Bokhållarens uggla

Bokhållarens uggla

torsdag 17 maj 2018

Respons nr 2 maj 2018.


Det finns som bekant en periodika som heter Respons - ”recensionstidskrift för humaniora och samhällsvetenskap”. Den är ovärderlig för den medborgare som vill hålla sig lite informerad om den viktiga och betydelsefulla utgivning av böcker som av i och för ganska naturliga skäl inte löpande kan kommenteras på dagstidningarnas kultursidor. Generellt har som vi alla märkt utrymmet för recensioner där minskat betydligt de senaste årtiondena. Dessutom har t.ex. Dagens Nyheters kultursida under Björn Wimans ledning, också bortsett från det minskande recensionsutrymmet, sorgligt nog allt mer minskat i betydelse. Själv skriver han ju numera i huvudsak bara sina aggressiva och repetitiva artiklar om Svenska Akademien.

Nå. Från det fullmatade nr 2 2018 vill jag bara i all korthet nämna den artikel av docent Lisa Öberg som kommenterat Ulrika Holgerssons bok Hembiträdet och spelfilmen – stjärnor i det svenska folkhemmets 1930- och 40-tal och Birgitta Theanders Till arbetslivet – yrkesdrömmar och arbetsliv i flickboken 1920-1965; forskaren Karin Grelz kommentar till Ben Hellmans bok Hemma hos Tolstoj – nordiska möten i liv och dikt; ambassadör Staffan Carlssons kommentar till Henrik Berggrens Dag Hammarskjöld – att bära världen. Alla lika viktiga och intressanta (liksom de jag inte nämner här …).


Gör dig själv en tjänst min okände läsare av denna blogg – spring omedelbart till ett bibliotek nära dig och läs själv Respons. Och varför inte prenumerera? Ja, varför inte.


tisdag 15 maj 2018

Niklas Natt och Dag - 1793.


En bok som Svenska Deckarakademien utser till årets bästa deckardebut måste väl vara en bra deckare, eller hur. Nej, det måste den verkligen inte. Exemplen på motsatsen är trist nog många. Därför är det ju riktigt kul att kunna konstatera att 1793 av Niklas Natt och Dag är just det - en riktigt bra deckare, dessutom en mycket bra rent skönlitterär bok som har kvaliteter som går långt bortom deckarschablonen och tillika en verkligt imponerande prestation av en debutant. Hans förfäder, läser jag på omslagets insida, slog ihjäl Engelbrekt, förlorade huvudstaden till Kristian Tyrann och tvingades i landsflykt efter att ha krävt Jean Baptiste Bernadottes abdikation. Sådana anfäder skulle man ha istället för de drängar och pigor – de som bara byggde landet - som trängs i mina annaler. Ätten Natt och Dag är, inom parentes, den äldsta nu levande svenska adliga ätten. Ätten Olausson är, inom parentes, likaledes gammal som gatan.

Bildresultat för niklas natt och dag bild
Adelsmannen.

Nå. År 1793 är som bekant året efter Gustav III sorgliga frånfälle. Om honom skaldade Esaias Tegnér bl.a. följande:

Där låg ett skimmer över Gustafs dagar, 
fantastiskt, utländskt, flärdfullt om du vill, 
men det var sol däri, och, hur du klagar, 
var stodo vi, om de ej varit till? 
All bildning står på ofri grund till slutet, 
blott barbarit var en gång fosterländskt; 
men vett blev plantat, järnhårt språk blev brutet, 
och sången stämd och livet mänskligt njutet, 
och vad Gustaviskt var blev därför även svenskt.

Ett skimmer enligt den omhuldade myten, således. Men bakom pudret på Gustav själv märktes den nariga otvättade hyn och kom man för nära majestätet syntes hans svarta gaddar och stank munnen lika bittert som hos den värsta sjåare. Kanske var det därför som drottning Sofia Magdalena föredrog ha sällskap i den äktenskapliga sängen av hovstallmästare Munck. Kanske, kanske inte. Men antagligen.

Och inte var det särskilt skimrande i Gustavs huvudstad heller. Tvärtom. Det var skit, stank, fylla, elände, fattigdom, övergrepp, våld, korruption, förfall och mer därtill. Och tror du mig inte kan du med nästan plågsam detaljrikedom läsa om allt detta i 1793. Niklas Natt och dag beskriver huvudstadens fysiska och intellektuella förfall på ett sätt som du, min okände läsare av denna blogg, sannolikt aldrig läst i någon av de historieböcker du tvingade dig igenom i skolan.

Gustav ägnade sig åt annat än att bry sig om de enkla invånarna i staden och landet i övrigt. Hans sk ambitioner var större. Han var, under pudret, en maktmänniska som ville sätta avtryck i samtiden och för eftervärlden. Han hade klara diktatoriska tendenser och var en misslyckad krigskung. Missnöjet mot honom blev efterhand utbrett, inte minst inom adeln. Och han föll ju också för en kula där en adelsman höll i pistolen.

