Sara Strömberg - Skinn.

Sara Strömberg, en snart femtioårig journalist och författare, har efter de åtta barnböckerna om Birger – det lilla Storsjöodjuret – gett ut tre deckare med journalisten Vera Bergström som huvudperson. År 2021 kom Sly, som blev utnämnd som årets deckardebutant av Svenska Deckarakademin, uppföljaren Skred som kom redan året därpå fick av samma akademi pris som årets bästa kriminalroman och nu 2024 kom den tredje delen, Skinn. Ännu inte, är det kanske bäst att tillägga, prisad av Deckarakademin. Jag har läst dem alla. Jag undrar varför.

Sara Strömberg. 

För de är enligt min mening vare sig särskilt originella eller spännande. Och inte skriver journalisten Strömberg särskilt bra heller, tycker jag. Dessutom inte heller särskilt rappt – långsamt, långsamt glider storyn i Skinn fram mot en upplösning som jag själv gissade mig fram till på sidan 223, av totat 421, då Strömberg hintar om att det hela skulle ända i ett ”ologiskt händelseförlopp”. Och det gör det ju vilket i och för sig är tilltalande. Och, det måste jag ju medge, på de sista sidorna i ett tämligen raskt tempo. Och dessutom blir det lite spännande.

Annars är det mesta sig likt från de förra böckerna. Storyn utspelar sig som tidigare i Storlien, en liten ort i Åre kommun med, jo jag har slagit upp, 67 invånare. Får Strömberg hålla på i ett par böcker till minskar säkert antalet drastiskt. Vera Bergströms kärleksliv utvecklas i positiv riktning, måsta jag säga, viket gläder en romantiker som mig. Efter att i Sly haft ett jaktgevär som sängkamrat, i Skred en katt får hon nu vid upprepade tillfällen till det med en träbock vid namn Thomas. Han kan mycket väl komma att stå ut med den lite oberäknelige Vera, får man hoppas.

Själva kriminalfallet som Vera löser den här gången är nästan trettio år gammalt – en pappa och hans två barn hittas yxmördade i sitt hem, mamman är försvunnen och på golvet hittas blodspår i ett krossat glas. Annars ingenting. Men gissar du, bäste läsare, att detta blodspår i sinom tid kommer att leda oss till mördaren gissar du rätt. Liksom en märklig tatuering gör. Och hör och häpna – konungen har ju en stuga i Storlien och spelar inte hans adjutant och dennes lite oberäkneliga dotter en viss roll i det hela. Jomenvisst. Vad säger Hovet om detta? Fast ingen där läser kanske böcker och i vart fall inga deckare så det är väl, som man brukar säga när man inget vet, lugnt.

Kungen stuga i Storlien. 

Och Vera kämpar på och kämpar på. Och Thomas står ut och står ut. Men till slut löser sig allt. Eller i vart fall det mesta. Insprängt i texten, utan att man till en början egentligen fattar varför, får vi av och till läsa om den i Stockholm ensamboende Roya och hennes son, men till slut berättar Strömberg varför och man anar, eller misstänker, att Strömberg kanske återkommer till denne son framöver. Han råkar förstås i trubbel med lite gängkriminella och kommer … nej, mer säger jag inte. Vi ses i min nästa bok, skulle väl Strömberg säga om hon fick frågan om vad som kommer att hända med honom, mamman och hans tjej.

Nå. Läsbetyg då? En svag trea av fem får det bli.

  

 

Mohamed Mbougar Sarr - Fördolt är minnet av människan.

Vem är Mohamed Mbougar Sarr? Om inte en senegalesisk medborgare, men antagligen bosatt i Frankrike, som är i dryga trettioårsåldern och som hittills, utöver ett par noveller, gett ut tre romaner som alla är prisade på olika sätt. Hans senaste bok som kom ut 2021, på svenska redan 2023 under titeln Fördolt är minnet av människan, gav honom det meriterande Concourtpriset. Vad ska det bli av denne unge författare, undrar man? Nobelpristagare innan han fyllt 50? Vem vet. Eller så stumnar han. Eller fortsätter skriva men vandrar i den tomma öknen utan vare sig läsare eller priser. Sånt har ju hänt förr.

