fakta hen tidigare stoppat i sig men förhoppningsvis också nya insikter om vad det är att leva och dö. Och också att låta leva och låta dö. Läs den och du kommer att bli hugnad i övermått. Williams ger oss sin historia om den mäktige Augustus i lager på lager genom i huvudsak fiktiva brev som skrivs av och till olika tidens aktörer. (Om du, som jag understundom känner dig lite vilsen bland alla namnen finns ju all kunskaps moder, jag tänker förstås på Wikipedia, alltid i en dator nära dig bara ett knappryck bort).

Bildresultat för kejsare augustus bild
Augustus

Lager på lager för oss Williams alltså framåt (och dessutom regelmässigt genom att breven nästan genomgående är förskjutna i tiden) genom sin roman. Om då allt skulle vara eller inte vara historiskt korrekt intill minsta kommatecken, vilket det antagligen inte är, blir ointressant. Det viktiga blir att Williams ger oss en fantastisk elegant berättelse på ett språk som är flödande och bildrikt. Mästerligt skulle jag vilja säga. Romanen har tre delar – i den första ger oss Williams sin bild av hur Augustus blev den gudomlige kejsaren, i den andra läser vi mer om honom själv, hans familj och övriga närstående och i den tredje slutligen låter han Augustus på en stillsam båtfärd summera sitt liv i ett fiktivt brev till sin enda kvarvarande vän.

Boken slutar alltså med att Augustus själv summerar sitt liv och sin gärning. Som alla äldre män – jag känner en särskilt nära, så jag vet – ser han tillbaka på det som var gott och det som var ont, men nu med gamlingens överslätande livserfarenhet. Något som vi säkert alla till mans skulle önskat att vi var mäktiga till när vi befann oss mitt i stormens öga. Men fåfäng är en sådan önskan. Liksom för den delen mycket av vår strävan. Och detta även – kan jag avslöja - om vi hetat Augustus och betraktats som gudomlig medan vi strävade framåt i jämmerdalen.

Augustus

Denna mycket läsvärda bok – som både till såväl form som innehåll skiljer sig markant från hans båda andra lika läsvärda böcker Stoner som Butcher´s crossing – kan inte få annat än fem stars av fem i betyg. Williams visar genom denna och de två övriga böckerna att han är en mycket god författare och berättare. Så nu vet du det. Sedan tidigare vet du ju att Williams blivit mer berömd och uppskattad som författare efter sin död än han var i livet. Till glädje för oss sentida läsare. Och kanske hans efterlevande släktingar ...



måndag 30 oktober 2017

Josefine Klougart - En av oss sover.

Klougart är en meriterad och prisbehängd dansk författare som jag verkligen såg fram mot att läsa. Men det sket sig. Totalt.

Relaterad bild

Drömskt, eller snarare mardrömslikt, beskriver Klougart livet för en kvinna som tvingas leva utan den man som övergett henne, den som hon kallar sin avlidne man. Det är som om jorden, eller livet, föder stenar. Eller kanske snarare dödstunga minnena. Vad söker hon, kvinnan i boken? En förklaring kanske varför mannen hon kallar död lämnat henne och varför hon inte kan eller vill leva. Ja, antagligen. Hennes blick är skoningslös – men vart riktar hon den? Mot sig själv eller mot sin tidigare älskade. Ja, jag vet inte så noga. Inte mot en möjlig framtid för henne själv i vart fall.

En av oss sover


Det är bara att hoppas att Josefine Klougart hittar en annan mer receptiv eller mottaglig läsare än mig. En av oss sover är en bok som kräver sin man – en som är klarvaken om inte annat. Och kanske inte, som er okände Bokhållare, gravt förkyld vid läsningen. 

onsdag 18 oktober 2017

Kim Leine - Avgrunden.

Kim Leine, den gode danske författaren, har nu kommit med en ny bok på svenska efter den tidigare prisbelönade (Nordiska Rådets litteraturpris 2013 bl.a.) Profeterna vid Evighetsfjorden. Den boken var mycket bra och kan verkligen rekommenderas till läsning. Detsamma gäller hans nu översatta Avgrunden.

