Bokhållarens uggla

Bokhållarens uggla

tisdag 22 november 2016

Julklappstips från Bokhållaren. (2016)

Så var det dags igen. Julen närmar sig och er okände (ende?) vän Bokhållaren kommer traditionsenligt med lite boktips inför Den Stora Fridens Helg, dvs. just julhelgen. Den helg då såväl barn som vuxna förutses vila, kontemplera och umgås. Och så naturligtvis fira Jesu födelse. (Om nu någon kommer ihåg honom). Samt om möjligt läsa en och annan bok. Det är här Bokhållaren kommer in i bilden.

Bildresultat för julhelgen bild
Mor pustar ut. Tillfälligt. 

Hur denna helg firas är naturligtvis upp till var och en. Men ett förslag är ju att slopa den förr i tiden obligatoriska och enligt uppgift så uppskattade julbönen och läsningen av julevangeliet. Det blir ju i dag kanske lätt lite krystat om den i mörk kostym uppklädde far – ateist sedan barnsben – skulle stamma sig igenom Lukas 2 1-20. Ännu värre kan det bli om den torra halsen måste trimmas upp med lite julglögg.

Nej – börja förslagsvis fira julen redan på den sk lille julafton genom att far, ensam eller tillsammans med ev. förekommande barn, tittar på TV och deras olika glada uppesittarkvällar samtidigt som den av far inköpta julspriten provsmakas av honom och medan mor ensam stökar och bökar i köket med julmaten. Men tyst förstås så att far inte störs i sitt viktiga värv med provsmakandet. Att detta är det rätta sättet att börja fira julen är säkert alla överens om.

Julklapparna ligger då redan under den klädda granen. Allt fixat av mor. Det är Gudi behagligt att mor svettar sig igenom julhandeln trängandes med andra mödrar för att sedan åter hemma slå in det köpta och skriva små personliga och lustiga rim till både far och barn. Och många äro de, paketen alltså. Far har under tiden kollat att julgransljusen fungerar och bytt en trasig lampa. Utmattad av detta ansvar övervakar han sedan hur mor klär granen. Se så fint det blev, säger far och känner sig mycket nöjd. Dags för en liten julöl, säger han sedan, sätter sig i soffan och rapar – fast återhållsamt förstås, det är ju jul.

Bildresultat för julmat bild
Mor har arbetat färdigt.

Mor har nu gått till köket för att förbereda julaftonens mat. Julskinkan skall gratineras, de tre sorternas sill läggas in, kålrotslådan och Janssons frestelse förberedas, den egna senapen rullas med den ärvda kanonkulan, de honungsstekta revbensspjällen göras i ordning, tomtegröten kollas upp, köttbullarna trillas, prinskorvarna förkokas, de olika laxvarianterna piffas till, dotterns veganalternativa julmat slabbas ihop, rödbetssalladen malas ner med äpple enligt recept i DN, kalvsyltan kokas upp och skummas, pepparkakorna bakas, pepparkakshuset byggas, nymodigheten pepparkaksmuffins skall in ugnen och sedan toppglaseras, klenäterna snurras och friteras, julgodiset … men se, där kommer ju far! Vill han hjälpa till? Nej han vill provsmaka skinkan. Mor slår honom på käften. Mor gråter – men det det beror förstås bara på att hon har haft lite för mycket lök i Jansson. Far surar och tar sig en tröstande sup.

Så blir det då julaftonen. All den goda maten äts av far och barnen på en kvart. Far och barnen står sedan och stampar otåligt framför granen. Barr faller på klapparna. Mor sitter ensam kvar vid julbordet och tar sig ytterligare en rejäl omgång mat och därtill en extra stor julsup. Högt sjunger hon sedan den trevliga julsången ”Jag såg mamma kyssa tomten”. Far erinrar sig att det var länge sedan något sådant hände och rodnar. Barnen skäms. Men spelar i hemlighet in det hela på sina iPhones.

Bildresultat för julklappsutdelning bild
Far beredd att arbeta.

