Bokhållarens uggla

Bokhållarens uggla

tisdag 15 augusti 2017

John Berger - G som i Giovanni Don Juan

Finns det något mer patetiskt än våra häradsbetäckare? Ja det finns det kanske, men visst vilar det en unken doft över dessa i grunden kärlekslösa män som vandrar genom livet med handen om kuken och med riktning mot kärlekstörstande ensamma kvinnor. Här i vårt kära fosterland har vi t.ex. bankiren med tangorabatten Gustaf Raskenstam, som lägrade hundratalet damer – han lär när han var som mest aktiv förlovat sig med en kvinna per vecka - och samtidigt förstås lurade av dem pengar. Två gånger satt han på Långholmen. Det ligger onekligen en odör av skitiga kalsonger över honom. Och för den delen hans nutida kollegor. Mr R peakade under 1940-talet.

Bildresultat för raskenstam bild
Mr R

Över den mångbesjungne Giacomo Casanova å andra sidan fläktar det väl kanske mer dyrbar parfym och aristokrati och äventyr. Hur många kvinnor han bockade av under livets gång vet jag inte men antagligen fler än mannen med tangorabatten. Han förefaller – utöver detta att kunna tjusa damerna till sängs – dessutom ha haft haft vissa intellektuella intressen och förmågor och umgicks också med tidens kulturella och politiska elit. Han gav också ut sina egenskrivna memoarer (som jag i ungdomens dar bläddrade igenom på tyska – av rent litterärt intresse förstås ...). Fängslad blev också han, men lyckades dramatisk fly från dogepalatsets i Venedig fruktade blykammare. Eller kom det dit en dam med en fil inbakad i ett foccacia? Han är väl hur som helst den som gett kvinnobockarna själva det berömda öknamnet. ”Tror du att du är en djävla Raskenstam!”, säger inte en säkert med rätta förbannad kvinna utan snarare ”Tror du att du är en djävla ...”, ja ni fattar. När det gäller mr C pratar vi om 1700-tal.

mr C

Både Raskenstam och Casanova har alltså gjort sina mer eller mindre förödmjukande canossavandringar här i jordelivet till skillnad från den kanske mest berömda kvinnotjusaren av dem alla – Don Juan. Han är nämligen helt enkelt en påhittad sagofigur med spanskt ursprung, men som har intresserat och påverkat intellektuella och konstnärer i snart sagt alla tider. Det finns operor, filmer, böcker, visor och jag vet inte allt som i varierande grad handlar om honom. Den litterärt intresserade kan bl.a. läsa två utmärkta böcker av vår egen Lars Gyllensten – I skuggan av Don Juan och Don Juan går igen. (Läs dem gärna. Liksom för den delen det mesta som Gyllensten skrivit också i övrigt). Den mer extremt intresserade av Don Juan-fenomenet kan resa till Spanien och knäböja vid de två (sic) gravar där sagofiguren lär ligga begravd. I sanning märkligt. Något säger väl detta om oss människor. Men vad? Men vad?

Nå. Detta var en som vanligt (för) lång inledning till en bok jag just läst. Jag pratar om G (som i Giovanni Don Juan) av den brittiske författaren John Berger, som dog i januari i år. Av honom hade jag inte läst en rad innan jag läste hans runa i Dagens Nyheter. Men nu alltså G – och fler böcker av honom har jag beställt på den omistliga nätbokhandeln Bokbörsen. Berger fick förresten Bookerpriset för G när den kom ut 1972.

Bildresultat för joh berger bild
mr B.

G är en – jag är aldrig rädd för överord – omistlig bok som bör läsas av envar litteraturintresserad. Det är ingen dussinbok, på intet sätt. Det är inte heller en bok som samlag för samlag beskrivet det sk fenomenet Don Juan. Istället får vi läsa om Bergers beskrivning av tre viktiga perioder i myten/mannens liv - barndomen/ungdomen, den vuxne mannen och slutligen hur han mördas, fatalt nog då till följd av en kvinnas svek. Tiden är i Bergers bok strax före första världskrigets Italien.

