Werner Aspenström - Samlade dikter 1943 - 1997.

Jag sitter här med en betydande svensk författares hela lyriska produktion i handen. Hans livsverk. Det visar sig väga 987 gram, vare sig mer eller mindre. Det är Werner Aspenströms Samlade dikter 1943 – 1997 som Bonniers nu gett ut i ett vackert band formgivet av Nina Ullmaja och med Anna Aspenström och Hans Isaksson som redaktörer. Det är en bok som alla litteraturintresserade bör skaffa sig även om man, som jag, kanske inte är någon större poesiälskare. Att köpa denna bok är, som jag ser det, en hommage inte bara åt Aspenström utan också åt Bonniers, som i dessa bistra tider valt att satsa på utgivningen av en bok som rimligen inte blir en kioskvältare. Och den ges inte ens ut i juletider, den tid då farmor, morfar, bror och syster brukar kunna köpa nästan vad som helst till den litteraturintresserade lillebrorsan. Och då i ren desperation kanske också en poets verk. Om Läckberg är slut.

W.A. - utan katt.

Aspenström föds 1918 (han dör 1997) i en liten by i Bergslagen och bor där med sin mamma och två syskon. Det var ett knapert liv. Efter sex år i folkskola börjar han arbeta på bl.a. Fagersta bruk. Och där kunde han säkert i likhet med många av sina kamrater stannat. Men han kommer in på Sigtuna folkhögskola och fortsätter med att ta studentexamen som privatist och en fil kand på Stockholms högskola. Bara detta är ju, med tanke på de omständigheter under vilka han föddes och växte upp, anmärkningsvärt. Så det är ju inte att undra på att han så småningom också blir både hedersdoktor och ledamot av Svenska Akademien. Det senare enligt uppgift motvilligt. Aspenström blev också en av de sk 40-talisternas centralfigurer och har, såvitt jag kommer ihåg från mina studier i litteraturvetenskap, haft stor påverkan på inte bara sina kamrater i denna grupp utan också senare poeter. Vilka, hur och varför kan jag dock bara vagt erinra mig. Trist. Men så är det.

Den eventuelle läsaren får därför i hemuppgift att ta reda på detta själv.

Lyriker blev han alltså, men också dramatiker och prosaist, och det är diktsamlingarna som Bonniers nu samlat i dessa 987 gram eller, om man hellre vill säga det, dessa nästan 850 sidor. Det är en bok som förslagsvis inte läses i en följd från pärm till pärm, särskilt inte om man är en något avvaktande poesiläsare. Det är också, av just dessa skäl, en övermänsklig uppgift för mig att att sammanfatta och bedöma ett livsverk. Det finns väl i stort sett bara en person i vårt just nu depressivt gråmulna fosterland som klarar det. Göran Greider tänker jag förstås på.

Inte vet jag om det är tillåtet upphovsrättsliga skäl, men likafullt bifogar jag den utmärkta artikel som Greider har skrivit i Aftonbladet om boken. Läs och häpna över denne mans kunskaper och stilistiska förmåga.

Göran Greiders artikel: http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article20148044.ab

Göran Greider. Med katt

Jag vill gärna sluta med att ge exempel på dikter som jag redan tidigare men också nu efter min något översiktliga bläddergenomläsning fastnade för (och som inte var alltför kända eller alltför långa …):

Elegi.

Ty dagen lider.

Solen ska dö klockan sju.

Säg, experter på mörkret,

vem ska lysa oss nu?

Vem tänder ett västerländsk motljus,

vem drömmer en österländsk dröm?

Kom vem som helst med en lykta!

Helst du.

Den underliga flickan.

Istället för att gå till skolan

gick den underliga flickan ner till vattnet

för att lära sig andas med gälar.

Längre har jag inte hunnit.

Nu ser jag honom åter,

gränslinjens fågel,

i ljuset dels,

i skuggan dels,

hör det dubbla ropet

från en tudelad fågel:

en svart vinge

och en vit vinge

flygande tillfälligt

bredvid varann.

Den som söker en mening

finner två meningar.

Längre har jag inte hunnit

fast våren gått,

och sommaren förrunnit.

Jag gav Samlade dikter fem stars av fem. Och Bonniers förlag fem hedersstars.

Behöver du en paus i ditt poesiläsande kan du med fördel lyssna på Amanda Jenssen – Christmas Fool