Bokhållarens uggla

Bokhållarens uggla

måndag 20 februari 2017

Stina Aronson - Hitom himlen.

Häromdagen när jag letade efter en bok bland mina bokhyllor vad hittade jag då. Den jag sökte kanske, nej. Men väl ett par böcker av Stina Aronson, som jag läst någon gång i tidens gryning och nästan glömt bort. Så därför – min okände läsare av denna blogg – föll det sig att jag nu läst om Hitom himlen.

Aronson levde mellan 1892 och 1956 och publicerade böcker under såväl pseudonym som i eget namn. De flesta av dem har väl hamnat i skuggan av allt det som publicerats efter henne – ett öde som kommer att drabba också många av de nu verksamma författarna. Liksom för resten också kanske merparten av oss andra dödliga Det är ju inte ens säkert att ett vet jag - som aldrig dör – domen över död man kommer att gälla de av oss som var aldrig så högbrynta när det begav sig. Inte ens det. För oss gäller den svarta dimman.

Bildresultat för stina aronson bild

Nå. Trots att hon knappt ens skymtar i de litteraturhistoriska samlingsverk jag har, måste Aronson väl ändå varit relativt uppburen i samtiden. Vem som helst blir ju inte invald som ledamot av Samfundet De Nio. Detta litterära sällskap har också instiftat ett pris till hennes minne. Men av hennes böcker är det väl bara Feberboken (som av teckentydarna anses handla om hennes romans med Artur Lundkvist) och Hitom himlen som nu kan hitta in till en nutida läsares bokhylla. Gissar jag.

Själv tycker jag att Hitom himlen är skriven av en habil författare. Vi läser om livet i den fiktiva norrbottniska byn Mäntyjärvi med änkan Emma Niskanpää och hennes son John i centrum. Men det finns också ett antal andra personer som skildras med ömhet, respekt och inlevelse. Aronson har också en förmåga att föra berättelsen framåt som imponerar - det går långsamt, långsamt. Lika långsamt som personernas liv gestaltar sig. Lika långsamt som deras tal. Ett annat sätt att beskriva personer och bygd hade inte haft den trovärdighet som Aronson nu ger dem. Det fattiga livet och personernas närmast stoiska sätt att hantera tillvaron beskrivs också för oss på ett sådant sätt att deras lugna och märkliga gudsförtröstan känns fullt trovärdig. Den ordkarga kommunikationen mellan makar och släktingar återges också den trovärdigt och man tycker sig ana hur de fyller ut det som synes saknas i ord med en sorts inlevelse. Eller kanske snarare med en förvärvad insikt om att deras liv är och skall vara så – tomt, kargt och med bråddjupa mörka nätter. Man lever ju i en verklighet hitom himlen.

För egen del minns jag ur boken bäst ett samtal mellan Emma och en grannkvinna om Emmas son ”mitt John” och grannkvinnans dotter, som lyriskt och drömskt – men förstås med all den kärvhet som ändå gäller för all samvaro och alla samtal – handlar om bröllopet mellan deras barn. De pratar som om detta bröllop kunde vara möjligt – trots att ”mitt John” ligger på sanatorium och dottern är död. Ett hjärtskärande samtal mellan två fattiga kvinnor där deras inneboende längtan och drömmar bryter fram i en fåfäng förhoppning om ett annat liv. Om inte för dem själva så åtminstone för deras barn. Men, som någon av dem säger, livets brunn är djup och i den tycks allt som inte gäller bröd för dagen drunkna.

Ett annat levnadsöde som berör är de olyckliga makarna Vaara. Kvinnan förlöper hemmet med en predikant och förenas i köttet med honom. Mannen lider och tiger och blundar för allt hån som han möter av grannar och andra i bygden. Så en dag när han kommer hem efter arbetet sitter kvinnan vid boningselden. Deras liv fortsätter tillsammans trots allt, men nu med en ny och än större bitter tomhet dem emellan. Och med ett gemensamt barn som lärt sig att säga hora. Även om han ännu inte förstår var det betyder.