Bergers språk är vackert, inte helt lättläst alla gånger och fullt av bilder och resonemang som både har och inte har betydelse för handlingen – ungefär som våra liv tänker jag. Varje dag sker det saker som vi inte har en aning om vad de betyder och vilken betydelse de kan ha för oss. Men vi följer dem och bryr oss om dem. Tills vi lägger dem i soporna. Ungefär så skriver Berger. Det är vackert och skönt att läsa men det är svårt att alltid förstå den betydelsebärande meningen. Underbart nog, vill jag lägga till. Just när jag skrivet denna mening krockar en fet vilsen humla med fönstret i mitt arbetsrum. Helt betydelselöst på ett sätt. Viktigt och intressant på ett annat. Så blir det också att följa Berger.

Detta sätt för Berger att närma sig oss läsare tror jag passar särskilt bra i en bok om mannen som fåfängt men evigt jagar kärleken. För för Don Juan – sagofiguren och paradoxalt nog också för varje man, tror jag – beskrivs kärleken som både möjlig att nå och som ouppnåelig. För för Don Juan tycks strävan efter den inte innebära en vilja att den ska vara annat än för stunden, inte längre än till när en ny kvinna håller sin hand kupad under hans testiklar. Gör då detta något? Nej, inte i romanen. I romanen blir kärleken och kärleksstunden evig bara som som en beskrivning av det möjliga. Det möjliga i att få en ny kvinna. Tänker jag.

Att skriva en roman är ju inte som att skriva en vetenskaplig text, direkt. Det är förstås oundvikligt att ställa helt andra krav på en god roman vill jag påstå, i likhet förstås med flera av de litteraturvetare vars vetenskapliga texter jag harvat mig igenom tidigare i livet, men också ibland nu. Ibland tror jag att det som gör en roman till en god roman – en roman att återkomma till – antagligen kan kokas ner till dess språk, alltså dess sätt att kunna förvalta och till oss läsare förmedla vad författaren vill ha sagt, men också i vad mån romanen till såväl stil som innehåll bryter mot det förväntade, det som också andra författare kan ge oss och att därmed i bästa fall ge boken en slags värmande efterglöd för oss att vila ut i efter läsningen. Vila ut i och återkomma till. Därtill måste förstås själva storyn vara intressant.


I alla dessa avseenden är Bergers roman enligt min mening ett mästerverk. Jag kan inte ge den annat än fem stars av fem i betyg. Och det är inte att undra på att den tog flera veckor att läsa, vilket – behöver jag påpeka det – är ytterligare en del i det positiva omdömet.





tisdag 8 augusti 2017

Jo Nesbö - Midnattssol.

En morgon när jag vaknade i den fagra månaden juli – eller var det augusti - på det fagra U så var vare sig morgonen eller U särdeles tilltalande. Om nu sanningen skall fram. Regnet piskade på rutan, vinden ven. Inte ens en stark kopp kaffe fick igång livsandarna. Ej heller, visade det sig, den bok av Jo Nesbö jag hittade halvläst i vardagsrumssoffan i den hyrda stugan. Jag borde ju anat oråd – vem lämnar en bok av den närmast helgonförklarade Nesbö nästan oläst. Nu vet jag – den var ärligt talat skitdålig. Den heter Midnattssol. Läs den inte.

Bildresultat för jo nesbø bilder
Skriver antagligen själv. 

Utan att på något sätt – jag upprepar – utan att på något jämställa deckarförfattaren Nesbö med Alexander Dumas d.ä. så kom jag onekligen att tänka på denne litterära gigant. Om honom sägs det ju att han inte alla gånger själv höll i gåspennan när hans böcker kom till. Dialogerna och karaktärerna var tydligen oftast hans egna men mycket av det övriga skrevs av anställda. Kan det vara så att Nesbö också anlitat en anonym skrivarmé, frågade jag mig, medan han själv satt och räknade de pengar som deckarna gett honom. Nej, svarade jag mig, det kan det inte. Han har helt enkelt bara skrivit en riktigt dålig bok alldeles själv. Nog om det.