Men vad om Concourtpriset? Inget mer än att det är Frankrikes mest meriterande litterära pris och som delades ut första gången 1903 efter att snikna släktingar till Edmond de Concourt, som dog 1896, överklagat testamentet men så småningom tröstats med lite livräntor. Prissumman har ju varierat genom åren men är nu på hisnande 10 euro, men priset är mycket välrenommerat och pristagaren garanteras normalt stora upplagor i Frankrike och säkert därtill översättningar till olika språk. Nobelpriset förra året var på 11 miljoner SEK, kan vi ju erinra oss. Hur stora nya upplagor Jon Fosse till följd av priset kunde glädja sig åt vet jag inte, men sannolikt mer begränsade än om han varit fransman och fått Concourtpriset. Men jag killgissar som vanligt.

Nå. Men vad om Fördolt är minnet av människan? Jag läser på Wikipedia att olika prisjurys kallat boken sådant som ”en hymn till litteraturen” eller ”litteraturkritikernas bok”. En hymn skall ju som bekant utläsas som ”högstämd lovsång” och jag föreställer mig att omdömet skall uppfattas som till övermåttan positivt till skillnad mot detta att vara uppskattad av bara uppnästa kritiker. Ja det är inte lätt att vara professionell kritiker. Och än värre är det förstås att vara amatördito. En sån som jag som skriver omdömen i första hand för att komma ihåg vilka böcker jag läst och vad jag då tyckte om dem och för att därefter lägga ut dom här egentligen bara för att jag vet att en och annan - men inte särdeles många - gillar att läsa min omdömen. Min ambition är således begränsad.

Men gamle man, hör jag i andanom att min fru skulle sagt om hon nu suttit på mina axlar och sett vad jag skrivit, kom för fan till skott. Vad tycker du om boken? Är den en hymn? Eller …!

Nä, svarar jag, verkligen inte. Det är helt enkelt en mycket bra och synnerligen läsvärd bok. Den yttre handlingen är nog så enkel. Och komplicerad. En ung författare kommer närmast av en slump över en mytomspunnen roman av en författare vid namn T C Elimane. Vi läser sedan om den unge mannens jakt på att hitta denne Elimane och det blir en resa över tid och rum, över att förlora och kanske hitta sina riktmärken och sig själv, över kärlek och hat, över liv och död fram till – ja, fram till att man hittar den mystiske Elimane? Om detta vill jag hålla dig, min okände läsare av denna blogg, i okunskap. Men nog är det så att denne gåtfulla roman, som ibland liknar en labyrint med många olika berättare, lika många olika läsarter, lika många familjehemligheter slutar på ett sätt som alla goda romaner ska sluta – nämligen genom att sätta trovärdigheten på spel och överlämna åt läsaren att bedöma om resan från bokens första meningen till den sista var värd vad den tog av tid och eftertanke. Men kanske har du då, som jag, lärt dig hur man håller sig levande och inte bara vid liv – som kanske också den jagande unge mannen, som kanske också den gåtfulle Elimane. Vilket väl är svar nog?

Jag vill ge Fördolt är minnet av människan fyra stars av fem i läsbetyg enlig min hemmasnickrade och inte helt transparanta skala. Och rekommendera den till läsning.

 

 

 

Andrzej Tichý - Händelseboken.

Jag läste Händelseboken av Tichý för ett par veckor sedan utan att kommentera den här på min blogg, sådant händer fler gånger än man kan tro, men har nu läst om den. Varför det? Ja skälet är enkelt – den lämnade mig inte ifred. Jag kom oftare än jag trodde var möjligt när jag förra gången slog ihop boken efter läsningen att tänka på den. Varför? Om det kommer jag att här fatta mig kort.

Men först - vem är Tichý?  Han bor i Malmö och har en polsk-tjeckisk bakgrund. Han har nominerats till såväl Augustpriset som Nordiska rådets litteraturpris. Han är, vill jag ha sagt, en av våra absolut mest oumbärliga författare som sedan debuten 2005 gett ut minst fem egna romaner; det är åtminstone så många jag läst av honom. Har du inte läst honom än finns bara en möjlighet – gå till biblioteket om du har turen att bo på en ort där det ännu inte är nerlagt. Eller gå in på Bokbörsen. Att de, förutom Händelseboken förstås, skulle finnas i den fysiska bokhandeln tror jag tyvärr är osannolikt; det vore dessutom att begära för mycket tänker jag.  