Hitom himlen

Denna roman kan jag inte ge annat än fyra stars av fem i betyg. För bokens kvaliteter förstås, men inte minst också för att jag känner igen drag av de människor som Aronson skildrar också i mina egna mor- och föräldrar. Längre bort ligger inte den tiden, även om den ligger nog så långt borta.






onsdag 15 februari 2017

Martina Montelius - Ibland är man lessen ibland är man glad.

Jag har träffat fru Mon... rättning: jag har sett fru Montelius uppträda två gånger. Båda uppträdandena var förklädda till bokpresentationer och vi var väl varje gång ett drygt 50-tal litteraturintresserade som var inställda på ett samtal med Montelius eller i vart höra henne berätta om boken, sina tankar med och kring den, hur hennes egen press på sig själv för att få fram boken sett ut, hur den bemötts av kritiker och läsare etc. Men nej. Istället fick vi alltså ett uppträdande. Ett skådespel.

Bildresultat för martina montelius bild

Varje uppträdande var på ca en timma. Om böckerna berättade hon väl vid varje tillfälle tio minuter. Högt räknat.

Vad fick vi då istället? Ja, det är inte lätt att berätta. Det var skval, mundiarré som man säger, som gick in i det ena örat och ut genom det andra. Det enda som stannade kvar i åtminstone mitt minne från det senaste uppträdandet var när hon berättade om sina tidigare erfarenheter som sufflös, hur hon arbetade med sin första pjäs och när hon pratade skit om Torsten Flinck. Det var allt. Tursamt nog var uppträdandena gratis. I annat fall hade jag antagligen anmält hennes till Konsumentombudsmannen. Så illa var det.

Men hennes böcker då? Vad kan man säga om de två tidigare, dvs. Främlingsleguanen och Oscar Levertins vänner? Kort sagt: de är inte särskilt bra. Den intresserade kan försöka gå in på bif länk och se mer utförligt vad jag tycker. 

http://kennethbokhallaren.blogspot.se/2015/05/martina-montelius-oscar-levertins-vanner.html

Men sammanfattningsvis kan man säga att Montelius på ett skruvat, tillgjort sätt försöker roa oss. Allt faller förstås inte platt. Enskildheter kan vara nog så bra. Men helheten – dvs. berättelsen, hur den förs framåt, hur Montelius´ språkhanterings ser ut och, inte minst, hur jag uppfattar hennes anspråk som författare tilltalar åtminstone inte mig. Säkert andra, men inte mig.

Se på mig!”, tycker jag hon säger och sen håller hon upp en trasdocka, gör en piruett och dansar sen medvetet ett par tre steg fel. ”Visst är jag rolig?”. ”Nej”, tvingas jag svara, ”du är inte det. Men ett av stegen var helt OK”.

Nu har jag läst att Främlingsleguanen skall sättas upp som talpjäs på Teater Brunnsgatan 4 här i Stockholm, där Montelius själv är konstnärlig ledare, och det kan säkert bli bra. All konst skapas ju i en dialog mellan verket och läsaren/åhöraren. Saknas en gnista i det mötet faller verket. Gnistan har inte uppstå hos mig när jag läst boken, men det är fullt möjligt att den skulle kunna göra det med en skådespelare som skall vi säga mellanled.

Men Ibland är man lessen ibland är man glad – för att äntligen komma till den boken – vad ska man säga om den då? Ja, det beror nog på hur man som läsare vill uppfatta den. Boken kan nog säkert läsas som ett försök att roa oss på samma lätt skruvade sätt som de tidigare böckerna och i så fall är den inte riktig i min smak, men antagligen vill Montelius hellre att vi skall läsa den som ett mer allvarligt försök från hennes sida att ge oss en beskrivning av en ångestdriven kvinnas liv och vardag.

Uppfattat på det senare sätt måste jag säga att Montelius inte heller då lyckas riktigt bra. Jag vill tro att alla komponenter finns i hennes berättelse för en bra bok om ett sådant helvetestillstånd, men hon är ännu inte en författare som kan få ihop dessa på ett för läsaren berörande sätt. Hon faller för ofta tillbaka på gamla kända - och trygga - manér. Att berättelsen till delar är skruvad är helt OK, att den ibland är galghumoristisk likaså men den spretar för mycket enligt min mening. Med fullt fokus på den stackars Rakel och hennes barn – inte minst hennes barn - hade Montelius antagligen kunnat vrida om hjärteroten på sina läsare. Men hon kan inte här förvalta ett gott uppslag. Inte fullt ut i vart fall.