Nå. Storyn då. En godhjärtad knarklangare flyr från självaste den hemskaste av alla hemska knarkkungar efter ouppklarade affärer. Och blir förstås jagad av densamme. Han kallar sig Ulf när han stiger av bussen i det nordligaste av det nordliga Norge. Här inträffar det mystiska saker. Det mest mystiska är nog att denne Ulf överlever ett par tre attacker som skulle tagit död på var och en av oss flera gånger om för att sedan gifta sig med Lea, byns klockare, och därefter fara ut med henne och hennes son i den vida världen. Alla gråter, inte minst Leas far som visade sig ha ett hjärta inte av sten utan ett av guld.

Språket då. Habilt men inte mer. Eller – ja, jag vet inte riktigt. Men såhär skriver i vart fall Nesbö när han avslutar boken: ”Så hur avslutar vi denna berättelse? Jag vet inte. Men jag slutar i alla fall berätta här. För just här är det bra”. Åtminstone jag tackar honom för den insikten.

Midnattssol

En recensent från Aftonbladet kallar Midnattssol en hyllning till den klassiska kioskdeckaren. Jag antar att det är tänkt som beröm enär omdömet är tryckt på omslaget. Men det hjälps inte – jag kan trots det inte ge boken mer än två stars av fem i betyg.



fredag 21 juli 2017

Alex Schulman - Glöm mig.

Av Carl Magnus Alexander Schulman har jag tidigare läst Skynda att älska , som hade hans pappa Allan Schulman i fokus och nu Glöm mig som i huvudsak handlar om hans mamma Lisette Schulman. Båda böckerna är autofiktiva romaner som är starkt berörande. Men den första frågan man ställer sig när man läst dem är Varför? - Varför skriva två utlämnande böcker om sina föräldrar som samtidigt inte bara lyfter på locket till hittills okända familjehemligheter utan också blottlägger egna ibland påtagliga tillkortakommanden.

Bildresultat för alex schulman bild

Ja Varför? Skälet kan ju rimligen inte vara att låta den nyfikna allmänheten få kunskap om den tidigare TV-producenten Allan Schulmans liv och död eller den tidigare TV-programledaren och informationschefen i olika anställningar i näringslivet Lisette Schulmans liv och död. Eller för den delen Alex Schulmans något excentriska morfar kulturpersonligheten och författaren Sven Stolpes liv och död. Alla tre är ju nu mer eller mindre glömda av gemene man. Säg Allan Schulman och någon halvglömsk pensionär mumlar kanske något om Hylands Hörna. Säg Sven Stolpe och ett antal personer kommer säkert i håg honom som argsint debattör och författare med misslyckad akademisk karriär. (Men enligt min mening lever fortfarande flera av hans litteraturvetenskapliga verk och i vart fall romanen I dödens väntrum. Men vem bryr sig om vad jag tycker, när jag knappt gör det själv). Säg Lisette Schulman och de flesta ser säkert ut som fågelholkar.

Bildresultat för sven stolpe bild
Argsint. Men läsvärd.

Nä. Skälet till att Schulman skrivit de båda böckerna är nog helt enkelt att han vill få lite ordning och reda i sitt eget liv. Varför - ständigt detta varför … - har han säkert undrat mången gång, blev jag den jag blev. Kunde jag gjort något annorlunda i de skärningspunkter som av och till uppstått i mitt liv. På vilket sätt påverkar min egen ballast inte bara hur jag lever här och nu utan också mina barns liv här och nu och framförallt sen, som vuxna. Det är ju inga märkliga frågor – det är sådana som vi alla av och till brottas med, men de flesta av oss skrapar nog bara på ytan och borrar inte ner oss på djupet i dem. Kanske för att vi inte klarar det rent intellektuellt. Kanske för att vi menar att det trots allt inte är särskilt meningsfullt. Eller för att vi är rädda för vad vi ska hitta. Vad vet man.

Men Alex Schulman kan, tycker det är meningsfullt och viktigt och räds inte för vad han hittar. Och han har en imponerande förmåga att formulera sina tankar. Även om, det måste jag också säga, det kan finnas ett lätt repetitivt drag hos honom. Ibland är han dessutom lite väl litterär – båda böckerna inleds t.ex. med meningen Jag åker längs en väg som är mig mycket bekant. Möjligen vill han på så sätt övertydligt koppla ihop dessa båda böcker. Möjligen. Men denna lilla randanmärkning från min sida har ju ingen betydelse – böckerna är bra, särskilt den senast; hans litterära stil är ganska imponerande, särskilt i den senaste; hans vilja och ambition med dem båda, särskilt den senaste, känns helt uppriktig.