Men allt var ju ändå inte förfall på Gustavs dagar. Lite skimmer fanns det allt, men då bara i de kungliga salongerna. Han lär ha varit satans intelligent och uppmuntrade och stödde svensk kultur och det som i tiden kallades vitterhet. Han ville stärka det svenska språket och minska inflytandet för franskan. Han bildade ett par tre olika akademier, inte minst den numera något nedsolkade Svenska Akademien, och bl.a. också Kungliga Dramatiska Teatern. På gränslösa dilettanters vis kunde han inte heller avhålla sig från att skriva egna pjäser, vilket han noga räknat nog borde gjort.

Bildresultat för gustav III bild
Kungen. Med puder och stängd mun. 

Well. What about the book 1793 kanske du undrar, min okände läsare av denna blogg. Den är bra, vilket jag ju redan sagt. Bokens story är något vindlande och kanske lite krävande men hela tiden intressant och trovärdig. Vi läser bokens fyra avdelningar – som alla är lika viktiga och som ger oss olika aspekter på berättelsen – med både stigande intresse och faktiskt fasa. (Om den passar som ljudbok att avlyssnas samtidigt som man skurar badkaret är tveksamt. Boken kräver sin läsares uppmärksamhet).

Det sker mycket från det att den försupne Mickel Cardell – krympling efter Gustavs misslyckade ryska krig - tvingas ut i en sörja av skit och träck för att dra ett märkligt stympat lik till land och att densamme Cardell är närvarande när hedersmannen, och efterhand sannolikt vännen, Cecil Winge – en av makten förskjuten sanningens tjänare - drar sin sista suck i lungsot. Då har de båda jagat inte bara likets mördare utan också inre spöken och rädslor samt dessutom staden korrupta överhet. Och mot alla odds vunnit – mördaren är förd i rackarkärran till Skanstulls galgbacke, rädslorna har lagt sig till åtminstone tillfällig vila och överheten fått en spark i sina feta arslen. Om du nu möjligen fortfarande skulle tro att det låg ett skimmer över Gustavs dagar – vilket det ju inte gjorde – så har Natt och Dag rimligen tagit dig ur den villfarelsen i sin nästan kolsvarta berättelse.

Till råga på allt tycks Cardell blivit förälskad i en för storyn betydelsefull ung kvinna som levt och överlevt ett liv som borde slutat på samhällets botten, men som inte tycks göra det. Kan dessa två återkomma i den nya bok som Niklas Natt och Dag enligt förljudanden skriver på i denna stund och som lär få heta 1794? Ja, inte mig emot i så fall. Att han skriver på en ny bok hörde jag förresten från hästens mun när Natt och Dag himself var på den förträffliga Äppelvikens bokhandel och berättade om 1793.

Romanbygget är inte bara bra och trovärdigt utan också skrivet på ett rent underbart språk som är tilltalande fullt av tidstypiska bilder och uttryck. Spännande är den också. 1793 är förvisso en roman men den innehåller också historiskt korrekta beskrivningar om bl.a. den stora brand som ödelade delar av Stockholm och det sk spinnhuset på Långholmen där fallna kvinnor sattes in och sällan kom levande från. Miljöbeskrivningarna i boken är alltså i såväl stort som smått bra och trovärdiga. Om hur många sk deckare kan man säga det?

1793

Jag ger för min del Niklas Natt och Dags debutbok 1793 fyra stars av fem i betyg. Vilket jag inte tror jag gett någon deckare tidigare. Men så är ju boken också ingen traditionell deckare på något sätt utan mer en bok som mot en historiskt någorlunda korrekt fond ger oss en berättelse om hederliga mäns och kvinnors kamp för rättvisa och moral i det moras av illojalitet, feghet och rövslickande som annars var typiskt för tiden.

xxx

Här vid källaren Hamburg stannade de dödsdömda på sin väg med rackarkärran till Skanstulls galgbacke och bjuds sin sista sup, varpå glasen tas tillvara, graveras med namn och datum och sällas till samlingen. Att dricka ur dem sker under övervakning och till en avgift baserad på den avrättades berömdhet. Supen påstås bringa lycka.










fredag 4 maj 2018

Samfundet De Nio - Litterär kalender 2018.