 (inbunden)

(Fast undrar kanske du – min okände läsare av denna blogg – varför skriva så satans långt om en bok som inte tillhör de bästa? Skrivklåda kanske? Säkert. En egenskap jag delar med Montelius, verkar det som).

Men boken vill jag i vart fall ge tre stars av fem. I överkant visserligen men ändå.

(Om du vill veta vad ångest oro längtan och helvete kan vara - lyssna då hellre på Ulla Sjöblom när hon sjunger Sonjas sånger. Finns på Spotify).





fredag 10 februari 2017

Caterina Pascual Söderbaum - Den skeva platsen.

Långsamt växer Caterina Pascual Söderbaums historia fram. Genom olika personer och med olika tidsperspektiv följer vi en familj från den lyckliga tiden när så mycket – kanske också att nå kärleken – tycktes vara möjligt och fram till den stund då allt summeras. Och då berättaren finner att hennes familj varit del av fascismens våld och övergrepp mot länder och folk men att detta också inneburit bittra nederlag på ett personligt plan. Kärleken övergick till likgiltighet. Uppoffringar och kamp slutade i smärta och frustration. Och barnet – barnet! - ser till slut den helhet som hon under sin uppväxt sett delar och skärvor av men inte förstått.

Bildresultat för caterina pascual söderbaum bild

Den skeva platsen är en mycket bra bok. Det är en roman, men jag uppfattar att berättelsen i den är hämtad från Söderbaums familj men säkert modifierad med den frihet som romanformen ger. Men detta är i grunden ointressant. Det intressant och viktiga är att Söderbaum i sin roman på ett förtätat och språkligt fullgånget sätt berättar om en familj där männen kämpar för och under Franco, vilket påverkar inte bara dem utan alla i familjen, inte minst det barn som skymtar – eller antyds – i berättelsen. Fascismens nederlag blir männens nederlag blir familjens undergång.

Men det är en roman som kräver full uppmärksamhet av läsaren. Tidsperspektiven skiftar och det blir bara först efterhand tydligt vad som kan anses vara berättelsens kärna. Jag uppfattar det som att Söderbaum vill visa oss konsekvenserna av det intoleranta och fanatiska samhällets idévärld. Det har många före henne gjort. Men få – eller ens någon – med den frenesi och skärpa som Söderbaum visar i Den skeva platsen.

Bara långsamt ger oss Söderbaum sin berättelse. Med många sidohistorier - varav en del återkommer längre fram i romanen i en mening eller två, andra inte alls – men de är lika viktiga som romanens huvudspår. Också genom dem visar oss Söderbaum vilken betydelse också den som ”bara lyder order” eller som ”ingenting förstod” har för ett skeende eller utveckling. Det ansvar vi alla har för att i det lilla se vad som sker i det stora och hålla emot en utveckling som strider mot vad vi vill och anser vara rätt. Det ansvar vi har för att hålla vår heders och vår morals fana högt. Bete oss medmänskligt. Mänskligt.

Romanens uppbyggnad är emellertid bara ett skäl för att jag tycker att Den skeva platsen är en bra roman. Språket i den är ett annat. Ofta i långa vindlande vackra meningar för oss Söderbaum framåt i berättelsen. Eller bakåt. Eller åt sidan. Men hela tiden för den långsamt läsande på ett närmast njutbart sätt. Det är inte många författare som kan hålla vår uppmärksamhet intakt i meningar på ibland en hel sida. Men Söderbaum kan. Och inte många författare kan som i dessa två meningar visa oss ett krigs fasa och avskyvärdhet:

I ögonvrån har Carmen inte bara fångat huvudrörelsen utan även skälvningen i Hannelores mun och nu, medan hon fullt ut betraktar flickans av uppsvällda partier buckliga ansikte, känner hon en skälvning darra i sina egna läppar: under vänstra ögat har ett insektsbett spridit sitt gift till flickans ögonlock så att det svullnat upp, ögonen liknar två med kniv uppskurna snitt i det vattenfyllda bleka köttet men det som rinner ur såren är inte blod utan själva blicken, upplöst i en ännu pågående fasa. Det som långsamt börjar förvränga munnen på Hannelore kunde vara gråt men den gråten måste sitta i regioner så långt in att ljudet aldrig når ut.