Nå. Händelseboken är, framgår det redan på baksidestexten, en slags mosaikroman där Tichý berättar om hur ett stort antal människor lever sina liv, och dör för den delen, och han gör detta på ett sätt som ibland förbryllade läsaren, åtminstone mig. Ibland, ganska så ofta vill jag påstå, är det inte heller lätt att förstå vem det är som sas talar i den, vem som för stunden för ordet i de ibland korta ibland längre textavsnitten. Boken ställer därmed ganska höga krav på läsaren, på hans inlevelseförmåga, hans förstånd och inte minst hans uthållighet. Men, tröstade jag mig med då när det lätta tvivlet ibland ansatte mig, det måste ha varit etter värre för Tichý. Men han mäktade med det, han fick ihop det, och det gör också läsaren.

Vem, frågar man sig ändå redan på baksidestexten, är i stånd att överblicka helheten, allt som sker i boken, Och kanske i livet för den delen. Vem av romanfigurerna kan det? Kan den något bedagade författaren Zygmunt Pereira det? Kan ekonomen Samuel Haddad? Den kriminelle Mink? Och fler ändå. Kanske. Men jag sätter en slant på ängeln Metatron. Men framför allt tror jag att jag och de flesta andra läsare kan det. Om vi vill. Eller kanske orkar.  För det pågår i denna fantastiska bok på nästan 700 sidor en slags makaber oupphörlig dödsdans, dessutom illustrerad redan från början på omslaget i form av medeltida träsnitt, där en enkel vanlig intrig, sådant vi läsare är vana vid, saknas. Eller snarare inte ligger klar, enkel och öppen framför våra ögon. Orka, viskar ibland Metatron till mig när jag sviktar under läsningen, och jag orkar. Det kommer också du, min okända läsare av denna obetydliga blogg, att göra.

Jag ger Händelseboken fem stars av fem i läsbetyg. Och utgår från att den kommer att åtminstone nomineras till årets Augustpris. Att den skulle vinna är väl att hoppas på för mycket. Och jag hoppas att du kommer att läsa den.

Fotograferna okända för mig. 

   

  

Sami Said - Satansviskningar.

Av Sami Said har jag före Satansviskningar bara läst Människan är den vackraste staden. Om den skrev jag här på min blogg sammanfattningsvis ”Jag ger Människan är den vackraste staden tre stars av fem – men bara för att jag tror att det någonstans i boken döljer sig något jag inte kan eller förmår se och uppskatta. Men som andra mycket väl kan både se och uppskatta. Men frågan blir till slut för min del om jag ska vara besviken på Said som författar eller mig som läsare”. Jag kommer att kunna skriva detsamma om Satansviskningar.

Men vem är då Said? Om inte en snart medelålders svensk författare som kom till Sverige i 10-årsåldern från Eritrea och som hittills gett ut fem böcker och för Människan är den vackraste staden nominerats för både Augustpriset och Nordiska rådets litteraturpris. Han har också fått en del priser för övriga böcker, bland annat Katapultpriset och Aftonbladets litteraturpris. Så nog finns det fog för min fråga – och svaret på den är väl sannolikt att det är jag som läsare som har problem med Said eller åtminstone de två böcker jag hittills läst. Och detta eftersom en del andra uppenbarligen uppskattar honom och prisar honom på allehanda sätt. Men vad den viktigaste gruppen, dvs de som köper och läser romaner och inte tillhör priskommittéer av olika slag eller professionella recensenter, tycker vet jag ju inte. Hur pass läst är han? Hur många lånar hans böcker på biblioteken? Hur många bokcirklar diskuterar honom?

Nå. Det om det. Men vad om Satansviskningar? Till det yttre läser vi om en slags internatskola för besvärliga flickor som ligger någonstans i en okänd öken och dit föräldrar av olika skäl skickar sina besvärliga barn för upptuktelse. Huvudpersonen Nadine hamnar där för att hon gömt sig i en garderob, påstås det. Ja, så kan det kanske vara. Här träffar Nadine de två namnlösa flickorna Den första flickan och Den andra flickan, som blir hennes närmaste vänner där, och förstås den likaledes namnlösa, efterhand alltmer mänskliga, Rektorn eller Föreståndaren. Och vad sker då där?