När allt summeras kommer, det är min övertygelse, den kalla våren 2018 bli ihågkommen som den tid när Horace Engdahl och ett par andra gamlingar drev Svenska Akademien i graven i dess nuvarande form. Kommas ihåg som den tid som blev upptakten till att uppdraget som utdelare av Nobelpriset i litteratur togs ifrån den och alla, utom Engdahl, förstod varför. Kommas i håg som den tid när de fordom stolta Aderton blev de förkättrade tio kvarvarande, enär ingen författare eller intellektuell akademiker längre ville bli invald tillsammans med den åldrade sinolog som ville förgöra en poet som man krossar en lus eller den professor och språkforskare som vägrade ta information om sexuella övergrepp på allvar eller den litteraturvetare och adjungerade professor som hånfullt kallade kritik för sitt agerande från akademiska kollegor för hjärnsläpp och, i likhet med sinologen, öppet hånade sina kollegor i Akademien. Trött på lekstugan och oförmågan till insikt drog Nobelstiftelsen in pengarna för Nobelpriset i litteratur och gav uppdraget till Vitterhetsakademien. Konungen gav samtidigt uppdraget att ta fram ordböckerna till Norstedts. Akademien reducerades därmed i ett slag till bostadsförmedlare åt sig själva. Man fick dessutom flytta från det stolta Börshuset enär Stockholms stad helt plötsligt begärde marknadshyra för huset. Men man hittade raskt, till Engdahls förskräckelse, nya lokaler i Rissne centrum – passande nog ovanför kvarterskrogen Den Galne Kocken. Kvar blev dock middagarna på torsdagarna på Den gyldene freden, men med förbehållet från källarmästaren att Engdahl inte längre skulle sjunga egenkomponerade snapsvisor. Tiderna blev alltså bistra. Till och med glansen på alla stiliga medaljer de tio bar till frack och galaklänning falnade.

Dagens Nyheters foto.
Horace med fru Lugn på väg till Freden? (bild Alexander Mahmoud)

Nå. Nog med raljerandet. Men jag känner en stor sorg över vad vi under en period har kunnat se ske med och inom Akademien. Och det är ju inte bara jag som utomstående tidningsläsare och TV-tittare som känner så. Jag delar ju denna sorg och förvåning med många nationella och internationella sk experter. Men framförallt med alla vanliga intresserade litteraturvänner. Vi som tycks vara försumbara i Akademiens värld och uppenbarligen bara ses som irriterande skräp i deras gyllene salonger.

Det är ju då tur att det det hos oss finns andra kulturbärande institutioner som kan hålla anständighetens och hederns fana högt. Jag tänker på Stig Dagermansällskapet som nu i maj kommer att ge sitt stora pris till Amos Oz. Jag tänker på Stiftelsen Selma Lagerlöfs litteraturpris som gett årets pris till Carola Hansson. Jag tänker på Harry Martinson-sällskapet som i år prisat Eva Ström. Jag tänker på alla de andra litterära sällskap som finns här i landet och som tillsammans ger ut tidskriften Parnass. Och jag tänker inte minst på Samfundet De Nio.

Samfundet De Nio, och nu citerar jag direkt från all kunskaps moder Wikipedia, är en litterär akademi som stiftades 1913 i enlighet med Lotta von Kraemers testamente. Stiftens syfte är att främja skönlitteratur, freds- och kvinnofrågor, och dess huvudsakliga uppgift är att dela ut litterära priser. De nio ledamöterna väljs på livstid, men kan välja att avgå, vilket flera har gjort genom åren. Fyra av stolarna är reserverade för kvinnor och fyra för män. Ordföranden skall varannan gång vara kvinna och varannan gång man. Bland de nio som är ledamöter just nu kan jag nämna Nina Burton, Kerstin Ekman, Niklas Rådström och Johan Svedjedal. Alla som synes högt kvalificerade.

Samfundet delar alltså ut litterära priser. I år gick deras främsta pris till Agneta Pleijel som, inom parentes, också prisats av Svensk Akademien. Men skälet till att jag uppehållet mig, och dig min ev. och totalt okände läsare av denna blogg, vid samfundet är att man också från 2003 gett ut en litterär kalender. Detta sker i samarbete med Norstedts (samtidigt kan man konstatera att Bonniers helt plötsligt upphört ge ut Svenska Granta).  

Om årets litterära kalender skriver dess redaktör i en inledning bl.a. Litteraturens fria attityd har från första stund präglas Samfundet De Nios litterära kalender. Liksom tidigare innehåller även årets antologi en mångfald ämnen och genrer. En del texter är sammanflätade tematiskt och avsedda att öppna dialog med varandra. Andra bidrag står helt fria, i synnerhet de skönlitterära. Och det är sant. Och alla bidrag är en sann njutning att läsa. Kan det bli annat med texter av bl.a. Niklas Rådström, Agnes Lidbeck, Steve Sem-Sandberg, Jonas Brun, Jonas Ellerström och Ronny Ambjörnsson, som avslutar kalendern med ett fullödigt samtal med Agneta Pleijel, för att nu bara nämna några av författarna.