Den skeva platsen

Jag kan bara ge Den skeva platsen högsta betyg, fem stars av fem. Romanen är nominerad till Sveriges Radios romanpris. Jag hoppas att den får detta pris och många läsare därtill. Den skeva platsen blev Söderbaums enda roman. Hon avled i december 2015.



lördag 4 februari 2017

Eija Hetekivi Olsson - Miira

Arbetarlitteraturen har ju som bekant en alldeles speciell ställning i vår svenska litteraturhistoria och avsåg från början litteratur skriven av författare med egen arbetarbakgrund och som i de flesta av sina böcker, ofta självupplevt, beskrev arbetarklassen levnadsvillkor. Många av dem hade ursprungligen en socialistisk grundhållning, vilket också kom att märkas i deras böcker.

Jag ska ju inte trötta dig – min okände läsare av denna blogg – med att närmare gå in på att beskriva denna litteraturgenre, som vi i Sverige är relativt ensam om i ett internationellt perspektiv, och dess stora värde för svensk litteratur och inte heller nämna någon speciell författare från gruppen. De flesta av dem är ju minst sagt välkända. Men jag gör ett undantag. Jag skulle gärna vilja att Maria Sandel fick en ny läsekrets. Döv och nästan blind slet hon sig genom livet och gav dessutom ut flera böcker som är läsvärda och relevanta än i dag. Hon dog 1927, ännu inte fyllda 60 år. I en annan tid och under andra villkor hade hon säkert varit både allmänt uppskattad och känd som en av våra stora författare. Fortfarande finns några av hennes böcker i pocket. Köp och läs!

Bildresultat för maria sandel bild
Sandel

Med arbetarförfattare menar man i allmänhet de som debuterade runt 1920/1930, men vi har förstås haft litteratur även senare som beskriver arbetarklassens och efterhand också olika tjänstemannagruppers levnadsvillkor. Även dessa författare är ju välkända och lästa av många och behöver inte räknas upp här.

Men – därav denna långa inledning till en bokkommentar – den senare gruppen arbetarförfattare var en grupp som jag föreställde mig att Eija Hetekivi Olsson om ett par år och efter ett par böcker skulle komma att räknas till. Det var efter att jag läst hennes debutroman Ingenbarnsland om den begåvade Miira som bor i en av Göteborgs betongförorter med finska föräldrar. Livet är stökigt, bökigt och fattigt men Miira kämpar på utav bara attan. Mot lärarna, mot föräldrarna, mot kompisarna, mot livet. Hetekivi Olssons språk i boken uppfattade jag som ett alldeles eget med lite luriga ord och meningar som – tänkte jag då – var ett medvetet stilgrepp och som väl närmast övertydligt skulle illustrera barnet Miiras liv och hennes kamp. Och också hennes språkliga fattigdom.

Men det var nog inte så. Det är nog helt enkelt så här som Hetekivi Olsson skriver. Hon kan inget annat, verkar det som. Och det är när det nu upprepas identiskt i den nya boken blir det minst sagt tröttande. Det går inte att se någon utveckling av hennes författarskap, vare sig tematiskt eller språkligt, vilket man ju som läsare alltid hoppas på. 