Nu skall julklapparna delas ut. Far läser iförd tomtemask myndigt med lätt alkoholsprucken röst upp de trevna och lustiga av mor skrivna verserna och delar ut klappar till barnen och sig själv. Alla verkar nöjda och glada. Men mor lilla mor – vad fick då hon av far och barn? Ingenting, visar det sig. Man kan ju inte begära för mycket. Det är lätt att glömma – tiden före jul är ju stressig för alla. 

Men mor är emellertid mycket nöjd ändå – ur en alldeles egen tomtesäck tar hon nämligen fram ett urval av de av hennes cybervän Bokhållaren rekommenderade böckerna och som hon köpt alldeles till sig själv. Eller om det var Bokhållaren som kom med dem. Och hon förklarar samtidigt att far och barnen FANIMEJ nu skall plocka upp allt djävla julpapper, diska varenda förbannade tallrik, plocka undan all satans överbliven julmat och då lägga den i av mor redan framsatta plastbyttor, bevaka vartenda helvetes julljus (så det inte händer som i den stämningsfulla visan - ”Anders Perssons stuga står i ljusan låga / alla ljusen brinner oppsan / hej hoppsan i galoppsan / alla barnen brinner oppsan”), och dessutom se till att köket blir städat och putsat, annars tar fan dem. Men först av allt slå upp ett stort glas vin åt henne och ställa det bredvid pralinerna. För nu skall hon lägga sig till ro och börja läsa.

Bildresultat för Jultomte bild
"Tomten lyssnar och halvt i dröm / tycker sig höra tidens ström ..."

Far och barnen fattar inget – de som hade det så trevligt. Far och barnen ringer till farmor och ber om hjälp. Farmor ber dem dra åt helvete. Också hon ligger nämligen och läser de av Bokhållaren tipsade böckerna. Liksom svärmor visar det sig, sedan far efter två snapsar på stående fot tagit mod till sig och ringt henne. Jesu verkar mycket nöjd med hur sakerna utvecklade sig. Men far svär. Barnen gråter. Man kan, som sagt, inte få allt trots att det är jul. Julefriden lägrar sig dock efterhand - långsamt men säkert. Men någon Kalle blev det inte detta år. Tomtevätten i sin gråa dräkt sitter sedan i den stjärnklara natten och mumsar i sig den av mor utsatta julgröten. Midvinterns natt är hård, stjärnorna gnistra och glimma. Alla sova i ensligt radhus utom mor som läsa. Och tänker varma tankar om Bokhållaren.

Och här kommer, i bokstavsordning och som ett urval av böcker lästa 2016, Bokhållarens julklappstips.

Bildresultat för aleksijevitj bild
Svetlana Aleksijevitj – Utopins röster, historien om den röda människan.
Ett i alla avseenden tungt paket. I fem böcker beskriver Aleksijevitj Sovjetunionens misslyckanden och slutliga undergång och hur dess medborgare på både gott och ont påverkats av att leva i en diktatur med inspirerande och lockande ideologi men med ett vardagens liv som betydde ständig kamp för överlevnad och för de flesta dessutom en fåfäng strävan att göra ett annat och bättre liv möjligt för åtminstone barnen. När nu ledarna svek. Och ideologin visade sig inte hålla.


Bildresultat för håkan anderson bild
Håkan Anderson – Det fanns en pojke.
I den femte boken i ett unikt och viktigt romanbygge beskriver Anderson vilka grundstenar som vi kan bygga ett liv på – insikt och reflektion, respekt för andra och för oss själva, att våga ge och söka kärlek. Blir vi lyckliga då? Kanske. Kanske inte. Men en möjlig kompass för den resa vi alla gör kan vi, likt huvudpersonen i boken, ha i utvalda böcker vi lagt i ett intellektuellt medicinskåp.