Bildresultat för kim leine bild

Leine har levt ett liv utanför vad vi andra vanliga stillsamma medborgare i allmänhet gör, vilket också återspeglas i hans böcker. Har du inte läst dem, så har du mycket att se fram mot. Han tillbringade många år på Grönland där han arbetade som sjuksköterska och – antar jag, om man nu ska döma efter hans böcker – var nära att gå under på grund av arbete, hårt liv, alkoholmissbruk och dito narkotikabruk. Allt bildar en bottenplatta av förtvivlan i hans böcker. Men han reste sig. Förvånansvärt nog, måste jag säga.

Avgrunden är en tjock bok på nästan 700 sidor och Leine berättar för oss om livet för två danska tvillingbröder som lever både parallella och skilda liv, men där mer förenar dem än skiljer dem åt. Födda samma dag, förstås, dör de också båda samma dag av lite olika skäl men båda som aktiva motståndsmän under den tyska ockupationen av landet. Vi följer deras liv från när de reser till Finland för att kämpa på de vitas sida i inbördeskriget fram till deras död. Båda överlever inbördeskrigets helvete, men med själsliga ärr, ärr som på olika sätt påverkar dem i deras fortsatta liv hemma i Danmark. Den som skjutit en flyende okänd kvinna i ryggen lever livet igenom med en känslomässig avtrubbning, eller avgrund om man så vill.

I yttre mening är de båda senare lyckosamma – en blir läkare, en utbildar sig till teolog men kommer att att arbeta som hyllad journalist. Men båda är sökare och deras privatliv blir minst sagt omväxlande både inom kärlekslivets område som på annat sätt. Deras väg genom livet innehåller, som för många av oss, dalar och höjder, men Leine gör det trovärdigt att livet som legosoldat till motståndsman är den väg som är deras, den de måste gå. Trots att det ändå är uppenbart att bröderna inte – lika lite som du och jag, min okände läsare av denna blogg – har en tydlig karta över de stigar som kommer att bli våra liv.

Mycket i Leines mästerligt berättande roman – en i sann mening episk roman med en genomtänkt och imponerande komposition - är starkt och berörande, men jag skulle vilja lyfta fram åtminstone tre saker. En av bröderna, han som heter Ib, mördar medvetet sin pappas hushållerska vilket på olika sätt kommer att påverka honom livet igenom. En av dem, han som heter Kaj, kommer att träffa en kvinna i Tyskland och deras livslånga kontakt kommer att påverka både dem och deras resp. familjer på ett sätt som samtidigt illustrerar livet för intellektuella och, inte minst, judar i både Tyskland och Danmark. Kaj tar också i ett skakande avsnitt av boken som en kärlekshandling livet av sin fru, då det visar sig att hon varit kollaboratör. Jag upprepar: som en kärlekshandling. En avgrundens kärlekshandling.

Avgrunden

Vet du, min okände läsare, vad djävulens kvint är. Vet du vad vad der deutche blick var? Kanske, kanske inte. Men detta och mer därtill får du lära dig i denna starka, betydelsefulla och helt enkelt nödvändiga bok. Den är ytterligare ett kraftprov av Leine. Inte många böcker lämnar er cyniske Bokhållare med klappande hjärta och en tår i ögonvrån, men Avgrunden gör det. Men också med insikten att kampen är viktig - viktig för både självrespekt och för överlevnad. Om man alltså inte vill leva under övermaktens stövelklack eller höra och se hemmafascisternas fladdrande fanor. Jag ger Avgrunden fem stars av fem i betyg.


tisdag 10 oktober 2017

Sigge Eklund/Alex Schulman - Rum. En roadtrip genom psyket.

Kan man upprepa en succé? Ja, det kan man kanske, men det är antagligen inte helt enkelt. Särskilt inte om författarna själva, som nu Sigge Eklund & Alex Schulman i sin senaste gemensamma bok Rum. En roadtrip genom psyket, tycks ha lågt ställda ambitioner med boken. I förordet skriver man ”mycket här är lek och annat trams”. I huvudsak tycks man med sina texter bara ha haft ambitionen att lära känna varandra ännu lite bättre. Och så vill man att vi läsare skall vilja följa med på den resan, deras roadtrip genom psyket. Författarnas självsäkerhet är det ju inget fel på, tycks det, men varför skulle vi vilja det?