För han har också ett budskap i den och det är att lyfta fram alkoholismens och medberoendets svarta rötter. Det visar sig att hans mamma var alkoholiserad och Schulman och hans två bröder, liksom pappan när han levde, medberoende, som man numera säger. Alla fem kämpar med situationen. Schulman beskriver denna för alla så traumatiska situation ingående, tydligt och också känslosamt. Till slut kan mamman kämpa sig igenom och ut ur sitt beroende. Eller är det ett herrens under?

Känslosamt, skrev jag. Alex Schulman tycks mig vara en känslomänniska, förutom att han har en mängd andra positiva egenskaper. Jag såg och hörde honom på en författarkväll på NK när Glöm mig kom ut. Han beskrev då sitt arbete med den och läste också ett kort avsnitt. Rösten stockade sig. Han fick börja om. Det kändes inte på något sätt konstruerat eller sökt. Det kändes äkta. Många av de närvarande kulturdamerna strök en liten tår ur ögonvrån. Liksom åtminstone en annars hårdhudad kulturherre.

Glöm mig (pocket)

Nå. Jag ger Glöm mig tre stars av fem i betyg. Men vill trots allt hellre än den boken rekommendera Tid. Livet är inte kronologiskt till läsning, dvs. den bok han skrivit tillsammans med Sigge Eklund. Läs gärna min kommentar till just den boken om du vill.

http://kennethbokhallaren.blogspot.se/2015/10/sigge-eklund-alex-schulman-tid-livet-ar.html






måndag 17 juli 2017

Johan Ludvig Runeberg - Fänrik Ståls Sägner.

Vad ser man när man röjer lite i en kär anhörigs bokhylla om inte hens skolversion av Johan Ludvig Runeberg Fänrik Ståls Sägner. Den har jag ju också själv läst i unga dar, och då i en utgåva av Modersmålslärarnas förening. Men nu läser jag om den i 1935 års utgåva, andra tryckningen utgiven av Albert Bonniers förlag. Utgåvan är i sig inte särskilt märkvärdig även om den som säkert de flesta andra utgåvor har August Malmströms välkända illustrationer, men här kan man också läsa den unga L:s små anteckningar i kanterna – vad som ska lära sig utantill, vad vissa ord kan tänkas betyda och liknande. Och nyfiken blir man ju förstås på varför pärmen är knäckt och sedan omsorgsfullt lagad. Frustration, förtvivlan, längtan efter något mer lättläst, en elak kamrat … ? Kanske var rentav skolväskan för liten och trång?

Bildresultat för Johan Ludvig Runeberg bild
Johan Ludvig.

Nå. Jag läser hur som helst om både sådant som hände och sådant som inte hände i Svensk-Ryska kriget 1808-1809. När krutröken sedan lagt sig hade vi som bekant förlorat Finland till ryssarna. Boken kom i två sk samlingar 1848 och 1860 och är starkt präglad av tidens nationalromantik och också av just detta faktum att Östra Rikshalvan gick förlorad. Men allt detta och mer därtill vet ju de flesta redan.

Nu är ju Fänrik Stål ingen historiebok. Förstås inte. Går den då att läsa i dag av andra än den nördigt litteraturintresserade? Skulle inte tro det. Det är lite väl mycket hjälteberättelser, berättelser om folkets lidande, tapperhet och umbäranden, berättelser om generalernas sk hjältemod men också med i för sig berättigad kritik mot den svenska kungen och vissa ledande militärer. Dessa berättelser är alla skrivna, och ska således också läsas så, mot den fond av finnarnas och många svenskars förtvivlan och bitterhet över förlusten i kriget. Något som i dag säkert i huvudsak gått förlorat, men som när boken kom ut fortfarande var levande för envar. Men nu har tiden gått och annat fyllt folkets medvetande och intresse. Historieläsning och litteraturen har ersatts av Youtube, Blondinbellas intressanta kärleksliv och Mello.