Ja vad? Ingenting efter vad det verkar. Ingen direkt undervisning i vart fall. Men lite planlösa utflykter i öknen, ensamma eller i sällskap. Lite egendomliga kontakter med personer som tycks bo i en närbelägen stad, Avgrunden kallad. Det finns hos flickorna efterhand en stark önskan att lära sig köra på moped i likhet med de närmast skugglika okända gossarna från staden som tycks gasa både uppför och nerför kullar i öknen nära skolan. Och man lär sig cykla. Spännande eller hur? En gång i veckan kommer det en bil från staden med förnödenheter och brev från familjerna. Men också, och just det var både intressant och välskrivet, och inte så lite suggestivt, om den sannolikt kontaminerade änglakällan och vad man borde eller inte borde göra med den. Ja men det är väl det hele. Och detta på drygt 200 sidor.

Men också att Nadine vid en egen liten flykt eller utflykt från skolan skadar sig illa och måste åka hem till familjen igen vilket inte går så bra. Hon skickas strax tillbaka till skolan. Där finns då inte Den andra flickan, som tycks ha skapat sig en ny tillvaro på annat håll. Vad mer? Inget annat än att Nadine och Den första flickan tillsammans med en hel del andra flickor åker i väg till den plats där en död, troligen mördad, kvinnlig undergroundartist, upprorsmakare och närmast ikon, som dessutom varit elev på skolan, ligger begravd. Vad mer? Inget annat än att jag, den från ungefär sidan 5 måttligt roade läsaren, äntligen kan slå ihop boken och undra vad det är jag läst.

”Nästan så man blir galen på riktigt” är bokens sista mening. Ja kanske det, tänker jag i mitt stilla sinne. Fast så illa ska det ju inte gå. Andra och förhoppningsvis bättre böcker står redan redo i bokhyllan för att kurera mig efter läsningen av Satanviskningar.

För boken, med de dåligt slipade glasögon jag haft på mig under läsningen och det illa rustade tålamod jag har haft just nu, är inte bra. Den tycks mig sakna både riktning och innehåll och den rent litterära stilen är dessutom egendomligt krystad och inte så lite manisk eller, om man hellre vill se det så, hemlighetsfull. I så fall alltför hemlighetsfull för min smak. Det är ingen enkel roman Said gett oss. Själv blir jag mest bara förvirrad och vilsen både under och efter läsningen. Sådant som person- och miljöbeskrivningar tycks Said dessutom lämnat bakom sig och helt övergett. För mycket blir enligt min mening därför sammantaget både konstlat och diffust.  

Ändå var boken nominerad för Augustpriset 2023. Boken påstås i nomineringen bära på ”ett övermått av skimrande, filosofiska vändningar” och att det ”under den magiska ytan pockar ett allvarligt ärende”. Sorry – men det mesta av det går mig förbi. Läs den gärna och bilda dig en egen uppfattning. Risk finns att du kommer att tycka som jag, nämligen att den kan vara värd max tre stars av fem. Egentligen mindre.

Fotograferna okända för mig. 

Pär Hansson - Spindelbjörken.

Nu är ju för all del Spindelbjörken av Pär Hansson ingen bok i naturlära utan fastmer hans första roman efter sex diktsamlingar, men nog blev man nyfiken: finns det en björk som heter spindelbjörk eller inte. Efter att ha konsulterat Wikipedia, all kunskaps moder, tycks det som att så inte är fallet. Men gör det något, frågar jag mig efter att nu ha läst ut boken. Nej, är det korta svaret. Inte alls, det något längre.

Men vem är då Pär Hansson? Om inte medelålders poet vars första diktsamling kom 1998, översättare och förstås – hade jag sånär sagt – lärare på olika skrivarutbildningar. Han blev också 2023 för debutboken nominerad för Augustprisets skönlitterära klass i ett ovanligt starkt startfält vilket, som bekant, togs hem av Andrev Walden och hans Djävla karlar (som jag ännu inte läst, men han har ju blivit tokhyllad av såväl läsare som kritiker, och det vill ju till med tanke på vilka utmärkta böcker som i övrigt nominerades, och av vilka jag hittills bara läst Lena Anderssons Studie i mänskligt beteende och Moral av Lyra Ekström Lindbäck). Att som romandebutant då bli nominerad bland dessa och de övriga författarna väckte onekligen ett visst intresse.