Bildresultat för thomas bernhard bild
Thomas Bernhard – Gamla mästare.
Bernhard är en av de stora författarna – knappt läst och närmast hatad i samtiden, åtminstone i hemlandet Österrike; nu läst och uppskattad world wide. Jag har här valt att stoppa ner Gamla mästare i säcken. Men kunde lagt ner i stort sett vilken bok som helst av honom.


Bildresultat för cormac mccarthy bild
Cormac McCarthy – Guds barn.
http://kennethbokhallaren.blogspot.se/2016/02/cormac-mccarthy-guds-barn.html 
En av de förutsättningar som getts honom i livet skadad ung man förgör andra och sig själv. Och den sk gode guden hade förstås inget att säga till det olyckligaste av sina barn.


Bildresultat för tichy andrzej bild
Andrzej Tichý – Eländet.
En viktig svensk författare som är värd en stor läsekrets. Jag läser Eländet som en upplyftande dystopi. Du kan mycket väl ha en annan läsart som är lika rätt som min. Eller lika fel.


Bildresultat för mario vargas llosa bild
Mario Vargas Llosa – Den blygsamme hjälten.
Nobelpristagaren visar att gammal är äldst. Och han ger oss en roande, intelligent och välskriven roman som passar väl att läsa som avkoppling i de bistra tider som nu tränger sig på från både väst och öst. Han är här en stor epiker, men samtidigt kommer vi förstås också ihåg hans insatser som den latinamerikanska litteraturens banbrytande förnyare. Men allt behöver ju inte upprepas i varje roman. Eller hur?


Bildresultat för john williams författare bild
John Williams – Stoner och Butcher´s crossing.
I detta paket ligger två böcker av Williams – Stoner om den begåvade, ensamme och strävsamme mannen vars liv går från relativ lycka till total men stoiskt uthärdad olycka; Butcher´s crossing om män som i ett intellektuellt och rent fysiskt gränsland kämpar för överlevnad i närkamp med naturen och de förutsättningar som livet gett dem och de själva också delvis själv valt. Vissa klarar sig. Andra inte.

Men, kan man ju undra, varför bara rekommendera dessa böcker? Varför inte också Granatkastaren av Mo Yan, Cirkus smuts av Anna Fock, En Marialegend av Niklas Rådström, Elementarpartiklarna av Michel Houellebecq, Handbok för städerskor av Lucia Berlin, Samlade noveller av Klas Östergren. Och varför inte Vän med döden av Samuel Karlsson. Ja, den som visste. Kanske för att säcken inte skulle bli för tung.

Bildresultat för tomte bilder.se
"Genom en strimma i ladans vägg / lyser månen på gubbens skägg / strimman på skägget blänker / tomten grubblar och tänker ..."










söndag 20 november 2016

Thomas Bernhard - Självbiografierna.

Thomas Bernhard är en av de bästa författare som, enligt av många omhuldad myt, inte fick Nobelpriset. Må så vara. Hursomhelst så skriver han ingen ”örats poesi” och inte heller några snälla episka verk och inte heller är hans författarskap, för att nu nämna motiveringen till Harry Martinsons pris, ”ett författarskap som fångar daggdroppen”.

Bildresultat för bernhard bild

Nej, hans stil är mycket personlig och mycket egenartad. Han skriver en prosa som bara väller fram sida efter sida, han tycka vara oavbrutet rasande och vi får som läsare uppleva något av hans bittra helvete, upplevt inte in på skinnet utan som ristad in i själen med glödpenna. Tydligast kanske här i de verk som många uppfattar som de mest centrala i hans produktion och som Tranan har samlat i volymen Självbiografierna. Vi pratar om böckerna Orsaken, Källaren, Andhämtningen, Kylan och Ett barn. Jag skriver efterhand om varje bok. Det kan ta tid. Håll ut.

Orsaken (skriven och inlagd den 20 nov. 2016).
Tonåringen Thomas Bernhard går i läroverket. Sin pappa har han aldrig träffat, sin farfar en enda gång och då när denne berättade att pappan hade avlidit, sin mamma umgås han bara sporadiskt med efter att hon gift om sig och fått barn med den nye mannen. Hans morfar, gammal kommunist och humanist som vill att TB ska få en utbildning för att kunna komma någonstans i livet, blir hans enda kontakt med familjen och är också den ende som kan ge honom, det uppväxande barnet, råd och vägledning. Och är den ende TB kan samtala med.