Boken inleds med Vårt Land, som nu är Finlands nationalsång. (Vårt land, vårt land vårt fosterland – ljud högt o dyra ord). Första strofen kan väl alla finnar mumla med i, precis som vi kan i vår egen nationalsång. Men hur många av dem känner sig i dag bekväma med den sista? Inte många vill jag hoppas.

Din blomning, sluten än i knopp,
skall mogna ur sitt tvång.
Se, ur vår kärlek ska gå opp
ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp
och högre klinga skall en gång
vår fosterländska sång.

Det är the same shit som i t.ex. Studentsången (Sjungom studentens lyckliga dag, ni vet). Alla har vi skrålat med i första strofen, men hur många skulle utan rysningar sjunga med i den sista? (Texten har skrivits av Herman Sätherberg och melodin av allas vår prins Gustaf, sångarprinsen kallad. Året var 1852). 

Svea vår moder hugstor och skön
manar till bragd som i fornstora dar,
vinkar med segerns och ärans lön,
med den skörd utan strid man ej tar.
Aldrig slockna då
känslans rena brand,
aldrig brista må
vår trohets helga band,
så i gyllene frid som i strid.
Liv och blod för vårt fosterland!
Liv och blod för vårt fosterland!
Hurra!

Bildresultat för berusad student bild
Sjungom.

Hur många sjunger alltså med? Inte många vill jag hoppas. Förutom säkert Kent när han svingar sitt järnrör i de återkommande nattliga promenaderna mellan krogarna. Men han citerar kanske hellre den nu för de flesta stendöde Verner von Heidenstam, som lär vara hans sk kamraters särskilda husgud. Samme VvH som Ledaren Jimmie Å lät den lilla häpna menigheten lyssna på i en raspig inspelning av Nobelpristagaren själv där V stammar sig igenom sin Medborgarsång från 1899, när J nu senast talade i Almedalen. (Det är en skam, det är en fläck på Sveriges banér, att medborgarrätt heter pengar – så talte V, men ock Vi tröttnat att blöda för egen dolk, att hjärtat från huvudet skilja; vi vilja bli ett enda folk, och vi äro det vi vilja. Ja, ja. Men vad menade VvH och för den delen JÅ? Inte många kan veta. Men ana kan vi det värsta).

Bildresultat för heidenstam bild

För inte är det mycket man begriper i dessa dagar. Mer än att vi måste hålla mörkrens krafter stången. Annars kanske företrädarna svingar inte bara järnrören utan också sina fanor och skanderar Liv och blod för vårt fosterland. Hurra när de rör sig inte bara i Almedalen utan också i dina kvarter. Och mina.

Nu kom ju denna lilla text inte att handla särskilt mycket om den tappre gubben Stål. Men vad gör väl det. Jag frågade mig för ett par meningar sedan om boken i dag kan läsas av andra än litteraturnördar. Skulle inte tro det, menade jag. Men det finns ju alltid en viss risk att svulstiga och suggestiva ord och meningar kan mana till någon slags inbillningens hjältemod och kraft och mod i barm hos den fåkunnige. Sån´t har man ju hört talas om.

Liv och blod för vårt fosterland. Fy fan!

Bildresultat för fänrik ståls sägner bild




onsdag 7 juni 2017

Roy Jacobsen - Marions slöja.

I den lilla stad där jag bor finns det en hel del trevliga attraktioner av olika slag. Vi har t.ex. St Erikshjälpen, Läkarmissionen och Stadsmissionen och säkert en hel del annat hedervärt därtill, men till dessa tre händer det understundom att jag smyger mig i väg. Det är mycket intressant kan jag lova. Det är, förefaller det, mest vi pensionärer som hasar oss fram i lokalerna. De flesta verkar köpa lite kantstött porslin eller en och annan urtvättad tröja, medan jag och ett par andra udda figurer mer intresserar oss för vad man för dagen har att sälja vad gäller begagnade böcker. För sådana finns det en hel del av, måste jag säga. Och billigt är det, mycket är bra men uppriktigt sagt så finns det mest skit. Men en och annan gång hittar man alltså en pärla, som nu senast när jag kom hem med norrmannen Roy Jacobsens Marions slöja från 2010. Utgången, kontrollerade jag när jag kommit hem, på nätbokhandeln – för att nu alltså inte prata om den fysiska bokhandeln - medan man fortfarande kunde få ett par ex på bokborsen.se, men då till betydligt högre pris än vad jag nu fick skaka fram ur min tunna plånbok. Se där vilken glädje man kan ha av verksamheter som kränger billiga böcker. (Även om det religiösa anslaget med ”hjälp” och ”mission” skaver lite i min känsliga själ).