Litterär kalender 2018 (inbunden)
(Illustration Mamma Andersson)

Så, min okände läsare av denna blogg, köp den litterära kalendern - du hittar den kanske inte i din fysiska bokhandel, men den finns på Adlibris - och du får en god läsupplevelse som understundom kommer att ge dig motstånd men alltid en påminnelse om den goda litteraturens och essäns varaktiga kraft. Fem stars av fem får Samfundets Litterära kalender 2018 i betyg. Och den låter dilettanterna i Svenska Akademien hamna där de hör hemma – i skuggan av seriöst intellektuellt arbete och uppsåt.







måndag 23 april 2018

Agnes Lidbeck - Förlåten.


Kan en nyetablerad författare upprepa en succédebut i sin nästa bok, den som enligt den omhuldade författarmyten ska vara den svåraste att skriva. Ja, det kan man om man heter Agnes Lidbeck. Hon fick ju som bekant en stor både kritiker- och försäljningsframgång med Finna sig (som jag förresten skrivit om på kennethbokhallaren.blogspot.se) och har enligt min mening lyckats mycket bra också med sin nya bok Förlåten. Så visst går det – givet att man har sina hjärnceller i ordning, sin litterära och skapande förmåga intakt och kanske också att man fått möjlighet att vässa sitt redskap t.ex. genom att återkommande skriva artiklar, kommentarer och essäer i olika viktiga pressorgan. Som Agnes Lidbeck.

Bildresultat för agnes lidbeck bild

Boken är ett slags kammarspel med systrarna Ellen och Maria och deras döde halvbroder Jakob i centrum. Runt dessa tre cirklar – med olika närhet till epicentrum - Marias son Dag, systrarnas nyss avlidne pappa, Jakobs mamma, systrarnas mamma och ett par grannar – inkl. en och annan halvt avlagd möjlig pojkvän från förr - på den sommarö dit systrarna och Dag rest för att Ellen och Maria – mest Ellen kommer det att visa sig - ska rensa upp i huset efter pappans bortgång. I stormens öga finns alltså systrarna och den halvbroder, som för länge sedan tagit livet av sig i huset. Dessa tre som är olika, som lever/levde olika men som delar/delade en sorg och en förtvivlan över hur livet och dess irrgångar leker/lekte med dem. Som delar/delade ett mörker men som hanterar/hanterade det olika. Som delar/delade samma minnen men som förstår/förstod dem olika. Som har/hade förhoppningar men som ser/sett dem grusas – eller snarare: som har/hade drömmar och förhoppningar men som utan att egentligen förstå varför bara ser/såg vilken väg deras liv tagit/tog. Maria som stannat i ett lågstatusyrke som ensamstående olycklig mamma; Ellen som också lever ensam men har ett till synes framgångsrikt yrkesliv, men som ändå allt tydligare ser tomheten i det; Jakob som inte orkade leva. Kring dessa tre – två levande och en död – koncentreras den händelseutveckling de två levande har att hantera. Klarar de det? Skulle någon annan klara det? Skulle du – min okände läsare av denna blogg - och jag klarat det?

Det finns en gammal underliggande spänning mellan systrarna som kommer upp till ytan när de nu under ett par sommarveckor ska rensa undan delar av ett liv som varit en viktig del av deras eget. Somligt som hänt dem emellan tidigare i livet blir nu klarare och skarpare medan annat blir märkbart för första gången. Vem av dem har fått mest eller gett mest blir frågan? Mindre av detta är, som jag läser boken, kopplat till den nu döde pappan och den fortfarande levande mamman utan mer till Jakob, den döde halvbrodern. Fortfarande kan Maria tänka på vad hon då för länge sedan tyckte att hon såg ske mellan Ellen och Jakob, men utan att i grunden förstå vad det var. Kanske, tror läsaren av boken, bara att två sökande personer under en kort tid av livet såg varandra med öppna ögon. Ellen ser fortfarande inom sig spökbilden av den tidens Jakob. Något hände dem emellan strax innan han tog livet av sig. Men vad, undrar också hon. Kanske, tror läsaren, inget annat än att två såriga hjärtan rörde vid varandra.

Men nu rotar systrarna bland saker som de har olika minnen av. En av dem kommer i håg allt. En av dem inte. För en av dem är minnesbilderna och sakerna viktiga. För en av dem inte. En av dem vill spara saker. En av dem inte. En av dem gömmer i hemlighet undan saker. Den andra inte. Vad säger det om den som gömmer undan saker den andra inte ens fått se på och då bara av det skälet att hon – vi pratar alltså om Ellen – vill ha dem för sig själv. För sig själv att vårda som ett minne hon tror Maria inte kan eller kanske inte vill eller vågar ta till sig. Ja, vad säger det mer än att det är ett kränkande och sårande beteende, tänker jag. Och att det inom den till synes rationella Ellen finns ett för henne själv outforskat inre utrymme. Ja, kanske är det så.