Bildresultat för alex och sigge bild

Alex & Sigge är ju genom sin podd ett etablerat hypat varumärke. Podden duger gott att lyssna till, visst gör den det. Schulman är ju en habil författare i genren rota i familjehemligheter och en god kolumnist i Expressen. Eklund en bra och läsvärd författare som släppt flera böcker, som jag hoppas alla fått en stor läsekrets. Tillsammans är de måttligt imponerande scenartister med ett par liveföreställningar bakom sig och tydligen en framför sig i närtid. Det är så jag känner dem. Det är främst så jag känner dem.

Förutom då genom den gemensamma boken Tid. Livet är inte kronologiskt. Det är en mycket bra bok. Med risk för att trötta ut dig, min ev. läsare av denna blogg, vill jag citera ett stycke ur den kommentar jag skrev om Tid (hoppa över det om du vill).

Deras tidigare böcker om barndom, föräldrar, skilsmässor, fruar, egna barn – dvs. om livet som det blev – är skönlitterära med den frihet det innebär. I Tid skriver man utan skyddsnät. Föräldrarna är mycket påtagligt deras egna liksom barnen och fruarna. Skilsmässan – denna psykologiska marianergrav för en av författarna - är föräldrarnas. Om detta, och mer därtill, skriver Eklund och Schulman personligt, allvarsamt och reflekterande. Deras upplevelser blir på det sättet inte bara deras egna utan kan också bli läsarens, dvs. om läsaren tillåter sig samma rannsakande attityd till sitt eget liv som författarna har till sina. ”Det Eklund skriver om sina föräldrars skilsmässa” kan läsaren fråga sig ”har det bäring på mitt eget liv? Och i så fall hur? Och varför?”.

Själv har jag upplevt två skilsmässor. Den ena var lätt för mig därför att ett annat liv genom den kunde bli möjligt. Den andra var som att falla genom det svarta hålet och paradoxalt nog bara ha mörkret att hålla sig (kvar) i. Men tiden gick, som den alltid gör. Och en ny, bra framtid blev åter möjlig.

Boken är välskriven, välformulerad och genomtänkt. Man kan som läsare notera en skillnad mellan de två författarna i både stil och sätt att närma sig sina frågor, vilket är bra. Jag tycker man då förstår att boken är både gemensam och individuell. Eklund/Schulman ställer sig i stort samma frågor, men svaren varierar både till sin uttrycksform och sitt innehåll. Detta visar, menar jag, att de tar läsaren på allvar och man inser att man har en bok i sin hand som är skriven av två intelligenta och analyserande författare som brottas med frågeställningar som är viktiga för dem. Och som just därför kan bli viktiga också för den eftertänksamme läsaren.

Det vilar ett stort allvar över boken. Borta är Schulmans tidigare pajaseri och hånfulla kommentarer om alla och envar. Borta är Eklunds alldeles konkreta pissande på tidningen Filter. Kvar är insikten att vi här läser om den skapande, intelligenta och känsliga människans ständigt pågående kamp för att hitta rätt bland de grynnor som liv och levande kan kasta ut; en kamp för att landa rätt för sin familj och för sig själv; en kamp för överlevnad trots den ballast som barndomen kan ha gett.

Så läste jag den. Rätt eller fel. Men så.

Den nya boken Rum. En roadtrip genom psyket är en besvikelse. Den känns – och nu är jag säkert orättvis – mer som en förövning till att pröva olika uppslag till manuset till den kommande scenföreställningen. Innehållet är i huvudsak ointressant. Språket platt. Själva utgångspunkten – att teckna sina resp. psyken som världskartor ”med uddar och holmar och öar som skall utgöra de olika delarna i det som var våra JAG” - känns gymnasial. Och alla dessa listor de skriver – varför? Och alla bilder på och kåserande berättelser om nära och kära – varför? Bokens layout är bara plottrig. Dessutom köpte jag, eftersom mina förhoppningar på boken var så stora, den som sk limited edition. Dyr som fan. Det känns nu lite grand som att jag, den nyttige idioten, har kastat skattade pensionärspengar i författarnas öppna gap.