Bildresultat för roy jacobsen bild
Slutsåld. 

Nå. Men även i boken kunde jag, visade det sig, läsa lite om ett antal personers samveten som i varierande grad var vårdade och omskötta av en sk guds mjuka och fina händer, oklart dock av vilken av de otaliga som man kan söka tröst och vägledning hos. Men inte hjälpte det för de brott som boken i hög grad handlar om. Vi läser alltså om brott och detta trots att boken inte på något sätt är en deckare. Möjligen möjligen kan man säga att den är en polisroman, men skriven av en intelligent författare som har betydligt högre ambitioner än att enbart leda oss genom polisens arbete för att lösa ett mord. Nu var det ju förresten inte ett mord utan fem och om man kommer fram till en fullständig lösning vill jag faktiskt låta vara osagt. Så nu vet du det, min okände läsare av denna blogg.

Men varför inte börja denna lilla kommentar med att säg något om boken omslag. Boken heter alltså Marions slöja. Marion är en av poliserna i boken och någon slöja bär hon inte, till skillnad då mot ett par av mordoffren. Vi läser alltså om mord och annat där muslimer är inblandade som offer, vilket inte ska förstås som att boken skulle handla om något så banalt som att den skidåkande rättfärdige norske gutten skulle anse sig på egen hand behöva minska antalet invandrare. Nej. Snarare är det väl så att det är den förvirrande och snedgångna kärleken som spelar roll i sammanhanget. Och ekonomiska intressen av olika slag därtill. Men omslaget. Det består av totalt nio händer. Nu spelar ju just händer en ödesdiger roll i boken, men min första tanke var att omslaget skulle alludera på Fatimas hand, som ju som bekant är en arabisk symbol för skydd och tur. I boken har däremot händerna den motsatta betydelsen – våld, död och allt annat än skydd. Men hur som helst så menar jag att omslaget är vackert, fantasieggande och kanske lite symboliskt. Lika mycket utan nåd som livet för den som drabbas av den tankemässigt förvirrade mördaren.

Nu spelar dock Fatima ändå en viss roll för händelseutvecklingen i boken, men bara som ett namn på ett litet näringsställe där – visar det sig efterhand – både offer och mördare ibland satt sin fot, vilket således blev minst sagt ödesdigert. Mer säger jag inte. Mer än att du – min okände läsare - kanske fortsättningsvis bör undvika ett café som kan heta Fatimas Granatäpple, i synnerhet om det där serverar grått kaffe. Och det sitter en lite lurt tittande norrman i ett hörn.

Bildresultat för fatimas granatäpple bild
Granatäpple. Dock ej Fatimas.

Men bokens sk story då? Vad händer? Ja, inte mer än att en liten grupp poliser försöker lösa de mord som efterhand staplas på deras bord. Vi möter den lätt koleriske men ömsinte chefen och hans tre medarbetare som alla i varierande grad är kloka, grubblande och intelligenta och dessutom lagda för att kanske hellre arbeta solo än i grupp. Så det gnisslar av och till lite i samarbetet dem emellan. Samtalen kränger och vränger än hit än dit allteftersom olika uppslag kommer upp eller ett nytt lik visar sig. Den ena gissningen avlöser den andra. Men det är väl så det går till antar jag när poliserna arbetar. Jacobsen får det i vart fall det hela att låta någorlunda rimligt ända till slutet.

För boken får ju förvisso ett slut. Men vägen dit är inte helt enkel för Marion och de övriga i gruppen. Och jag tänker inte berätta något om det mer än att det i Jacobsens hand blir både rimligt, möjligt och trovärdigt. Om än oväntat. Berättartekniskt varvar Jacobsen själva händelseutvecklingen, jakten på mördaren, med att chefen inför en slags undersökningskommission tvingas kommentera vad som sker eller snarare skett under resans gång. För allt går ju inte helt bra. Allt sker inte by the book, vilket chefen då tvingas kommentera och försvara. Detta är ett berättargrepp som är intressant och ger boken en extra dimension och som det dessutom faktiskt är lite spännande att läsa.