Själva storyn i nya boken Miira handlar om hur Miira skall börja på gymnasiets naturvetenskapliga gren och vad som händer då. Hon är alltså begåvad men är en social analfabet och klarar helt enkelt inte samvaron med klasskamraterna eller lärarna. Hon vet inte hur man gör, hur man beter sig och hur man pratar. Hon är främmande för de övriga i klassen och de för henne. Så hon hoppar av. Och så följer drygt 300 sidor där vi läser om kamp med ekonomin, föräldrarna, trappstädning, beredskapsjobb av olika slag, killar, drömmen om att bli hjärnkirurg eller helt enkelt det djävliga livet för en person som riskerar glida ner i det vittomtalade utanförskapet. Men till slut bestämmer hon sig för att börja läsa på Komvux. Nästa bok antar jag kommer att handla om hur det går för henne där. Men då har jag nog för min del släppt Miira.

Miira

Jag ger boken två stars av fem i betyg, inte minst för de från min sida besvikna förhoppningarnas skull. Det är en bok till av samma slag som den tidigare och egentligen samma av allt. I övermått.

För inte kommer jag att orka med ytterligare en bok där man kan läsa t.ex. följande: ”Han kuklog åt tanken och kukade sig med kuken, flyttade fram baken och fällde benen åt sidorna. Kuklog kukigare, småjuckade chefsstolen i gungning och satt så, i sug min kuk-ställning”. 

Jag förstår ju förstås att författaren vill illustrera Miiras utsatta ställning när hon hade ett beredskapsarbetet och där chefen var en skit av stora mått. Jag förstår att Miiras bakgrund är sådan att man hemma kanske inte direkt läste På spaning efter den tid som flytt på franska. Men men … bättre skulle författaren väl kunna göra det? Bättre skulle hon väl kunnat beskriva en rimlig språkutveckling från barn till ung vuxen? Men nej. Eller är det så illa att det är på detta sätt man talar också som ung vuxen i de sk utsatta områdena. Ja, jag vet som vanligt ingenting.


torsdag 2 februari 2017

Lina Wolff - Många människor dör som du ; Bret Easton Ellis och de andra hundarna.

Jag har nyligen läst Lina Wolffs De polyglotta älskarna, som var mycket bra, och tyckte då att det skulle vara kul att läsa hennes två tidigare böcker – novellsamlingen Många människor dör som du och romanen Bret Easton och de andra hundarna. Sagt och gjort. Fast de fysiska bokhandlarna i min närhet var det ju inte lönt att gå till, visade det sig. Så det fick som vanligt (tyvärr) bli nätbokhandeln. Och här kommer mina korta kommentarer till böckerna.

Bildresultat för Lina Wolff bild

Vill du läsa lite om författaren Wolff och kanske också om De polyglotta älskarna kan du klicka här: http://kennethbokhallaren.blogspot.se/2017/01/lina-wolff-de-polyglotta-alskarna.html



Många människor dör som du (noveller).
Nu är ju inte noveller min påse, måste jag säga, och har egentligen aldrig varit det, trots att en stor novellist blev Nobelpristagare för inte så länge sedan. Av Alice Munro läste jag som pliktskyldigast ett par av böckerna utan att bli så där våldsamt imponerad. Betydligt bättre gick det då med novellsamlingen Handbok för städerskor av Lucia Berlin som kom häromåret och som jag tyckte mycket om. Men ändå så var mina förväntningar något nedskruvade när jag började läsa Många människor dör som du. Inte helt i botten, men nästan.

Men – det är väl lika bra att säga det direkt – det är en bra bok. Wolffs språk är redan här bra och nästan helt finslipat. I var och varannan novell finns närmast sentensliknande meningar som den med gott minne skulle kunna bära med sig. Vi andra får nöja oss med att glädjas för stunden och det är väl gott nog. Novellerna är lite som tabletterna i forna tiders Nickelask – många olika smaker, allt smakar kanske inte lika gott, men alla har en bra eftersmak. Berättelserna är också tilltalande skruvade och har nästan alltid ett drag av bisarrt mörker. Bäst av dem, om jag nu ska avslöja det, är nog titelnovellen. Inte minst för att jag tycker mig se klara drag av mig själv i en av figurerna.

Många människor dör som du

Men alla är klart läsvärda, inte minst för Wolffs goda språkbehandlings skull men alltså också för att novellerna oftast ger läsaren något att tänka på. Nickelsmaken ger sig inte i första hand. Kan man begära mer? Ja, det kan man kanske, men fyra stars av fem ger jag i vart fall denna samling noveller i betyg. 