Men i en bok på över 280 sidor är väl inte allt dåligt? Naturligtvis inte. Naturligtvis inte. Somligt känns angeläget, somligt är roligt, somligt är välformulerat och läsvärt. Men ändå smyger sig frågan om varför de inte skriver något viktigt och intressant på mig under läsningen. De kan ju. Schulman åtminstone när han trampar på i sina välkända familjestigar. Eklund är enligt min mening en bättre författare, inte minst när han som i den senaste boken In i labyrinten släppt den självbiografiska koppling som funnits i hans tidigare. Men – med vilken rätt har jag att tycka vad författare borde göra och skriva? Jag, en dryg halvfet fan som får pengar på kontot varje månad. Ingen, är det korta svaret. Ingen, är det långa.


RUM


Kärlek är allvarlig, den slår dig till marken” skriver någon av dem någonstans i boken. Sant. Detsamma gäller den goda litteraturen, vill jag tillägga. Här har, som jag ser det, den gode författaren ett ansvar gentemot sig själv och oss läsare. Jag skulle vilja att de som kan verkligen tar detta ansvar, istället för att skriva vad som förefaller vara en flyhänt flykt från det uppdrag som ens stora begåvning ger en. Eklund och Schulman har ju tidigare visat att de kan.



söndag 8 oktober 2017

Mario Vargas Llosa - En peruansk affär.

En Nobelpristagare är en Nobelpristagare är en Nobelpristagare. Förvisso. Men allt hen skriver är ju för den sakens skull inte bra. Mario Vargas Llosa – eller om man så vill Marqués de Vargas Llosa, som är hans titel sedan han adlats av den spanske kungen 2011 – är ett utmärkt exempel på det. Han har skrivit formliga och bestående mästerverk, som t.ex. Det gröna huset, Kriget vid världens ände, Samtal i katedralen och Bockfesten, hans enligt min mening mest enastående bok. Men alltså också böcker som hade gjort sig bäst i den sk byrålådan. En peruansk affär är nog ett bra exempel på just det.

Bildresultat för mario vargas llosa bild
Bättre förr. Som er Bokhållare?

Vargas Llosa är född i Peru 1936, men är sedan 1993 spansk medborgare. Han fick Nobelpriset i litteratur 2010 med den utmärkta motiveringen ”för hans kartläggning av maktens strukturer och knivskarpa bilder av individens motstånd, revolt och nederlag”. Men i de senare böckerna har nog de knivskarpa bilderna blivit allt slöare i kanten och så mycket revolt kan man inte upptäcka i dem men väl lite halvdant motstånd och möjligen nederlag. Hans penna har efterhand alltså blivit lite trubbigare – och vem kan bli förvånad av det - men han skriver trots det fortfarande böcker som går an att läsa. Som nu han senaste En peruansk affär.

Men någon riktigt bra bok tycker jag ändå inte det är, även om man som läsare av och till glimtvis kan känna igen honom från fordom, särskilt i den senare delen av boken. Men språket och romankompositionen, som annars båda har varit hans stora styrkor, är ändå här inte riktigt som när han var som bäst. Och uppriktigt sagt står jag också främmande för bärande delar av hans story. Vargas Llosa förlorade 1990 presidentvalet i Peru mot Alberto Fujimori, som säkert inte var guds bästa barn. Men det luktar allt lite för mycket sura rönnbär om romanen – och Vargas Llosa – när denna Fujimori och hans chef för den nationella säkerhetspolisen tilldelats skurkroller i romanen. Och varför skriver han in så mycket välpolerad dålig sex, undrar er okände Bokhållare. Dålig snusk är alltid dålig snusk, kanske särskilt i överklassens gyllene sängkammare.

En peruansk affär

Nå. Nog om det. Er okände Bokhållare är ju en gammal man vars moraliska kompass svänger allt villrådigare med växande ålder och allt svagare minne. Men En peruansk affär, det kommer han fortfarande ihåg, kan han inte ge mer än tre stars av fem i betyg. Men en trea för Vargas Llosa är ju, som alla inser, tiofalt bättre än en trea för t.ex. fru Läckberg.





onsdag 4 oktober 2017

Anne Swärd - Vera.

