Thomas Bernhard - Undergångaren.

Jag kommer under hösten – vintern 2014 att läsa och också läsa om ett antal av Thomas Bernhards verk utgivna på svenska och då allteftersom kortfattat kommentera dem här. Jag läser dem inte i någon särskild ordning utan det blir lite slumpmässigt. Som andan faller på, som man säger.

Vem var då Thomas Bernhard. Han var en österrikisk författare som levde mellan 1931 – 1989 och betraktas allmänt som en av de viktigaste tyskspråkiga författarna. Han var oerhört produktiv. Om jag räknat rätt, så gav han totalt ut över 50 verk och då både romaner, dikter och pjäser. På svenska finns ett femtontal böcker, många utgivna på det oumbärliga Tranans förlag. I Österrike var han kontroversiell och detta tom efter döden, då han förbjöd att hans verk skulle publiceras i Österrike.

Hans litterära stil är omisskännlig och relativt lika från roman till roman – vi läser ofta en monolog av en man som iakttar ett skeende eller en situation och kommenterar från den utgångspunkten sakernas tillstånd i stort och smått. I dessa monologer läser vi av Bernhards uppfattning om personer i hans omedelbara omgivning men också folk i allmänhet. Han har en starkt negativ uppfattning om inte minst Österrikarna men också den vanliga människan, ”den dumma pöbeln”. Hans negativa uppfattning om staten Österrike är minst sagt tydlig.

Detta låter ju inte direkt uppmuntrande. Men Bernhards monologer är så täta och beskriver hans syn på oss människor på ett sätt som inte går att värja sig för. Inte minst hans repetitiva stilgrepp gör att man direkt fängslas av hans stil. Men både detta stilgrepp och romanernas innehåll och form kan verka både provocerande och svårtillgängliga. Då gäller som alltid – läs långsamt och med eftertanke. Annars så finns ju alltid Ranelid. Eller någon deckare.

Undergångaren.

I Undergångaren möter vi berättaren som just varit på begravningen av en av de två andra personer som han i sin ungdom mötte på en för alla tre avgörande kurs under pianoläraren Vladimir Horowirz. I sitt huvud rekapitulerar han deras gemensamma tid och hur livet varit för dem efteråt. En av de tre, geniet, var Glenn Gould och den som genom sitt konstnärskap och genialitet i praktiken krossar de två övriga. Inte minst den som kallas Undergångaren. Bernhard konfronterar de bådas, i relief av geniet, uppfattade medelmåttighet och de livsval dessa då gör eller snarare menar sig vara tvingade till, nämligen att överge konsten. Valet mellan vad berättarjaget och Undergångaren tvingas göra står, enligt Bernhard, mellan ett konstnärsskapets dilettantism eller att göra något annat. Mellan att tvingas verka i geniets slagskugga eller söka andra vägar för sina liv. Båda väljer det senare. Vilket i sin tur decennier senare leder till Undergångarens självmord. Valet står således, enligt Bernhard, att vara den bäste eller ingen alls. Detta är inte lättsmält för läsaren att ta till sig. Och det behöver man ju inte heller. Trots denna givna invändning gav jag Undergångaren fem stars av fem.

Men varför inte, tänker jag, citera ett litet stycke. Ja, varför inte. Det är berättaren som tänker sig vad Undergångaren skulle säga i något sammanhang. "Men folk förstod inte vad jag menade, som vanligt när jag säger något förstår de inte, för det jag säger betyder ju inte att jag sade det jag sade, sade han, tänkte jag. Jag säger något, sade han, tänkte jag, och jag säger något helt annat, därför har jag fått tillbringa hela mitt i missförstånd, i inget annat än missförstånd, sade han, tänkte jag." Ja, så ska det låta, tänker jag.