Bokhållarens uggla

Bokhållarens uggla

tisdag 25 april 2017

Agnes Lidbeck - Finna sig.

Man ska, som du min okände läsare säkert redan vet, akta sig för debutanter. Mest förstås de som hyllas av en sk enig kritikkår och/eller i värsta fall blir föremål för devota nigningar i Babel. Många skattade pensionspengar har jag genom åren slängt i gapet på bokförlagen och deras debutanters illa skrivna, illa tänkta och illa genomförda alster. Men så kommer det då och då en bok som gör att jag inser att jag kommer att fortsätta vara debutanterna trogen. Finna sig av Agnes Lidbeck är en sådan bok.


Bildresultat för Agnes lidbeck bild


Nå. Agnes Berenike Elinor Gudmundsson Lidbeck har en bakgrund från den lilla staden Lund – vad annars – där hon bl.a. studerade litteraturvetenskap och har sedan haft olika anställningar med anknytning till kultursfären. Nu arbetar hon på Svenska Institutet. Att en person med litteraturvetenskaplig bakgrund så småningom skulle kunna komma att fundera på att själv ge ut en bok förefaller ju inte helt otroligt. Sånt har ju hänt förr. Men att då gå från tanke till handling är dock en lång och knökig väg, inte minst om man som Lidbeck har familj och barn. Att ett förlag sedan skulle våga satsa pengar på en osäker debut och att boken skulle bli bra är ju dessutom långt ifrån givet. Men så blev det för Lidbecks del.

Finna sig kan väl tolkas som att finna sig själv eller finna sig i. För huvudpersonen Anna i boken Finna sig, menar jag att både dessa innebörder av finna sig kan gälla. Hon försöker nog så gott hon kan att finna sig själv, men stannar av olika skäl vid att finna sig i - finna sig i tillvaron så som den blev för henne. 

I boken möter vi Anna och hennes tomma liv. Hon är gift med Jens och får med honom två barn. Men någon särskild mening med sitt liv finner hon inte. Hennes uppgift, som hon tycks se den, är att som kvinna och mamma se till att man och barn har det bra. Hon sätter sig själv i bakgrunden. Men det betyder inte att detta hennes liv känns särskilt meningsfullt för henne, tvärtom. Hon finner sig inte väl tillrätta i den roll hon tilldelat sig, men gör å andra sidan inget för att förändra den. Hon har stråk av masochistiska drömmar. Hennes tillvaro rullar på. Hon är den vite mannens slav som är nöjd om pelargonernas vissna blad plockas bort. Av henne förstås.

Anna är, som jag uppfattar henne, intellektuellt och socialt en posör. Hennes yta är viktig för henne. Hon försöker tänka och säga de rätta sakerna, de rätta meningar oavsett om hon pratar med sin man eller terapeuten. Hon försöker läsa de rätta böckerna. Hon putsar sig därmed själv till så hög glans som möjligt. Hon tycks anse – eller kanske inse – att detta att vara sig själv inte är något man är av sig själv. Men denna möjliga insikt leder inte till något. Hon trampar på. Men i vad? Ja, inte är det i en ansträngning att utveckla något eget, snarare blir hon mer förvirrad och osäker och finner väl trots allt en sorts mening i att vara till; vara till för någon annan.

Så träffar hon Ivan, en intellektuell och känd författare, på en fest och det blir en slags ömsesidig attraktion dem emellan. De inleder ett sexuellt förhållande och så småningom skiljer hon sig från Jens. Blir hon lyckligare då? Naturligtvis inte. Allt det som gällde för henne innan skilsmässan, dvs. att försöka göra allt rätt, känns som jag uppfattar det nu än mer meningslös för henne. Så blir Ivan sjuk och döende i en cancersjukdom. Ivans dotter gör snabba besök hos dem men behandlar Anna som luft. Anna själv går in i den kvinnoroll hon genom åren funnit sig i – städar, lagar mat, pysslar med blommor, tvättar honom. Ger honom hans mediciner. Tvättar och stryker hans skjortor. Så dör Ivan. Vad händer med Anna? Vet inte. Hennes ensamhet är stor. 

Vad återstår då för henne?

...
Hustru diska sås.
Hustru koka lort.
Hustru sköta grums.
Vara vit mans slav.
Komma krypa knäna
tigga
Vara vit mans slav."

Det är väl det öde som väntar Anna. Att efter ett tag bli annan vit mans slav. För vad ska annars bli hennes uppgift som kvinna? Annat än den uppgift hon genom åren tilldelat sig själv?

Finna sig (inbunden)

Jag ger denna starka debut fyra stars av fem i betyg. Den skaver säkert i dig som i mig. Ety - det är inte bara alla annor utan kanske inte minst alla som kan heta Jens, Ivan eller Bo Göran som borde kunna dra lärdomar av boken.




tisdag 18 april 2017

Graham Swift - Mödrarnas söndag.

Mödrarnas söndag – en tunn men tät liten bok med hög densitet. Och således mycket läsvärd. Inte undra på att den ligger högt – om inte rentav högst – på DN:s boklista den vecka detta skrivs. Den bakomliggande handlingen i sig är ju inte särskilt mycket att hurra för, men vad gör det när Swifts språk är helt klanderfritt, att själva romanbygget är någorlunda spännande och rimligt, om än enligt min mening alltså inte helt invändningsfritt, och att vi som läsare genom inskjutna meningar eller hela stycken efterhand förstår – om man nu väljer att läsa boken på det sättet – att den engelska överklassen står inför sitt nederlag och att framtiden ligger hos de till synes enklaste av de enkla. (Precis som vi i dessa dagar mitt framför ögonen på oss ser nedmonteringen av Great Britain till – ja, jag vet inte riktigt vad; men inget särskilt great i vart fall. Men detta sista var en parentes). Tiden är en gång för länge sedan, närmare bestämt år 1924.