Jag har läst Anne Swärds tre tidigare romaner – Polarsommar från 2003, Kvicksand från 2006 och Till sista andetaget från 2010. Alla är mycket läsvärda – dessutom prisbelönade och översatta - och i någon mening kan man väl säga att Swärd i böckerna skriver om personer som kämpar för att få ett värdigare liv, men att allt de i sin kamp för detta har att hålla sig i är den såpade pålen. De kämpar på, men sjunker förstås sakta men säkert genom livet och tillvaron. Jag vet inte hur stor läsekrets Swärd har, men jag hoppas den är stor. Men det är den säkert - jag har för mig att hennes senaste bok Vera har legat på DN:s hypade lista över veckans böcker. Och det är i så fall inte mer än rätt.

Bildresultat för Anne swärd bild
Swärd.

Nå. Centrum i boken är Sandrine, hennes dotter Vera och hennes två familjer. Två – den första är mamman och två systrar; den andra den hon senare i livet gifter sig in i. Men kanske kan hon noga räknat möjligen komma att få en tredje. Möjligen.

Tillsammans med den första flyr hon som barn från världskrigets Frankrike och hamnar i en liten by i Polen, där hennes pappa tros ha släkt. Livet där blir hårt, de är långt ifrån accepterade av de övriga i den ogina byn. Så händer det som alltid händer – den unga Sandrine, närmast ett barn då, träffar en ung man vid namn Levis. Ingenting sker egentligen dem emellan mer än att unga hjärtan sätts i brand. Men så kommer tyskarna i krigets slutskede till byn. Livet blir hårdare, eller stelnar, blir ett taktfast kaos. Sådant som förr var utan någon särskild mening, eller meningslöst, blir nu meningsbärande och betydelsefullt.

Bydåren försvinner först. Det var det första tecknet - man såg det men förstod inte vad det betydde. Efterhand får det en annan, mer hotande innebörd. Så står då soldaterna en dag framför Sandrines familj. Sandrine, barnet, anklagas för att vara rassenschande, rasförrädare. Levi har visat sig ha judiska föräldrar. En oskyldig kärlek mellan barn blir då ett rasförräderi. Sandrines mamma skjuts framför barnen. Systrarna jagas ut i skogen och skjuts väl också de. Sandrine själv överlever i den meningen att hon plockas ut för att bli den lokale kommendantens ofrivilliga älskarinna.

Livet blir tomt och stelt. Solen svart. Sandrine lever med tysken i ett ondskans hus. När hon förstår att hon är med barn flyr hon och hamnar på på lite oklara vägar i Sverige. Väl här är det första hon egentligen gör att försöka ta livet av sig, men räddas av en okänd man och förs av honom till Ivan, som bor i ett sommarhus i närheten. Då börjar ett nytt liv för Sandrine.

Ivan och hon gifter sig. Han vet att hon är gravid, vilket blir uppskakande uppenbart för alla under själv bröllopet. Men deras äktenskap fullbordas aldrig – vita nätter läggs till vita år. Efterhand förstår Sandrine att äktenskapet var en kuliss för att dölja Ivans homosexualitet. Barnet, det för familjen på okänt sätt skapade, döps till Vera.

Sandrine hamnar från krigets och sitt tidigare personliga helvete genom giftermålet till annat. Hennes nya familj, den heter Ceder, är en utpräglad överklassfamilj med närmast fascistoida drag och där det viktigaste tycks vara att sanningen, kärleken och själva livet skall hållas kort. Sandrine kan inte knyta an till Vera, som istället tas om hand och uppfostras av Vanna, familjens hushållerska. Livet blir efterhand allt mer outhärdligt för henne – för att överleva tvingas hon leva böjd. Så blir hon åter med barn, nu med Ivans grymme, känslokalle och hänsynslöse bror, som av olika skäl utnyttjat hennes belägenhet och utsatthet. Sandrine flyr på nytt. Och, visar det sig efterhand, familjen Ceder bryts sönder.

Men Sandrine då? Ensam med sin nästan obekanta dotter åker hon till det enda ställe hon känner till utöver gatorna närmast hemmet på Östermalm i Stockholm, nämligen det hus där hon träffade Ivan första gången. Och möjligen, möjligen träffar hon nu en annan socialt utstött man. Och möjligen, möjligen kan hon lära känna sin dotter. Kan hon alltså få en tredje familj? Men … ja? Men så här slutar i vart fall romanen:

” … snurrar ännu ett varv bland sängkläderna. Lägger sig på sidan, stryker bort en fuktig hårslinga från kinden, sakta öppnar ögonen och ser på mig. Mumlar sömndrucket innan hon långsamt sluter dem igen. Det är första gången jag hör henne säga ordet”.