Nå. Vad tyckte jag då efter läsningen av Spindelbjörken? Var nomineringen motiverad? Kanske, kanske inte men jag kan inte säga att boken direkt föll mig i smaken. Vi får i boken i två parallella historier följa en Joel bosatt i Västerbotten från hans barndom till ett vuxenliv med fru och barn med, tolkar jag det som, ganska så tydliga drag av Pär Hanssons eget liv, även om jag säkert kan misstolka eller överdriva vad jag uppfattar som ett visst autofiktivt innehåll i boken. Men Hansson beskriver, eller snarare antyder, att det i barndomen finns hemligheter och outredda uppgörelser som tynger Joel – eller Hansson själv om man så vill - än i dag. Och detta är ju för all del inte ointressant, men jag tycker dessvärre att det haltar lite både vad gäller person- och miljöbeskrivningarna. Jag tycker också att den samlade bild som Hansson ger oss blir lite väl splittrad, det saknas menar jag ett tydligt sammanhang i boken - för vad som sas står på spel i tillvaron eller livet blir oklart. På frågan vad Hansson kan tänkas vilja ge oss läsare av hans bok blir för min del därför svaret att jag efter läsningen faktiskt inte vet det. Att roa för stunden räcker inte som svar.

Men själva texten har en ibland tilltalande litterär ton som, föreställer jag mig, kanske kan följa på hans bakgrund som poet, vilket roar åtminstone mig. Också andra delar, inte minst de som närmast drömlikt beskriver den lille pojken Joels svävande över tillvaron, både – tycks det - bokstavligen och bildlikt, gör Hansson på ett sätt som passar mig. Och spindelbjörken, denna märkliga björk, som rasslar på väggen i barndomshemmet – till brodern hugger ner den – ska vi läsa det som en bild av både barndomens och vuxenlivets rädslor, som skuggor av något fortfarande oförlöst? Sammantaget vill jag, sen jag tänkt på saken, för min del ge romandebutanden Hansson tre stars av fem för Spindelbjörken.

(Det var nu ett tag sedan jag skrev något om mina läsefrukter här. Skälet till detta vill jag låta vara osagt just nu, men jag vill ändå starkt rekommendera Händelseboken av Andrzej Tichý. Den, och för den delen allt han i övrigt skrivit, bör du läsa, min okände läsare av denna lilla blandblogg).

 

 

Amanda Svensson - Själens telegraf.

Vem är Amanda Svensson? Om inte en snart medelålders författare och översättare som numera bor i Arlöv – av alla ställen; en liten håla som man på en sekund eller två schvisade förbi om man från Lund skulle till Malmö med bil och av något skäl inte tog motorvägen – ja där bor hon numera med sin familj efter att flera år ha bott i England. Men viktigare ändå: hon har sedan debuten 2008 med Hallo Dolly gett ut totalt fem romaner, inkl. nu Själens telegraf som kom 2023. Alla, behöver det sägas, är klart läsvärda.

Men frågan är om inte romanen med det egendomliga namnet Ett system så magnifikt att det bländar kanske kan rekommenderas i första hand för den som ännu inte läst något av Svensson. Sådana finns ju, har jag förstått. Den blev nominerad till International Booker Prize och hon fick både Svenska Dagbladets litteraturpris och P O Enquists pris för boken. Om än inte Augustpriset. Detta pris som också i sina nomineringar enligt min mening lite för ofta lyckas missa de goda böckerna, som – det är lite trist att behöva säga det – också gäller för Själens telegraf, som inte ens blev nominerad förra året. Fast i rättvisans namn måste jag vill säga att hon ändå nominerades till detta vårt förnämsta litterära pris 2011 för sin andra bok Välkommen till den här världen.

