Bokhållarens uggla

Bokhållarens uggla

tisdag 18 november 2014

Klas Östergren - Gangsters och också Gentlemen

 Strax, dvs. vid något tillfälle i närtid, skall jag gå på bio och se filmen ”Gentlemen” med manus av författaren himself, dvs. Klas Östergren. Jag läste boken när den kom ut 1980 – alltså för 35 år sedan! - och tyckte om den då. Inte minst därför att den bl.a. perifert berörde ockupationen av kvarteret Mullvaden, som jag då sympatiserade med av högst egoistiska och för läsningen av boken helt irrelevanta skäl. Men det hade något med en vacker dam att göra … Där ser man hur det ibland kan bli ett intressant växelspel mellan fiktion och verklighet.

Ungefär såhär såg han nog ut vid den tiden.

Nu är ju filmen tydligen en sammanlagd version av Östergrens båda böcker ”Gentlemen” och ”Gangsters”, en slags uppföljare som kom för bara 10 år sedan. Och denna senare bok har tills nu stått och vilat sig i hyllan för olästa böcker. (Jag köpte den på NK när den kom ut och när jag nu har plockar fram den, slår det mig att jag då fick jag en röd ros av bokhandelsbiträdet. Varför har jag däremot fullständigt glömt bort. Det verkar ju när jag försöker blicka bakåt i minnets dis och töcken helt absurt. Fast kanske ändå inte ... Jag säger som "envoyén":  "Jag vill bli omnämnd med tre ord ´Fleur de mal´". Vilket bara den som löser böckerna fattar. Därför: läs. Om inte annat så fortsätt gärna läsa denna lilla, men omständliga, kommentar. Rosen finns hursomhelst icke – jag försäkrar! – torkad, pressad och inlagd i boken. Även om den kanske borde vara det.)

Men - vad passar då bättre än att läsa om ”Gentlemen” och läsa ”Gangster”. Inte mycket. Sagt och gjort.

I Gentlemen målar Klas Östergren med den breda penseln och väver en både spännande och intressant story kring i huvudsak Klas Östergren himself och bröderna Henry och Leo Morgan. Om de nu är två bröder, vilket alla menar, så vem är jag att tro något annat. Även om jag nog misstänker att de är en och samma. Men här finns också många andra personer som är viktiga för berättelsen – t.ex. den fala Maud och hennes äldre älskare W.S., den mystiske mr Edvard Hogarth och den ännu mer mystiska och hemlighetsfulla amerikanska som, till synes i vart fall, försvinner bort med Henry Morgan.

Kring dessa och ännu fler personer berättar Östergren sin story, hela tiden med både små och stora dagsaktuella händelser i fonden. Han liksom lägger in allt detta i ett kalejdoskop - ni vet en sån där leksak man hade som barn och där man såg alla de allra som vackraste stjärnor, men när man aldrig så lite rubbade det, så blev bilden en helt annan – och får, allteftersom berättelsen rör sig framåt, oss att se andra bilder, andra fokus och andra förlopp. Storyn blir aldrig sig riktigt lik, bara nästan, allteftersom vi läser vidare.

Det finns naturligtvis en sk tunn röd tråd i berättelsen, men den är ibland inte bara tunn utan dessutom ibland svart. Det är så de stora författarna gör – de kramar våra hjärtan och det faller ömsom svarta, ömsom röda droppar ner på vårt klena bröst. (Eller, som Klas Östergren vid ett tillfälle i boken inför en audition och till Henry Morgans pianoackompanjemang sjunger: ”Droppen Dripp och droppen Drapp satt på varsin i isetapp” …).

Jag ger boken vid denna omläsning fem stars av fem. Trots att det ibland märks att författaren var ung när den skrevs. Men vem fan har inte varit ung utan att det skall behöva skrivas en på näsan i decennier efteråt. 


Men varför lämnar författaren oss i ovetskap om vad som händer med den där Klas Östergren, bröderna, Maud och älskaren för att nu inte tala om Atletklubben Europa och alla personerna där eller de som gräver den hemlighetsfulla gången under huset där bröderna och KÖ bor eller ...? För boken slutar icke med en smäll, ej heller med ett kvidande utan helt öppet. Som om författaren Östergren bara tog en paus för att sätta in ett nytt vitt ark i skrivmaskinen för att strax börja skriva på fortsättningen. Och det kanske han gjorde. Även om det tog 25 år. Men det blir kanske lätt så när man, åtminstone temporärt, bor i en luguber våning. 


Och så kom då Gangsters. En annan bok, skriven av en äldre och mer mogen författare som nu är ännu lite bättre efter 25 års yrkesliv. Som skriver mer koncentrerat, mörkare och har ett ännu hårdare grepp om läsaren. Personkretsen känns förstås igen från Gentlemen, men också här har Östergren koncentrerat sig – borta är de mer udda staffagefigurerna, alla personerna i boken är mer betydelsebärande, om än förstås på olika sätt och i olika grad. Möjligen är Gangsters också värd en annan läsekrets än Gentlemen, läsare som söker en roman med större litterära ambitioner och förtjänster, men vad vet jag.

Samme författare men med mindre och gråare hår. Och läsglasögon. Så kan det gå.

Gangsters är förvisso en roman, men har man varit med ett tag ser man Östergrens författarhantverk mot en fond av en reell verklighet. Han beskriver sådana samhällsfenomen som många av oss sett och upplevt och kanske också varit delaktiga i. För det känns som om romanen på så sätt bottnar också i egna – författarens och mina – erfarenheter och upplevelser. Jag menar att Östergren har en uppriktighet i sina anspråk – han vill naturligtvis skriva en i sig läsvärd roman, men begränsar sig inte till bara det. Jag tror han också vill tydliggöra samhällsfenomen som inte alla av oss bejakar. Och detta göra han bra. Mycket bra.

Men ibland kan han kanske bli lite bombastisk, lite omständlig, lite väl tvetydig. Men vadå? Det finns författare, har jag hört, som kan beskriva en madeleinekaka på 50 sidor eller vad nu är. Och då kan man mycket väl fördra en understundom ska vi kalla det överdriven noggrannhet också av denne Östergren, en av vår samtids stora svenska författare.

I Gangsters möter vi förstås återigen Maud och hennes allt betvingande men också omöjliga kärlek till Henry Morgan, vi ser vad både kärlek, hat och ren ondska kan åstadkomma, vi får en inblick i vilka motiv och idéer som kan styra både i rent kriminella kretsar som i mer samhällsbärande. Och vilka offer dessa anser behövs för att hemligheter som bör förbli hemligheter också blir detta.

Gentlemen slutade öppet. Gangsters likaså. Fast bara nästan. Medan den ros som i romanen kallas Fleur du mal, och som ”Östergren” (jodå, han är förstås med här också) får i en slags avskedsgåva av en av skurkarna, blommar – och det gör den rikligt och sent – försvinner de i romanen bärande figurerna bort på det sätt vi alla så småningom försvinner bort. Ner i graven eller in i dimman eller bort i glömskan. Fast det kan ändå fortfarande någonstans stå en man – fördold eller förklädd eller nästan synlig – och sikta med sitt gevär på ”Östergren” och kanske på var och en av oss. Någon gång kanske skottet går av ...


Jag gav Gentlemen fem stars av fem. Det borde jag inte gjort. För vad ska jag då ge Gangsters som jag tycker är en ännu bättre roman? Ja, det får väl bli fem stars av fem här också.

Gangsters (pocket)








Inga kommentarer:

Skicka en kommentar