Patrick Modiano - Place de l´Étoile.

 Vem fick inte en nobelpristagare i julklapp i år? Inte kan det vara många inte. Även jag var en av dessa många.

Faktum är att jag fick alla de böcker av Patrick Modiano som hittills getts ut på svenska. Ytterligare en lär komma i vår. En del av dessa fick jag av mig själv – man vill ju gärna vara på den sk säkra sidan – och resten av de nära och kära som hade vett att om man säger helt oväntat överraska mig efter mina tydliga julklassbeställningar. Ingen risk för polisanmälan här inte. (När detta skrivs läser jag i DN att en missnöjd 36-årig (sic) man polisanmält sin hulda moder för att han fick fel julklapp. Inte vet jag vad han hade velat ha. Men han fick hursomhelst en brandgul tröja. Helt optimalt verkar ju en sådan julklapp kanske inte vara, men det goda barnet tycks inte ha uppmärksammats del gula färgens betydelse enligt dem som tror på sådant – den lär nämligen stå för visdom, mildhet, intellekt, lycka och glädje och kanske en hel del annat som sonen inte tycks ha).

OBS - mannen på bilden är oskyldig. Men tröjan är rätt. Eller fel.

Jag har nu läst Place de l´Étoile, Modioanos första bok. Han var drygt 20 år när den kom ut och betraktades tydligen som kontroversiell när den kom, läser jag i förordet till den franska utgåvan. Där kan man bl.a. läsa: ”Jag måste verkligen säga er: detta är en satans bok och en hård prövning. --- I sanning rösten hos en en tjugoårig författare som lyckas stöta upp litteraturens tunga portar och nu står vilt stirrande på tröskeln och utstöter ett stort skri”. Detta låter ju inte klokt, måste jag säga.

I det svenska förordet kan man bl.a. läsa: ” --- texten bär en omisskännligt ungdomlig prägel, dödsföraktande, uppfinningsrik och i sin kaotiska förvirring ändå självmedveten och självklar”. Vilket låter lite bättre och ungefär återspeglar vad jag själv tycker.

Vi följer i boken juden Raphaël Schlemilovitch på en resa där alla möjliga och säkert också omöjliga antisemitiska vanföreställningar tuggas igenom. RS vandrar, så uppfattar jag det i vart fall, obehindrat genom tid och rum där dåtid, nutid och framtid blandas saklöst. Den gode RS betäcker snart sagt alla kvinnor som kommer i hans väg och säljer åtminstone en till vit slavhandel. Kända och okända män och kvinnor nämns i boken liksom kända och okända platser. Modiano tycka ha ett särskilt ont öga till Sartre, då han återkommer i boken under mindre smickrande sammanhang. Men i denna resa mellan känt och okänt, viktigt och oviktigt, möjligen sanningsenligt och helt absurt ser vi vad livet tar vägen med RS eller snarare hans många alias. Boken är alltså en pikaresk, men med allvarliga undertoner.

Vilket märks särskilt tydligt i bokens senare del. Efter att ha träffat de ledande nazisterna under andra världskriget, fått en särskild hedersbevisning av Adolf själv och dessutom haft Eva Braun som flerårig älskarinna kommer RS till Israel. Ett land befolkat av militanta extremister, minst lika våldsbenägna som de tyska fascisterna. Här blir RS också mördad av företrädare för det fredsälskande folket. Tro jag. Men kanske, kanske inte. Boken slutar alltså tilltalande öppet.

Något steg man tar är det första. Det finns alltid en första gång man hör Goldbergvarationerna. Bland alla de böcker en Nobelpristagare skrivit är alltid en den första. Om man som liten baby säkert berusas av att kunna gå själv, om man blir slagen till marken av första lyssningen på Goldbergvarationerna så betyder detta inte nödvändigtvis att en viktig författares första bok är ett mästerverk. Så är det med Place de l´Étoile.

Jag gav boken fyra stars av fem.