Nå. Romanen Själens telegraf är tvådelad, eller egentligen tredelad. Och vi lär oss att man aldrig kan äga, eller kanske ens tillhöra, någon. Hur gärna man än vill. Hur idogt, eller tappert, man än försöker. Glöm det inte, vill jag säga. Den som bär denna insikt genom sitt liv är i boken i första hand Iris, som vi parallellt följer som trettonårig flicka när hon bor med sin mamma i lågkonjunkturens Somerset, England och som strax tjugoåring när hon lever i ett musikerkollektiv i Glasgow, Skottland.

Från dessa båda liv, barndomens och ungdomens, bryter hon upp utan att veta vart hon ska ta vägen. Barndomens uppbrott, som blir dramatiskt – hon bränner helt enkelt ner det hus hon och mamma bott i och som hon felaktigt fått föreställningen var deras - med ty åtföljande olika placeringar för henne på hem av skilda slag sker när hon känner att mamman ljuger för henne och sviker henne; när mammans allt friare förhållande till sanning blir för plågsamt uppenbart. Ungdomens mer som en besviken suck när hon märker att den man hon då lever med, han heter Rupert, inte ovillkorligt vill tro på och lita på henne. I båda dessa liv, barndomens och ungdomens, ligger som ett värkande sår pengar eller snarare det konstanta behovet av och bristen på pengar. I ett avslutande tidsperspektiv, som på ett par sidor kort beskriver dessa två personers liv decennier senare och när de sedan länge är skilda åt, ser vi att livet blivit gott för både henne och ungdomens förälskelse. Så gott man han förvänta sig. Eller hoppas på. Båda lever med blicken riktad framåt, men – främst för Iris – med tunga livserfarenheter bakom sig.

Denna berättelse, här oförlåtligt förkortad, beskriver Svensson för oss på ett språk som rymmer både allvar och humor och som i själva storyn bär både förhoppningar och en föreställning att allt kan gå åt helvete. Hon har i romanen ett bildspråk där jag tror inte många slår henne på fingrarna. Det finns också en drive i berättelsen, och understundom en förtätning, som nästan tar livet av läsaren; eller i vart fall mig. Men jag överlevde och det kommer också du att göra, men kanske med nya, eller i vart fall värdefulla, insikter om hur liv levs eller kan levas. Och vad man kan göra av det enda liv som är ens eget. Om hur många romaner kan man säga detta?

Själens telegraf kan enligt min mening få fyra stars av fem i läsbetyg. Och jag noterar igen – jag är tyvärr en upprepningens mästare - med förvåning att den inte ens var nominerad till förra årets Augustpris. Men du, bäste läsare av denna lilla blogg, kan göra vad du kan för att kompensera för detta – köp och läs boken. Skriv om den på din egen plattform. Prata om den.

Och kom ihåg: ”Möjligen hade jag en gång drömt om en symfoniorkester, men det var blott och bart en dröm, flyktig som syrendoften i maj”.  Men det har du säkert också känt. Kanske mer än en gång.    

Alla fotografer okända för mig. 

 

   

Sigge Eklund - Gruppen.

Sigge Eklund är för mig i huvudsak känd som författare, men på Wikipedia, all kunskap moder, läser jag mig till att han dessutom tydligen varit, och kanske fortfarande är, en internetentreprenör av rang och uppenbarligen tjänar storkovan som s.k. poddare tillsammans med Alex Schulman. (Hur nu detta kan fungera i praktiken då han numera bor i USA och Schulman, såvitt jag vet, i Sverige. Se där en av tillvarons stora gåtor).'

Men för mig är han alltså författare och då främst för de fem romanerna innan Gruppen, som gavs ut 2023 efter nästan 10 års uppehåll som romanförfattare, men också för de två ska vi kalla dem tankeböckerna Tid och Rum han skrivit med Alex Schulman. Alla mer eller mindre läsvärda, mest mer, men utan att för den delen vara några direkta mästerverk som fyller en viktig plats i vår litteraturhistoria. Men dit kan han mycket väl komma. Eklund har också gett ut den märkliga, och lyckligtvis tunna, Livets små njutningar – en samling, menar förlaget, ”sinnliga och suggestiva texter”, eller snarare, menar jag, pretentiös smörja. Men jag har ju för all del haft fel förr. Men läs honom gärna och främst hans romaner, inte minst Varulvsvalsen och In i labyrinten. Finns väl på Ad Libris eller på Bokbörsen. Men de små njutningarna är nog, gissar jag, lyckligtvis svåra att få tag på.