TB hatar den stad han bor i (Salzburg), dess invånare och tom dess byggnader och naturen i omgivningarna. Han hatar själva landet Österrike. Han hatar läroverket som hans morfar satt honom i. Han hatar den tid när läroverket leddes av nazisten Grünkranz. Han hatar den tid då det leddes av katoliken farbror Franz. Han hatar lärarna. Han hatar skolkamraterna. Han hatar sig själv.

Under tiden i läroverket fick TB inte till någon del del av det som alla barn och unga har rätt att få del av – lycka, glädje, trygghet, respekt. Tro på en framtid. Han fick under sin tid där betala ett högt pris. Kanske det högsta som kan tänkas.. Uttrycken för detta beskrivet TB i de kommande böckerna. Här får vi som läsare bara ”en antydan”, som också är bokens undertitel.

Om detta berättar TB på sin vanliga mycket personliga prosa. Han tycks faktiskt ibland balansera på vansinnets rand. Men han skriver på ett sätt och med en intensitet som det inte går att värja sig för. Än svårare då när man vet att han skriver med pennan doppad i eget blod.

Femton år gammal lämnar ha skolan utan familjens vetskap för att börja en treårig lärlingsutbildning hos en specerihandlare.

Källaren (skriven och inlagd den 13 feb 2017; dagen före alla hjärtans dag).
TB börjar alltså som lärling hos specerihandlaren herr Karl Podhala. Vad ynglingen TB själv ville med att börja där stod helt klart för honom själv – antingen skulle han ta livet av sig eller sluta på gymnasiet, ”en av de största mänskliga meningslösheterna”. Tiden hos Podhala blir också en frigörelse för honom och något som verkar kunna vara början till ett nytt liv. Hos Podhala tycker sig TB lära sig möta andra människor, kort sagt lära sig vara människa. Samtidigt får han tack vare sin morfar möjlighet att få undervisning i sång och musikvetenskap, vilket tillsammans med lärlingstidens erfarenhet bildar de tre ben hans ben nu står på. Men så insjuknar han i tuberkulos och boken slutar.

TB:s berättarstil är den sedan tidigare kända och etablerade. Och alltså som vanligt läsvärd. Men jag tycker faktiskt att hans raseri, som är påtagligt, trots allt är nertonat här jämfört med förra boken i serien. Ibland känns det också som om helvetesskildringarna – förlåt mig milde herre gud om jag nu trampar någon kännare på tårna – är avsiktligt komiska och det kan väl inte vara TB:s avsikt eller mening. Men vad vet man. Eller så var jag själv – mot all förmodan – på lite för gott humör. Eller TB medvetet ironisk. Läs själv, min okände läsare av denna blogg, och bilda dig en egen uppfattning.

Självbiografierna : Orsaken, Källaren, Andhämtningen, Kylan, Ett barn




tisdag 8 november 2016

Mario Vargas Llosa - Den blygsamme hjälten.

Mario Vargas Llosa, är född i Argentina, uppväxt i Peru och då också peruansk medborgare men numera bosatt lite varstans i världen och sedan länge spansk medborgare. Författare förstås, men också debattör, essäist, fd politiker på högerkanten, ledamot av olika lärda sällskap och akademier och jag vet inte allt. Nobelpristagare 2010 med motiveringen ”för hans kartläggning av maktens strukturer och knivskarpa bilder av individens motstånd , revolt och nederlag”.

Ja, detta och säkert mer därtill. Och en mina absoluta litterära favoriter.