Men varför skulle en roman som är becksvart fram till sista meningen få oss att tro att den finns hopp. Snarare är det så att föreställningen om motsatsen faller genom oss läsare som i ett hål utan botten. Eller - finns det kanske en framtid utan bördan av det som varit och där bara ett bultande hjärta kan bära en oviss, men dock möjlighet. Nej, svarar jag, inte i boken och antagligen inte annars heller. Men kanske är det så, som någon säger i ett sammanhang, att allting tillfaller den som har kraft att vänta. Nej, svarar jag, inte det heller.

Vera

Vera är en stor episk berättelse om ensamhet, flykt och sönderfall. Och kanske om överlevnad. Språket är fulländat – det bästa jag läst på länge – liksom själva romanbygget. Det finns inte en falsk ton någonstans. Inget i berättelsen skaver. Det blir omöjligt att inte ge boken annat än fem stars av fem i betyg. Och min övertygelse är att att vi – du, min okände läsare av denna blogg, och jag kommer att bära den med oss länge.



























tisdag 26 september 2017

Kjell Westö - Den svavelgula himlen.

Kan en himmel vara svavelgul? Kanske, kanske inte. Men i Kjell Westös bok Den svavelgula himlen kan den i vart fall vara just det. Inte hela tiden, inte varje dag eller ögonblick utan helt enkelt bara när Westö tycker att det i boken händer något viktigt, något som den kanske lite halvsovande läsaren borde spärra upp ögonen för. Som bild betraktat känns, tycker jag, denna svavelgula himmel faktiskt lite udda och dessutom är markeringen, som jag uppfattar att det är, från Westös sida helt onödig. Som läsare av hans bok är man hela tiden på spänn, är hela tiden uppmärksam. Han vill något den gode Westö och det känns verkligen angeläget för mig som läsare att följa allt och försöka förstå allt. Om jag nu uppfattar Westös avsikt med det svavelgula rätt, så kan man ju verkligen undra varför han använder just denna metafor. Men jag kan ju missförstå det hela - sån´t har ju hänt förr. Kanske vill han bara var lite onödigt litterär?

Bildresultat för kjell westö bild

” … vi bäddade åt oss i sängen intill fönstret, och där låg vi med varandra när solen hade gått ner och himlen fick den svavelgula färgen och trädens lövverk såg ut som ett filigranarbete i svart metall”. Som ett exempel. Men det kan kanske bara vara så att bokens berättare minns händelser i (framförallt) sin ungdom så? Vem vet.

Nå. Nog om det. Den svavelgula himlen är en god traditionell episk, dvs. berättande, roman om en släkt i Helsingfors, ett par goda vänner från olika samhällsklasser och hur lika eller olika livet gestaltar sig för dem. Trots allt som händer – och långt ifrån allt är positivt – håller romanfigurernas vänskap genom åren. Den utsätta för påfrestningar genom decennierna men den håller, även om den kommer att ändra karaktär och delvis innehåll. Precis som de olika kärlekar som vi får ta del av.

Men det finns hela tiden en ärlighet och ett slags ska vi kalla det gott uppsåt mellan personerna. Man vill förstå vad som sker mellan dem. Man vill pröva sina egna och de andras handlingar och motiv. Genom åren mognar därför – trots allt - deras vänskapsrelationer. Deras olika kärleksrelationer skiftar, men övergår aldrig till destruktivt hat. Ibland är det, det måste jag säga, så att man häpnar med tanke på hur man själv betett sig genom åren och både krossat och fått kärlek krossad. Man har förstås fortsatt med livet om än inte, som i huvudsak för romanfigurerna, med en alla gånger positiv rest från det som varit. Man kan ju undra om man borde ha dåligt samvete för en del av vad som skett. Men – vid närmare eftertanke – inte fan!

För som för dig och mig och de allra flesta rör sig våra mentala och erfarenhetsmässiga kontinentalplattor genom åren och lämnar, i bästa fall, efter sig en patina av erfarenhet och kanske också en anings trötthet. I andra fall bitterhet och ensamhet. I sämsta fall blir man krossad. Men vad ska man göra åt det. Är det inte sån´t som kallas liv?