Jakob lever för dem båda i minnet, i sakerna och i själva huset som ett mörkt stråk. Ellens skräck är att man nu skall hitta något – framförallt texter han skrev under sin sista tid - från honom som för henne skall berätta något om hans, och kanske hennes, liv ingen av de två eller någon annan känner till. Oavsett det, så kommer efterhand den gamla av systrarna som ett sårigt minne upplevda snedfördelningen i familjen mer och mer i dagen. När allt är sagt och gjort, när de av Ellen beställda containrarna är fyllda och den av Ellen kontrakterade mäklaren åkt hem går den inte längre att dölja. Och ingen av dem anstränger sig hellre. Det fanns under ett par korta dagar en möjlig öppning dem emellan och där Dag skulle kunna spela rollen som en slags katalysator. Men det gick inte. Varför undrar läsaren. Kanske var den ömsesidiga misstänksamheten och stumheten dem emellan för djup.

Förlåten

Lidbeck har med Förlåten skrivit ännu en bra, läsvärd och tänkvärd bok. En bok där tilltalande nog inte allt skrivs läsaren på näsan. En bok att grunna på. En bok som kanske ställer frågan om den också kan handla om dig, dvs. om läsaren. När allt alltså är sagt mellan systrarna låter Lidbeck förlåten rämna och visa oss tomheten dem emellan. Visserligen skälvde inte jorden och inte heller rämnade klipporna och gravarna öppnades inte. Men deras hjärtan förblev slutna, ingen försoning mellan dem var möjlig ity deras liv fortsatte som tidigare parallellt och utan kontakt. Och ingen blev heller förlåten. Boken Förlåten gav jag hur som helst fyra stars av fem i betyg.

xxx
Ellen somnar ändå raklång i sängen med huvudet i armarna. Hon väcks av något hon först tror är en klocka som tickar. Men det är hennes hjärta som slår.






onsdag 18 april 2018

Christine Falkenland -Själasörjaren.


Jag har läst de flesta av Christine Falkenlands romaner och gillat dem alla, måste jag säga, trots att det bärande temat i dem är mig något främmande. Personerna i dem brottas nästan genomgående med sin gud, sin ensamhet, sin utsatthet, sin skuld och sin sexualitet. Det är det här med guden som skaver lite för min del, men Falkenlands språk, hennes mijöbeskrivningar och förmåga att få även en cynisk ateist att intressera sig för romanfigurernas kamp – intellektuella slagsmål, kanske man skulle hellre säga - med sin gud gör dem alla läsvärda. I olika grad, förstås, men de är genomgående i hög grad läsvärda. Hennes kända tematik finns också med i hennes nya bok Själasörjaren.

Bildresultat för christine falkenland bild

Vi möter i den två udda personer som kände varandra, också fysiskt, från ungdomstiden – Claudia och Erland. Claudia är depressiv, ensamstående, arbetslös och en erotisk tryckkokare som ständigt pyser lite ånga. Som läsare anar man att hon antingen ska explodera eller implodera. Erland är en till synes vällyckad kyrkoherde som lever i ett synnerligen traditionellt och kärlekslöst äktenskap och som hela tiden kämpar för att hålla sina inre demoner på plats. Lemmen ska hela tiden ligga till vänster i kostymbyxorna, vilket han av och till kontrollerar. Om tankarna någon gång kan fladdra i väg lite okontrollerat snärtar han sig själv med det gummiband han har runt ena handleden. Samtidigt som den prästerliga rundkragen håller huvudet stolt upprätt. Claudia söker upp Erland för att hon vill att han ska begrava henne när den dagen kommer.

Kan det nu gå på mer än ett sätt för Claudia och Erland? Båda bär på oförlösta drömmar av erotisk karaktär. Claudia är i hög grad medveten om sina och har väl också sökt att få dem, men inte lyckats fullt ut, tillfredsställda. Erland är i huvudsak omedveten. Men han är i vart fall i hög grad medveten om den rent fysiska skarven i den äktenskapliga sängen – den som gör att det är omöjligt för honom att närma sig hustrun  - hon heter Marta - om natten.

Kan det alltså gå på mer än ett sätt för Claudia och Erland. Från närmast – som jag som ateist uppfattar dem – näst intill heliga, eller åtminstone starkt religiösa samtal dem emellan, hamnar de så i säng. Inte en gång utan flera. Och det finns ingen skarv i den sängen. Claudia slänger innan samlagen sina kläder huller om buller på golvet. Erland hänger noggrant sina på klädhängaren. Efteråt duschar han, tvättar håret med det mjällschampo han haft med sig. Skrapar tungan med en tungskrapa. Och kommer att tänka på lavendelpåsarna i hustruns linneskåp.

