Gilly Macmillan - Bränd himmel.

Så har det hänt igen. Jag har gått på en mina, dvs. lyssnat på en person som brukar ha gott omdöme och köpt en bok hen rekommenderat. Och ytterligare en gång blivit besviken. Visst är det fan att man aldrig lär sig.

Den här gången gäller det Gilly Macmillan och hennes bok Bränd himmel. Hon var helt okänd för mig, men har tydligen med Bränd himmel skrivit en internationell kioskvältare. Bara det borde ju ha avskräckt mig. Men den var ju ändå dessutom härförleden rekommenderad av Lotta Olsson på DN, som ganska så ofta skriver intressant om just deckare. Men även ett orakel kan tydligen göra sina misstag.

Gilly Macmillan. 

Boken handlar om att barns försvinnande - ”Du tittar bort en kort stund. Ditt barn är borta” - och polisens arbete med att hitta detta barn och förstås de båda frånskilda föräldrarnas förtvivlan och olika reaktioner. Men också arbetet sett särskilt från en av polisernas horisont. Som vanligt nuförtiden är boken tjock och enligt tidens deckarsed också skriven kapitelvis och då med historien sedd omväxlande från mammans och den efterhand deprimerade polisens sida.

Och historien rullar på som den alltid gör. Men ganska så förutsägbart förstås. Ett antal misstänkta personer följs upp. Några hämtas in. Polisens stampar dock på i stort sett samma fläck. Men så sker ett ryck i utredningsarbetet. Och ett till. Och ett till. Men tiden går. Framförallt mamman blir förtvivlad, förbannad, upprörd och - sett från polisens horisont - stundtals direkt störande. En familjetragedi, som inte har något direkt med storyn att göra, avslöjas. Gamla vänskapsband håller inte för påfrestningen. Men så till slut sitter vi med lösningen i vår hand: det bortrövade barnet hittas – Död eller levande blir frågan? Läs boken blir mitt svar - och den skyldige döms.

En dussindeckare alltså. Men det finns två delar i den som jag personligen tycker är intressanta. Det ena är att Macmillan återger den nätkonversation som uppstår bland de personer som tycker sig ha intresse av att förmedla sina synpunkter på fallet. Framförallt är det mamman som råkar ut för nätfolkets bannstråle. Detta återger Macmillan på ett fullt trovärdigt sätt. Jag har av ett mer personligt intresse följt en sk diskussion om ett högst verkligt mordfall som pågick i vår egen sophink Flashback. Det som skrevs där var så fruktansvärt erbarmligt ointelligent aggressivt och skrämmande – och förstås anonymt - att min tro på mänskligheten fick sig en knäck.

Den andra delen som jag tycker Macmillan gör bra är att beskriva hur familjen beter sig efter att fallet fått sin upplösning. De resonemang som hon låter sina romanfigurer föra och de slutsatser hon låter dem komma fram till är sådana att man bara kan hoppas att man själv skulle vara så förståndig och klok om man hamnat i samma helvete som romanfigurerna. Men det var uppbyggligt att läsa.

Nå. Men med Bränd himmel får det vara slut på taffliga deckare. Från nu skall jag bara läsa real stuff – dvs. sådant som verkligen kan skrämma skiten ur en. Jag tänker närmast på Svenska Dagbladets ledarsida. Där står numera saker som kramar ditt hjärta till sista blodsdroppen och det är först sedan du insett att tidningen är på fallrepet som ditt goda humör återvänder.

Mot den bakgrunden kan jag bara ge Bränd himmel två stars av fem i betyg. Svenska Dagbladets ledarsida får en överkorsad prenumerationsblankett av mig och av allt fler dessutom.