Den svavelgula himlen

Den svavelgula himlen måste, enligt min mening, vara en av årets bästa böcker. Bokens namnlöse berättare – som jag med rätt eller orätt uppfattar har drag av Westö själv - för oss genom en historia av vänskap, kärlek, ibland hat, någon gång svek och kaos. Det finns också ett spänningsmoment i bokens början som (nästan) får sin upplösning i bokens slut, vilket tilltalar åtminstone mig. Det blir hur som helst omöjligt att ge boken annat än fem stars av fem i betyg. Läs den själv, förstås, men ge den också gärna i present till ett ungt hjärta som kan behöva läsa om och förstå att det finns en fortsättning på ett liv som ibland kan skaka i sina grundvalar.











lördag 23 september 2017

Lena Andersson - Egenmäktigt förfarande (teater).

När Lena Anderssons bok Egenmäktigt förfarande kom ut 2013 skev jag följande kanske lätt obegripliga kommentar på det numera osaligt insomnade Boktipset (skam över Bonniers för att man förstört den!): Om detta att drabbas av kärlekens enögdhet eller blindhet har Andersson skrivit en bok som borde läsas av alla. Både av den som älskar och den som inte gör det. Båda borde kunna få en ökad insikt om att vare sig ord eller förnuft eller likgiltighet eller passivitet kommer att räcka som en sköld mot den verklighet som till slut tränger sin på och kräver ett avgörande. Till sist står man där ensam med frågan ”Vad vill jag?”.

Bildresultat för lena andersson bild


Men boken var i vart fall mycket bra och det var onekligen intressant att följa den debatt som härjade lite varstans under lång tid, och kanske inte riktigt lagt sig ens nu fyra år efter att romanen publicerades. Så sker ju bara med goda böcker som har ett angeläget budskap. Men kanske också för att Andersson bara ett år senare publicerade en slags uppföljare som hon kallades Utan personligt ansvar, och som tydligen skrevs före Egenmäktigt förfarande. Men nog dessvärre också för att den välgödde filmskaparen Roy Andersson opåkallat gick ut och hävdade att han var förebilden till manschauvinisten Hugo Rask i boken. Vilket häpnadsväckande nog också visade sig stämma.

Nå. Men även om Anderssons och Anderssons relation då när det begav sig senare gick åt helvete, så lever fortfarande boken. Som bok, förstås, som såvitt jag förstår ständigt får nya läsarkategorier, men nu också som teaterföreställning. Möjligen lite varstans, men i min lilla stad först på Scala men nu på Maxim. Och det var där jag såg den.

EGENM_70X110

På scenen blir det mycket påtagligt att poeten Ester (utmärkt spelad av Jessica Liedberg) egentligen helt enkelt blir gravt förälskad i den bild av konstnären Hugo (förnämligt gestaltad av Krister Henriksson) som hon skriver fram för den artikel hon arbetar på när hon först träffar honom. Det blir tydligt att Ester intellektuellt och mänskligt spelar i en annan och högre division än den tröge Hugo. Och ändå, ändå dras hon till honom. I sanning märkligt. Men egendomligare saker har väl inträffat förr, inträffar i denna dag och kommer att inträffa i morgon. Men till slut faller polletten ner också i Esters väloljade hjärna och Hugo visas upp i all sin skröplighet och fåfänga. Och vi i publiken kan andas ut och gå hem.

Men innan dess genomled vi efter föreställningen en sk dialog mellan Eva Dahlman (manus och regi) och Lena Andersson på scen. När dessa två fick vara ifred från publikens frågor var den stunden helt OK. Värre blev det när framförallt männen i publiken skulle stila och ställa de intellektuella och svårbegripliga frågorna. Men då gick vi. Hem till det goda vinet.



tisdag 19 september 2017

Per T Ohlsson - 1918. Året då Sverige blev Sverige.

Det började väl med att Florian Illies gav ut 1913. Århundradets sommar som sedan följdes av säkert många fler men åtminstone här hemma av Elisabeth Åsbrinks bok 1947. För att inte nu tala om Peter Englunds evighetslånga 1914. Stridens skönhet och sorg. Jag pratar alltså om historieböcker som handlar om ett enda år. Sist i raden åtminstone på svenska kommer nu Per T Ohlssons med 1918. Året då Sverige blev Sverige.