Bildresultat för mario vargas llosa bild

Jag har läst alla hans verk som översatts till svenska och vill för egen del främst framhålla, för den av mina ev. läsare av denna blogg som skulle vilja gå i mina och förste markisens av Vargas Llosa litterära fotspår, Det gröna huset, Kriget vid världens ände, Samtal i katedralen och den absolut främste av hans böcker enligt min mening, nämligen Bockfesten. Läs dem långsamt och med eftertanke vilket är nödvändigt för att se och förstå hans litterära stil och budskap, och nya världar öppnar sig för dig. Jag lovar. Jag lovar också att du får böcker som du ständigt vill gå tillbaka till och som kommer att ge dig andra litterära måttstockar än vad du kan ha nu. Detta förstås på gott och ont – men mest gott.

Du fortsätter förstås, precis som jag naturligtvis själv har gjort, att läsa och kommentera andra böcker av andra författare. Och du kommer, precis som jag har gjort, att hitta andra och nya favoriter. Men i bakhuvudet kommer säkert också du ha den svårforcerade men underbara litterära stilen i Det gröna huset, det totala allvaret i Samtal i katedralen och beskrivningen av en diktators övergrepp i Bockfesten med dig och därmed kanske också en insikt om att fyra stars till Nessers senaste eller fem till Tichýs inte gör att de kan jämföras med Vargas Llosa. Bra är de, goda författare är de, priser är de värda liksom publik uppskattning. Men fyra stars till Vargas Llosas senaste bok Den blygsamme hjälten väger, i min skala och enligt min egen litterära besman, tyngre än de flesta böcker som jag själv gett fem stars här på bloggen. För inga av dem förmår på tillnärmelsevis samma sätt återge kampen mellan maktens strukturer och individens motstånd, revolt och nederlag. Och med den språkliga och litterära spännvidd som Vargas Llosa har. Så är det.

Bildresultat för bes,man bild
Litterär besman?

Och därmed också sagt att jag ger Den blygsamme hjälten fyra stars av fem. Här berättar Vargas Llosa en historia. Han har inget särskilt budskap. Han vill i all enkelhet roa dig och mig med en berättelse och han gör det förstås bra. Hans litterära stil är i huvudsak anpassad efter detta, även om han också här understundom på sedvanligt sätt rent stilistiskt blandar olika tids- och händelseperspektiv i en och samma andning och på så sätt förstärker sin berättelse.

Vad berättar han då? Tja, vi får två olika historier som återges parallellt – den om åkeriägaren Félicito Yanaqué och den om försäkringsdirektören don Rigoberto. Båda drabbas av händelser utom deras kontroll och som skakar om livet för dem och deras familjer i grunden. Värst, vill jag lite manschauvinistiskt hävda, blir det för den stackars Félicito som bland annat mister sin undersköna och unga älskarinna fröken Mabel. Men sådant kan ju hända vem som helst har jag hört. Utan att gå in på några detaljer i övrigt kan jag väl bara säga att dessa två historier till slut blir en och att allt slutar lyckligt. I huvudsak alltså.

Dettas kan ju låta lite veckotidningsaktigt. Men icke. Du får ett par timmars behaglig, intelligent och roande läsning som kan förströ dig i dessa bittra tider när – i den stund detta skrivs – mr Trump kan bli president i USA.

Men som vanligt när det gäller den goda litteraturen kan du inte koppla bort hjärnan. För då kan du drabbas av samma dystra tanke som don Rigoberto, när han i ett svagt ögonblick inbillar sig att han aldrig skulle ”slippa ut ur den här labyrinten, det kom ständigt nya gångar, nya källare, fler och fler irrvägar. Var detta livet, en labyrint som oundvikligen, vad man än gjorde, ledde rakt i klorna på Polyfemos?”. Och så vill du förstås inte ha det?

Men, som sagt, det ordnar sig. Den enda återstående frågan blir väl egentligen vem som är den blygsamme hjälten. Jag är inte helt säker, måste jag säga. Antingen så är det …. , eller så är det … eller så kan det möjligen också vara …. . Vad tror du min ev. läsare?

Den blygsamme hjälten
Här ser vi den blygsamme smyga omkring.