Var det allt? Ja, det var allt jag tänker berätta. Något skall väl du som läsare själv komma underfund med. För det är ju klart att du måste läsa boken. Den finns alltså inte i bokhandeln men säkert på på biblioteket. Så skynda dit.

Marions slöja

Jag skulle kanske säga något om språket. Det blir kort - det är helt enkelt klanderfritt. Och en sak till. Det verkar faktiskt som det mitt i all bedrövelse skulle spira lite kärlek mellan två av personerna, vilket gläder Bokhållaren med hans blödiga hjärta. Men jag kan ju för all del ha fel. Det har hänt förr. Men att jag ger boken fyra stars av fem i betyg är jag helt säker på.





tisdag 30 maj 2017

Christoffer Carlsson - Den tunna blå linjen.

Jag har sedan tidigare läst ett par av Carlssons böcker och tyckt de varit helt OK och trodde väl då att när jag satsade skattade pensionärspengar på hans senaste – Den tunna blå linjen – så skulle jag väl tycka ungefär detsamma. Men icke. Carlsson har ju i intervjuer och på annat sätt gjort klart att detta är hans sista bok om kriminalinspektör Leo Junker och hans gamla kompis John Grimberg, som av omständigheterna hamnat på en annan sida av laglydighetens gräns än Junker. Carlsson har också sagt att han när han kommit till sid 500 i sitt bokmanus inte tyckte att det höll, raderade detsamma och skrev om det mesta (endast sista sidan i manuset höll för hans kritiska öga och finns nu med i Den tunna blå linjen). Jag tycker detta märks. Det finns en trötthet och nästan slapphet i intrig och språkbehandling som stör mig. Han kan ju bättre.

Bildresultat för Christoffer carlsson bild
Trött?

Men allt är ju inte dåligt förstås. Han noterar t.ex. att ”Ovanför Vällingby drar molnen fram som ett tungt grått sjok”. Tro mig – det gör de alltid. Oavsett hur andra kan ha det. Men annars är det lite för många longörer och tom rena språkgrodor. Jag trodde inte heller jag i en bok av Carlsson skulle behöva läsa om ”sluga blickar” och ”konstiga miner”. Den gode Junker dras, det vet vi ju förstås sedan tidigare, med polisväsendets samlade skuldbörda och ständigt dåliga samvete för det mesta. Också, förstås, för sin relation. Varför det – jo, för att ”jag aldrig lär mig något”, som Carlsson låter honom upprepa i tid och otid. Liiite tröttsamt blir det. Förvånande är väl också att Carlsson tar till det beprövade Kling-och-Klang-greppet när det kör ihop sig för polisen – en nödlösning för att komma ur ett lite besvärligt rent berättartekniskt läge.

Nå. Men, som sagt, allt är ju inte dåligt förstås. Jag uppfattar det som att Carlssons tes – eller budskap om man så vill - är att den tunna blå linjen håller på att bli alltför tunn. Vad är då det? Jo, som Carlsson skriver:

Tygmärke Thin Blue line

Emblemet har formen av en flagga” – eller något annat, lägger jag till – ”med svart botten. En klarblå horisontell linje får det att se tredelat ut: en svart topp, svart botten och en tunn blå mitt. Den svarta toppen representerar civilsamhället. Allmänheten. De laglydiga … Den svarta botten symboliserar den kriminella världen där banditer, rånare och desperata gäng från förorten regerar i laglöshet och girighet. De enda som finns mellan dem, som utvalts till samhällets beskyddare och förhindrar att våld och anarki sprider sig genom samhällskroppen är polisen. … Vi är den tunna blå linjen. Mellan ordning och kaos, liv och död … ”.