Bildresultat för per t ohlsson bild
Per T. 

Det är ju en intressant trend som antagligen ger den historieintresserade som tidigare läst mer traditionella historieböcker, ni vet de som börjar med knappt synliga runor i en liten sten och slutar i rimlig närtid, allra mest. De böckerna kommer vi aldrig att kunna undvara, även om vi skulle få aldrig så många ettårsböcker. Dessa är ju ändå - åtminstone de jag läst - väl så intressanta och väl så trevliga att läsa, men lite grand känns det som att någon skulle få för sig att ge ut ett enda kapitel av låt oss säga Johannes Anyurus viktiga bok De kommer att drunkna i sina mödrars tårar och sen grotta ner sig i det med aldrig så intressanta utvikningar på längden och tvären. Kan säkert vara kul att läsa också det, men något kommer onekligen att fattas – nämligen det som heter h e l h e t. Vad hände innan och vad händer efter? Samma tankar kan man förstås få när man läst 1918. Året då Sverige blev Sverige. Många av den bokens läsare känner säkert till det, men antagligen inte alla.

Och vem skulle komma på tanken att bara lära ut låt oss säga åttans multiplikationstabell. Om nu någon överhuvudtaget lär ut den längre. Jag vet som vanligt inte mycket av det som rör sig i nutid i vårt kära fosterland. Men antagligen skulle inte många komma på en sådan tanke. Mer än kanske en och annan friskola som inte vill vara exkluderande i sin undervisning. Men nu är jag ju förstås orättvis.

Vem är då Per T Ohlsson? Jo, journalist på Sydsvenska dagbladet och författare. Han har bl.a. gett ut standardverket Svensk politik, en mastigt och mycket läsvärd bok om Sveriges moderna historia, och också varit en av redaktörerna för Bonniers viktiga verk Sveriges statsministrar under 100 år. Hur han är som journalist vet jag inte – jag menar, vem läser Sydsvenskan? - men som författare är han intressant och väl värd att läsa.

Bildresultat för branting kungen bild
Två av årets huvudfigurer. Gamla klasskamrater dessutom.

Men vad om 1918. Året då Sverige blev Sverige? Bokens huvudtema är införandet av demokrati i Sverige, dvs. i den meningen att det då beslutades att rösträtten skulle vara lika och allmän och därmed också omfatta kvinnor. Vi vet ju hur det gick, dvs. att förnuftet och anständigheten segrade, men Ohlsson skriver spännande och initierat om resan dit och på en god välskriven svenska och med en journalistiskt sätt att närma sig ämnet, men förstås utan att på något sätt göra avkall på den seriositet som ämnet kräver. Sverige – detta av oss alla uppfattade föregångsland inom snart sagt varje område (eller hur?) - släpade helt enkelt efter i den demokratiska utvecklingen i Norden. Och länge, länge kämpade de konservativa högerkrafterna emot. (Den intresserade kommer kanske ihåg hur Moderaternas nu fd partisekreterare Sofia Arkelsten skam till sägandes i ett utkast till idéprogram hävdade motsatsen. Skamligt är ordet.)

Detta är bokens huvudtema och hela boken betraktas genom rösträttsfrågans prisma. Men Ohlsson hinner med också mycket annat både stort som smått. Stort som t.ex. vad som skedde i vår omgivning med första världskrigets avslut, inbördeskrigen i Finland och Sovjetunionen och pandemin Spanska sjukan. Smått – eller snarare mindre stort - om vad som i övrigt hände här hemma inte minst inom kulturen men också inom politiken i övrigt.

Jag vill ta upp bara en enda sak och det är beslutet att avskaffa rotegång och fattigauktion. Fattigauktion innebar att den välgödda bonde som begärde minst i ersättning från kommunen för att inhysa fattiga föräldralösa barn fick ”ta hand om” barnet, dvs. fick billig arbetskraft. Som min egen morfar. Detta närmast medeltida system försvann detta år. Jag ryser fortfarande när jag tänker på det.

1918 : året då Sverige blev Sverige

Men boken då. Den kan jag inte ge annat än fem stars av fem. Inte minst för att den påminner mig om min morfar och om Moderaternas skamliga försök till sk alternativ historieskrivning. Men framförallt för att boken är en välskriven uttömmande beskrivning av året.