De såg inte på varandra, de bara andades. Hon visste inte om detta var den första eller den sista gången. De var varken nu eller här inte då eller där. Claudia ville älska någon, honom, med hjärtmuskeln, fittmuskeln. Hjärtfittan. Innan hon blev gammal, tunger. Vämjelig att andas som luften på demensavdelningen.

Men så går det som det plägar gå i dylika fall, efter vad jag hört. Claudia vill närma sig Erland på också annat sätt än att bara älska fysiskt. Han värjer sig, förstås. Claudia antyder att han kanske kan vara far till hennes ende son. Erland blir förskräckt. Claudia öppnar sig om sina personliga problem och sina depressioner. Erland får för sig att han kan bota dem med förbön. Och det är nu det går åt helvete för dem båda. Om än mest för Erland. Hur vill jag här låta vara öppet för dig, min okände läsare av denna blogg.

Men, så mycket kan jag väl avslöja, att med ett brev från Domkapitlet i handen går Erland ut i prästgårdens hall. Han undvek nogsamt att se skråpuksansiktet i den förgyllda spegeln när han gick förbi bort mot köket där Marta stod och stekte kalvfärsbiff. Och boken slutar.

Själasörjaren

Själasörjaren är en bra, flerbottnad bok. Storyn är – mot alla odds, måste jag säga - trovärdig och Falkenland lyckas göra den något egendomliga händelseutvecklingen från det första besöket mellan Claudia och Erland i prästgården till brevet från Domkapitlet inte bara fullt rimlig med tanke på hur hon beskriver personligheterna utan också intressant att följa som läsare. Falkenlands språk är både lättflytande och djuplodande och understundom närmast poetiskt. Erlands kamp mellan två hopplösa kärlekar – den till hustrun Marta och Claudia – är smärtsam inte bara för de inblandade och av Falkenland beskriven på ett sätt som nästan kramar hjärtat. Men vad säger och gör gud – den allvetande och allseende, undrar jag. Varför låter hen tre personer gå under. Ja, hen hade väl annat och viktigare saker för sig kan man tänka. Men en sak vet jag – Själasörjaren vill jag gärna ge fyra stars av fem i betyg.


xxx
Alla dessa regler han levde efter. Ja, han behövde burens galler. Utan dem vore han utlämnad åt begär och lidelser. Vilken regel skulle skydda honom i kväll?

Den regelbundna rytmen av hjärtats slag. En begravningsmarsch.



torsdag 12 april 2018

Magnus Dahlström - Hemman.


Magnus Dahlström har i sin nya bok Hemman gett oss en beskrivning av en tids eller en kulturs undergång. Tiden i boken förefaller vara i början på 1900-talet i Sverige – det finns elektriskt ljus i den lilla byn där allt sker, men som alla inte har eller använder; det finns telefoner men som inte heller de används av alla utan snarare ses som svarta bakelitpjäser som bara förebådar ondska och olycka. Platsen eller byn är en avfolkningsbygd på en liten ö i kanten av det stora havet och som bara kan nås via en färja som går oregelbundet. Platsen eller byn befolkas av bönder som alla har namn men som inte känner eller snarare egentligen bryr sig om sina grannar och knappt om sig själva, sin familj eller sina barn. Samvaron både inom familjerna och mellan familjerna är i olika grad stum, avståndstagande, fientlig; i bästa fall avvaktande. Något har hänt i byn eller bygden för kanske inte så länge sedan eller kanske för länge sen men som fortfarande känns som förlamande. Men vad? Något kommer att hända igen. Men vad?

Bildresultat för magnus dahlström bild
Dahlström.

Boken är stark, suggestiv och skrämmande och inget för den som vill läsa om hopp, ljus, framtid och vita liljekonvaljer. Rädsla, ensamhet och stumhet – eller kanske snarare frånvaro av liv, om man så vill – genomsyrar i stället alla i den lilla byn. Man lever som i en bygd avfolkad på all mening. Men det finns någon eller några som en del sätter ett hopp till, särskilt den kvinna – hon heter Majvor Andersson - som kan hela från sjukdom och stilla blod. Både hon och en del av de övriga känner och anar att något skall hända, de känner och anar att livet för dem själva är på väg bort, de känner och anar att de borde göra något. Något.

I detta hemlighetsfulla, skrämmande mörker anas onda krafter. Hemlighetsfulla och onda. Efterhand blir bilden av livet i den lilla byn allt svartare. Männen och kvinnorna pratar allt oftare bara förbi varandra också om sådant som sker i vardagen och om sådant som kan ha hänt tidigare och om sådant inte kan ha hänt. Men barnen då? Ja, dömda till undergång också de. Men kanske, kanske är det bland dem som ett hopp kan finnas.