Och tänk – min okände läsare av denna blogg – på att alltid sova med sovrumsfönstret lite på glänt, enär det annars kan hända dig detsamma som hände detta olyckliga par, nämligen att ”trots att vårnatten tryckte sig mot fönsterrutorna, lyckades den inte ta sig in i en enda av deras drömmar”.


Bret Easton Ellis och de andra hundarna (roman).
Jag uppfattade, som du – min okände läsare av denna blogg – nu förstått alltså inte direkt Wolff som en skir och osäker debutant i sin novellsamling. Tvärtom. Jag tyckte att hon redan där stod fram som en mogen och stilsäker författare. Intrycket förstärks när jag nu läst Bret Easton och den andra hundarna.

Omslagets framsida är spegelvänt på dess baksida. Och det är precis som det ska vara för en roman där ingenting kan tas för säkert, där ingenting är givet och där det mesta kan iakttagas från olika håll. För det är precis så det är i romanen. Och det är gott.

Wolffs språkbehandling är ju bra också här, förstås. Det finns enskildheter i boken som har stor lyskraft och som också för berättelsen framåt på ett utmärkt sätt. Så varför då gnälla om de delar i den där detta inte fungerar lika bra, frågar sig er okände bokbloggare. Nä, svarar han sig själv, det finns det faktiskt ingen anledning att göra. Bra är bra nog.

Romanens personer är inbördes både lika och olika. Även om personbeskrivningarna på sina håll är lite haltande, så tycker jag man kan säga att alla har det gemensamt att de utkämpar ett slags individuellt fältslag mot ledan, eller mot tristessen, eller mot allt som är förutsägbart. Det gör det förstås var och en på sitt sätt, med olika medel och med olika framgång. Men ingen viker ner sig, vill jag påstå. Inte ens den romanfigur som dör. Allraminst hon, faktiskt.

Men finns det då en sk röd tråd i romanen – dvs. finns det ett slags mål och mening i vår gemensamma färd genom den. Jadå, den kan väl visserligen var lite tunn ibland, men romanbyggaren Wolff för oss framåt med ganska säker hand ända till slutet. Det romanslut som hos också mången riktigt etablerad författare ibland kan kännas lite tillkämpat och abrupt. Men här är det helt OK. Wolff ger oss tom en liten twist, eller överraskning om man så vill, på slutet. Inte illa.

Bret Easton Ellis och de andra hundarna

Så jag ger boken fyra stars av fem i betyg. Och överlåter till den läsare som inte redan vet det att själv ta reda på vem Bret Easton Ellis kan vara. Och kanske också försöka lista ut varför en av romanfigurerna kallar sin hund Bret. Något skäl finns det väl alltid. Men jag vet inte vilket. Allt behöver man ju inte veta här i livet.

Tänk förresten, apropå något helt annat, alltid på följande slutord i en av Bukowskis dikter: ”Herre djävlar det var fan”. En dikt som spelar en viss – eller kanske snarare oviss – roll i romanen.











torsdag 26 januari 2017

Agnès Martin-Lugand - Lyckliga människor läser och dricker kaffe.

Ibland stöter man på den – det vet ju du, min okände läsare av denna blogg – ibland stöter man på boken som man inte kan låta bli att köpa enbart på grund av titeln. För mig var Lyckliga människor läser och dricker kaffe av Agnès Martin-Lugand en sådan bok.

OK. Var den bra då? Nä. Verkligen inte.

Lyckliga människor läser och dricker kaffe

Och det hade jag ju förstått om jag gett mig tid att läsa de olika utsnitt av recensionsomdömen som finns tryckta i och på boken. ”En betagande berättelse” anser Östgöta Correspondenten. Pling! hade det då alldeles säkert sagt i första lilla varningsklockan. Och Klong! Klong! på högsta volym på alla de övriga om jag hunnit läsa vad Tranåsposten tycker, nämligen ”En lättläst roman”.