Vad händer då, är den fråga som Carlsson ställer till sina läsare, om denna tunna blå linje blir för tunn? Om polisen p.g.a. administrativa och eller politiska beslut inte längre kan uppfylla sitt uppdrag. Eller, värre, om enskild poliser eller grupper av poliser avstår från att göra det och därmed direkt eller indirekt förenar sig med buset Att detta lyfts fram för diskussion också i en i sammanhanget obetydlig deckare kan ju ha sina poänger.

I storyn i Den tunna blå linjen läser vi om en eller kanske fler sådana poliser. Junker och hans kollega lyckas förstås få den störste polisskurken inom lås och bom. Men, som en desillusionerad polis säger, ”det finns alltid någon annan”. Alltid någon annan som faller för frestelsen. Alltid någon annan inom organisationen som skyddar hen. Alltid någon annan som ännu inte är upptäckt. Alltid någon annan som inte ens bryr sig.

Det påminner lite, och inte så lite faktiskt, om Bo Bergmans Marionetterna:

Det sitter en herre i himlens sal
och till hans åldriga händer
gå knippen av trådar i tusental
från vart människoliv han tänder.
Han samlar dem alla och rycker han till,
så niga och bocka vi som han vill
och göra så lustiga piruetter,
vi stackars marionetter.
Se dansen på dockornas karneval
är sig lik i alla tider.
Ett ryck på tråden – och allt tar slut
och människosläktet får sova ut
och sorgen och ondskan vila sig båda
i din stora leksakslåda.

Den tunna blå linjen (inbunden)

Det finns alltså, tror jag Carlsson vill upplysa oss om, överallt någon som har ditt och mitt liv som en tråd i sina skurkaktiga händer. Alltså även den som absolut inte borde ha det. Ety ”Allt som vår lycka och ofärd bebådar – är bara ryck i trådar”. Något som vi alla i sinom tid kommer att bli varse. Med denna deprimerande slutsats i minnet får jag väl ge Carlsson tre stars av fem i betyg. Fast han egentligen bara borde få två.






söndag 21 maj 2017

Kristina Lugn - Nattorienterarna.

Kan man orientera om natten när det är en söndag eftermiddag och solen lyser som om den vare sig gjort eller vill göra något annat? Ja och nej. Ja, om man bor i Stockholm och har lyckats komma över två biljetter till Kristina Lugns pjäs Nattorienterarna som går på Stockholms stadsteater. Annars kan det väl bli svårt föreställer jag mig.

Bildresultat för kristina lugn bild
Nattorienterare?

Nå. Först som sist: vilket mörker är det man orienterar i; eller orienteras i? Ja det är väl kort sagt mitt eller ditt med Lugns text som vägvisare och i det bleka skenet av två pannlampor som satts på två av Stadsteaterns mest erfarna skådespelare. Texten är ju som så ofta hos Lugn både banal och klok, både absurd och vettig, både rolig och sorglig. Men Meta Velander och Yvonne Lombard håller oss i handen hela den timme som föreställningen varar och vi kommer ut från teaterscenens mörker till eftermiddagens klara solljus både lite mer förbryllade och lite klokare än när vi satte oss. Det är väl så det kan bli när teaterns trollspö tillåts svänga sig över oss.

Velander är född 1924 och Lombard 1929 och de för oss professionellt och med stor yrkesskicklighet genom föreställning. Både tycks lida av vissa fysiska problem men intellektuellt är de både på topp och man kan ju inte annat än att bli imponerad av deras förmåga att memorera och konstnärligt framföra texten. Med ett litet plus måste jag säga för ”mmmm … Marabou” Lombard.

Bildresultat för mmmm marabou lombard bild

Nog om det. Texten då? Utmärkt förstås. Även om jag uppskattade den än mer när jag läste den i stillhet på den egna kammaren inom ramen för distansstudier i litteraturvetenskap för något år sedan. Men så är det. Allt skrattande, prasslande, hostande mm stör ju oss känsliga själar. Liksom den egna magens kurrande.

Hur som helst. Vill du se denna succéförställning på Stadsteatern får du nog skynda dig. Vårens föreställningar är ju utsålda. Och hur länge dessa två damer orkar eller får fortsätta vet väl ingen. Mer än kanske teaterdirektören.

Nattorienterarna (häftad)
(Med Pernilla August och Lena Endre för 20 år sedan ...).