Nå. Men vad om Gruppen, som alltså är ett slags återkomst som romanförfattare. Den har ju varit lite hypad och föregicks ju också av en hel del artiklar i pressen – och för den delen författarbesök av Eklund själv, tex i den utmärkta Äppelvikens bokhandel – vilket säkert gladde inte bara honom utan också räknenissarna på förlaget.

Men alltså vad om Gruppen. Stämmer det att boken är ”en febrig och gastkramande psykologisk roman om tillhörighet och utanförskap, drömmar och besatthet” som förlaget påstår på boken baksida. Ja. Och nej. Mest nej.

Ramberättelsen är ju enkel – den unga och vackre svenskan Hanna, som har ett starkt intresse för Goya och vars mörka, fascinerande målningar kommer att bli en spegelbild av hennes eget liv, hon arbetar som praktikant på Pradomuseet i Madrid och stöter då en vacker dag av en slump på tre andra svenskar. De verkar ha gott om pengar och slöar väl i stort sett bort sitt liv, eller i vart fall sin tillvaro den sommar då de alla umgås. Ja vad gör de då, förutom att glida runt på barer och nattklubbar och, faktiskt, mer eller mindre ständigt äta – jo en försöker skriva en bok; han heter Tom, en annan vill få oss att tro att hon är modell; hon heter Leah och den tredje att han är diplomat; han heter Samuel. Deras liv fascinerar Hanna, men allt, visar det sig så småningom, är väl mer eller mindre en lögn och man lever gott på Samuels pappas pengar. Fram till …  

Ja, fram till att denne tycker att nu får det vara nog och stryper pengapåsen. Resan dit är väl nog så intressant i Eklunds bok men kanske inte, om vi för ett ögonblick skulle tänka oss att det hela skulle utspela sig i det s.k. levande livet, det som vi alla väl är en del av, särdeles trovärdig. Men gör det något? Nej det tycker jag inte. Vi läser ju trots allt en roman, eller för att prata i termer av vad Svenska Akademien skriver i SO: en ”längre berättelseliknande framställning”. En hittepå alltså. Och som sådan är den ganska läsvärd.

Om än i delar mindre sannolik. Ta bara vad den stackars Hanna, praktikanten, ser sig tvungen att göra, och dessutom kommer undan med, nämligen att stjäla ett Goyablad från museet och en statyett från norska ambassaden som hon sedan säljer på svarta marknaden för att finansiera sitt liv med de övriga eller för att – förgäves antagligen – köpa det hus som den stackars Samuel vill ha, men som pappan förvägrat honom. Allt i akt och mening att han skall förstå hur mycket hon älskar honom. Och minsann, har hon inte då på innerväggarna målat av Goyas ursprungliga egna muralmålningar. Ja vad ska man säga om slikt? Mer än att det är sådant som kan hända i en roman och att man för all del genom åren läst annat som varit värre.

Annars är denna Hanna en intressant figur. Jag kan ju ha missuppfattat det hela, men nog skriver Eklund fram henne som en slags dubbelnatur – inte bara genom sitt stöldgodsfinansierade liv utan också, mer intressant, genom återkommande samtal med en Vera, som väl antagligen är hennes kluvna bättre eller sämre jag. Uppfattat så, menar jag att Eklund kunde gjort ytterligare lite mer av detta. Men, som sagt, jag kan för all del ha missförstått något här. Men tanken känns tilltalande.

Läsvärd skrev jag. Så är det och jag tänker då i första hand på hur Eklund får ihop det rent stilistiskt, även om bildspråket ibland kan vara lite märkligt – som tex, för att ta ett exempel av många, när någon av personerna sägs ha en ”intagande gångstil” - men det rubbar inte alls helhetsintrycket. Det finns också en ganska så imponerande drive i berättelsen, personporträtten kunde väl för all del varit mer stringenta men är bra nog och slutet har också en tilltalande öppenhet. Så läsvärd alltså.  

Jag vill ge Gruppen tre stars av fem i läsbetyg. Och hoppas att det inte ska dröja tio år till innan nästa skönlitterära bok kommer.   

Alla fotografer okända för mig.