En annan roman som lockat mig till köp p.g.a. sin titel är Den gamle mannen som läste kärleksromaner av Luis Sepùlveda. Köp den istället för den är bra – rolig, intressant, ovanlig och – förlåt mig – lättläst.




tisdag 24 januari 2017

Stefan Ahnhem - Arton grader minus.

Varför – gnäller min intoleranta insändarsjäl – måste alla sk kriminalromaner vara så in i helvete tjocka. Som nu Stefan Ahnhems Arton grader minus. Den är på 533 inbundna sidor och därmed lika tung som jag antar att den unge Fridolins stenkolsbit var, den som han släpade runt i senaste valrörelsen, ni vet.

popupImg

Nå. Vi läser två parallella historier med från hans tidigare böcker kända personer. Vi har den oberäknelige Fabian Risk vid Helsingborgspolisen och den lika oberäkneliga, men nu lätt stukade, Dunja Hougaard som arbetar som uniformerad polis i Helsingör. Två historier som bara nuddar vid varandra – den ena tillför inte den andra något mer än att Risks strulige son p.g.a. lite tonårskåthet dras in i den som Hougaard arbetar med. Men också slinker ut som på ett bananskal. Till glädje för honom, får man antaga. Fast, när jag tänker närmare på saken, så spelar grabben också en viss roll vid själva det avgörande slutet på dramat. 

Men huvudhistorien är den som Risk arbetar med och den har sin botten i hur feta och bukstinna adelsherrer nere Skåne fordom behandlade sina underlydande. De vadade runt i den feta myllan med handen runt sin lilla kuk och med ögonen ständigt spejande efter unga och söta kvinnliga arbetare. Om olyckan var framme, dvs. att tjänstehjonet blev med barn, så var det bara att sticka till henne lite pengar och en enkel bussbiljett till någon skrupelfri läkare. Men en av dessa damer lurar den fetaste av herrarna, lovar visserligen att abortera, men gör icke så. Utan stannar på godset, föder sina barn – det visar sig vara tvillingar, nämligen – och uppfostrar dem sedan själv utan samhällets eller pappans inblandning och håller dem dessutom helt och hållet inomhus. Nästan hela livet. Detta blir för en sentida läsare svårt att ta in. Jag menar om man tänker sig att det skulle kunna ha hänt irl, som man numera säger. Men så skriver Ahnhem och så blir det. Om du – min okände läsare av denna blogg – anar att dessa olyckliga barn kommer att spela roll för historien anar du rätt.

Men innan dess så har mycket hänt. Förutom det som alltid tycks hända i svenska kriminalromaner – dvs. olyckliga äktenskap, otrohet, problem med barnen, alkoholbesvär och liknande – så tampas Risk och de övriga poliserna med att lösa ett häpnadsväckande stort antal mord. Så många att hela fallet utan problem borde hamna överst på listan över kriminalhistoriens värsta brott. Brott som till slut får sin lösning, förstås, även om vägen dit var både krokig och skrynklig, precis som den ju ska vara i en kriminalroman. När historien väl är slut ligger ett barn på sjukhus med skottskador, tycks en kollega ha hemliga och udda drömmar och dessutom kanske tagit sitt liv och anar Risk att en annan kollega möjligen inte är helt fläckfri. Kanske rentav Risks äktenskap kan räddas. Fortsättning lär följa i nästa bok, som dessutom antyds i slutkapitlet. Och låter riktigt lovande.

Ahnhems historia i Arton grader minus är bra - den är väl uttänkt, någorlunda trovärdig, helt OK genomförd men alldeles för lång. Den skulle enligt min mening vinna mycket på att koncentreras och förtätas. Longörerna är för många och de språkliga fel och egendomliga språkkonstruktioner som finns här och där störande (t.ex. Att det rörde sig om mord hade hon redan tagit höjd för).

01_220px

Men jag ger ändå Arton grader minus tre stars av fem i betyg.

(När jag skriver detta ser jag herr och fru mes sitta på taket till den fågelholk jag har i trädgården. Ibland är en av dem inne i holken. Kan detta vara möjligt? Eller har jag fått ögonstress av att läsa Ahnhems tjocka bok. Trots att jag ibland faktiskt bläddrade förbi en eller annan sida).