Vi läser om mamman som i hopplöshet tar livet av sitt handikappade barn genom att dränka det och förstås ångrar sig i samma sekund det skett. Hon förde hastigt händerna runt och grep efter barnets mjuka kropp, men den fanns inte där. … Barnet var borta. … Det tryckte sig mot botten, antog den fläckade färgen hos stenarna, svepte upp den svarta dyn, och inväntade det tillfälle, när det kunde simma undan, ut i det djupa vattnet i viken. Så fort hon såg åt ett annat håll. Hon dök efter det. Och båda dör.

Vi läser om flickan som våldtas och våldtas men som hoppas på ett liv med våldtäktsmannen nu när hon nu blivit gravid med hans barn. Förgäves förstås. Då såg hon två ögon som föreföll riktade bakåt, på det frånvända huvudet, medan kroppen rörde sig framåt. Gråheten förvirrade henne: ett ansikte utan känslor över huvud taget. Och så var han borta. Som hennes liv.

Vi läser om prästen som kanske skulle kunnat spela en roll i den lilla byn, men som går under i galenskap. Vi läser om kärleksparet som dör i förgiftning. Vi läser om djuren som invaderar hemmen och blir de ensamma männens enda sällskap. Vi läser om en möjlig smitta bland djur och människor. Vi läser om det totala förfallet för enskilda individer. Vi läser om möjliga mord p.g.a. moralupplösningen i byn. Vi läser om främmande skrämmande människor. Vi läser om …

Så inträffar apokalypsen – inte genom en gudaingivelse utan genom totalt hemliga mörka krafters ingrepp på natur och människor. Somliga dör. Andra kan fly. Kvar blir bland de levande bara kvinnan som kan stilla blod. Majvor Andersson drog en sjal över huvudet och började gå mot den bebyggelse som fortfarande fanns kvar. Den askgrå varelsen följde efter henne, oberörd av regnet och vinden, med steg som mer och mer liknade en människas. Vad har hänt och varför? Vi läsare lämnas utan svar.

Dahlström har skrivit en sträng, allvarlig och närmast obönhörlig bok som är som skuren ur tidsandan. Se dig omkring, min okände läsare av denna blogg, och också du ser de samhällen som, likt bokens okända by, kommer att långsamt förfalla för att till slut gå under. Bara de bästa författarna kan formulera detta framtidsperspektiv och förmå oss att läsa om detta. Dahlström är en av dem.

Hemman

Dahlström har skrivit en bok som skall ingå i ditt personliga överlevnadsbibliotek. För det är en bok att hämta styrka och kraft ur. Styrka, kraft och ursinne. Styrka, kraft, ursinne men också möjligheten att se en riktning mot en annan framtid. För vad vi läser om är en imaginär apokalyps - som ett järtecken. Det finns en annan möjlighet. Inte undra på att jag ger Hemman fem stars av fem i betyg. Och då har jag ändå inte sagt ett ljud om det kärva, antydande och betydelsebärande språk Dahlström har i boken.

Det är ingen lättläst bok. Både ämnet och Dahlströms språk ställer krav på läsaren. Och jag menar läsaren och inte lyssnaren. Det är, föreställer jag mig, ingen bok att ha i örat samtidigt som du skurar badkaret. Säkert kan du, som jag, av och till behöva bläddra tillbaka i boken för att se ett sammanhang, se ett händelseförlopp klarare. Och läsa om vissa stycken. Vila ögon och hjärta ett slag för att återkomma och sen fortsätta.

xxx
De häftiga skakningarna fick honom ur balans och tvingade honom att
hålla sig fast för att inte halka av stolen – och han höll sig fast i hennes arm med bägge händerna, kände den smala beniga armbågen mellan sina fingrar, och
slet plötsligt ofrivilligt loss hennes grepp om strupen och svingade den stela
hårda näven med de beniga vita knogarna mot henne själv i ett våldsamt slag mot hennes ansikte. Ett torrt hårt knastrande ljud hördes, som av en torr gren som knäcktes under en filt, och flugorna flög upp från hennes huvud och cirklade
runt henne. Det underjordiska skalvet upphörde tillfälligt, och en egendomlig tystnad blev följden. Ute blåste den vitgrå röken kring fältet. Det blev allt mörkare. Ett illamående steg inom honom.






fredag 6 april 2018

Bengt Ohlsson - Drick värmen ur min hand.


Jag har läst flera av Bengt Ohlssons romaner och alltså inte bara den Augustprisbelönade Gregorius, men tyckt att de alla saknat något. Man kan kanske kalla det glöd eller mening eller avsikt. För mig har det mer varit som att en man som behärskar språket och tekniken och som säkert vill något med sina romaner ändå inte riktigt klarar av att få ihop det. Gregorius möjligen undantaget.

Bildresultat för Bengt ohlsson bild
Författaren utan hund.

Med Drick värmen ur min hand har Ohlsson helt utan förskyllan lyckats hamna i centrum av en pågående konstig diskussion om mikrootrohet, dvs. detta att möjligen vilja vara (fysiskt) otrogen mot sin partner men inte våga eller kanske trots allt inte riktigt vilja vara det. Istället ägnar man tankar, föreställningar och kanske förhoppningar om något annat än det man faktiskt har. Man drömmer, men fegar i praktiken ur. Hoppas kanske att drömobjektet ska ta något initiativ när man nu inte själv riktigt vågar. Man nöjer sig med att i hemlighet skicka små SMS eller mail. Och drömma sig bort i den äktenskapliga sängen.

Nu skrevs ju boken långt innan denna märkliga diskussion började föras på framförallt tidningarnas kultursidor, men det är ändå detta som är en viktig del av boken som jag uppfattar den. Vi läser om socialarbetaren Martin som tror sig vara förälskad i en betydligt yngre kvinnlig polis som heter Zerya, som märkligt nog också visar sig ha sk känslor för Martin. Men när hon vill ta det lite lugnt och känna efter vad det är som händer henne, fegar förstås Martin ur. Det finns ingen drive i honom. Det är naturligtvis lättare att bara tänka på Zerya, skicka sina SMS och sedan ha telefonen gömd i fickan så att inte hustrun ska ana något. Han förlorar förstås Zerya innan det ens varit något.

Istället slösar han sedan sin kärlek och omsorg inte på hustru och barn utan på en hund vid namn Rulle. Denna hund har han uppfattat att han permanent fått överta av hustrun till en av sina klienter när hennes man försökt ta livet av sig och då hamnat på sjukhusets intensivvårdsavdelning och kanske inte skulle klara livhanken. Sådant kan ju bara hända i en roman och det är lite sorgligt att Ohlsson bygger nästan hela sin bok på en sådan osannolik händelse. Så småningom vill naturligtvis kvinnan ha tillbaka sin lille Rulle. Och Martin släpper också honom. Kvar finns nu bara en tomhet i våningen och i livet och det är naturligtvis trist för romanfiguren Martin. Men som läsare förblir man oberörd.

Bildresultat för rottweiler bild
Lille Rulle?

Farkosten hade åkt iväg mot framtiden utan honom, och han stod ensam kvar, konstaterar Ohlsson helt korrekt om Martin. Men hade den djävla slöfocken löst biljett undrar läsaren, lite upprört. Svaret är förstås nej. Som vanligt hade Martin väntat och väntat och väntat. Till det var försent.

Men innan Ohlsson låter Martin stå tomhänt utanför dörren till sin lägenhet utan att det glada gläfsandet från lille Rulle hörs därifrån har Ohlsson förstås betat sig igenom allt det som habila romanförfattare inte så sällan betar sig igenom i sin böcker – problem med hustrun, problem med tonårsdottern, hustruns och dotterns motstånd mot lille Rulle, problemet med den (o)möjliga kärleken till Zerya, problem med vänner (framförallt den vällyckade socialministern), Martins egna stukade författardrömmar, problem med chefer och kolleger och hustruns stagnerande karriär och annat – för att nu inte tala om ett påklistrat resonemang om könsmaktsstruktur - som han säkert tror ska intressera läsaren och dölja den stora ekande tomheten i själva romanbygget. Men här lyckas inte Ohlsson särskilt väl. Romanbygge förresten – snarare ger oss Ohlsson en till synes läcker sufflé på uppvispad skummjölk. Lättläst och lite ytlig. Inte särskilt mångbottnad. Och framförallt inte särskilt välsmakande.

Drick värmen ur min hand

Men allt är ju förstås inte dåligt. Ohlsson har god hand med språket och hans miljöbeskrivningar av naturen när Martin är ute och går på sina allt längre promenader med den lille Rulle är bra liksom också beskrivningen av hur hans kärlek till denne Rulle efterhand växer fram och hur hundkraken då blir allt viktigare för honom. Det verkar till synes vara en slags ömsesidig tillgivenhet – säkert ärligt känd från Martins sida, men – skulle det till slut visa sig - mer reflexmässig från Rulles sida på dumma hundars vis. Så en tre stars av fem kan Drick värmen ur min hand allt få i betyg. Även om en bättre titel på boken trots allt skulle vara Drick värmen ur en annans liv – en hunds.

xxx

” … som om han mindes något som länge fallit i glömska för honom:
att kärlek var något mer än ett tacksamt ämne för filmer och låtar och böcker.
Att det var något som kunde bryta sönder människor, knäcka dem och slå dem till marken så hårt att de aldrig riktigt blev sig själva igen