Bildresultat för graham swift bild
Mr Swift. 

Nå. Boken är på 154 sidor. Hälften av dessa beskriver ett avsked mellan rikemanssonen Paul och pigan Jane. De är båda unga men har redan under ett antal år haft ett hemligt sexuellt förhållande där de förenats i köttet på de mest udda ställen. Nu träffas de en sista gång och har ett sista, eller om man så vill första, samlag i Pauls säng. Det är första gången de ser varandra helt nakna. Paul ska sedan åka och träffa sin trolovade Emma, rikemansdottern som han ska gifta sig med. Älskar de varandra? För Janes del är svaret ja, för Pauls del mer osäkert, men antagligen. Jane kommer för alltid komma i håg vad som sker före, under och efter samlaget. Hur deras kläder ligger slängda över en stol, hur solen lyser in i rummet genom ett öppet fönster, hur Paul lägger ett askfat på hennes mage, hur Paul – medan Jane ligger naken kvar i sängen – långsamt klär på sig för att åka till sin Emma. Hur hans säd rinner ur henne och blir till en avslöjande fläck på hans lakan. Hur hon hör hans steg när han lämnar henne kvar i rummet och går nerför trappan, hur han öppnar dörren, hur han startar bilen och kör i väg. Hon återser honom aldrig.

Frid. Det var den sanning alla dagar bar på, det var den slitna sanning varje dag bar på, men denna sanning var större i dag än någon annan dag – det hade aldrig funnits en dag som denna, och det skulle eller kunde aldrig finnas en likadan igen. Tänker Jane när hon ligger naken bredvid Paul. Hon vet ännu inte hur rätt hon kommer att få.

För hon återser honom aldrig. Men innan hon lämnar det stora tomma huset går hon naken igenom delar av det och lämnar på så sätt ett hemligt avtryck efter sig. Ingen kommer att få veta denna hennes egen stora och viktiga hemlighet, ingen förutom hon själv. Hon har inte och kommer heller aldrig att få någon att vilja dela den med. Varför är då huset tomt? Pauls föräldrar är på lunch med Emmas för att planera bröllopet. Pigorna är lediga. Det är nämligen mödrarnas söndag, den enda dag på året då de är lediga för att åka hem till sina mödrar/familjer. Jane har emellertid ingen att åka till. Hon är föräldralös, bortbyting, hittebarn.

Hon återser honom alltså aldrig. Men det vet hon ännu inte när hon glad och kanske lycklig lämnar det stora huset och cyklar iväg hem. Hem till sitt eget herrefolks stora hus. Det är nu hon får veta att Paul kört ihjäl sig på väg till Emma. Janes hela värld krackelerar. Men hon kan förstås inte visa något utåt. Samtidigt blir denna ödesdigra händelse en avgörande skiljeväg också för henne själv.

Jane har under lång tid fått låna böcker ur sin herremans bibliotek. Till en början till dennes stora förvåning, men efterhand blir det självklart också för honom. En tid efter Pauls död ser hon i tidningen en annons om att en bokhandel i Oxford söker ett biträde. Hon söker tjänsten och får den. Det är nu – det måste jag säga – som berättelsen lite grad släpper från trovärdighetens fasta grund. Den sannolikhetsgrund som en bra roman måste ha. För Jane visar sig – förstås – vara en klippa i bokhandeln. Hon får – förstås – större och större ansvar. De etablerade kunderna uppskattar – förstås – henne mer och mer. Och så rullar det på för Jane. Att ligga i Oxford tar hon en period mycket bokstavligt. Hon träffar efterhand en man hon gifter sig med. Och under över alla under – hon börjar skriva romaner. Romaner som säljs i stora upplagor. Gammal blir hon också.

Jag raljerar förstås nu. Det märkliga är att Swift ändå lyckas göra denna skall vi kalla det karriär trovärdig. Det är säkert bara jag som har lite problem med den. En sämre författare än Swift hade väl antagligen fått publicera sitt manus i harlequin-serien. (OBS, min okände läsare av denna blogg, nu raljerar jag igen!). Men Swift är en bra författare. Hans lyckas göra sin story någorlunda trovärdig mycket tack vare sitt goda språkbehandling. Det finns en intensitet och innerlighet i berättelsen – inte minst i den första halvan - som berör också en gammal ilsken cyniker som er okände Bokhållare. Och det lyckas fanimej inte många med. Det finns också en täthet i berättelsen som imponerar där den vandrar fram och tillbaka boken igenom. Detta gör Swift mycket bra. Berättartekniskt är boken alltså nästan fulländad. Liksom således vad gäller språket. Det är bara delar av själva romanbygget som stör mig.

Mödrarnas söndag (inbunden)

Men inte mer än att jag måste ge Mödrarnas söndag fyra stars av fem i betyg.






tisdag 11 april 2017

Stina Stoor - bli som folk.

I Balåliden bor det enligt hitta.se sex vuxna personer. Stina Stoor och hennes man är två av dessa. Är då detta intressant – nja, kanske kanske inte. Sant är det i vart fall.

Relaterad bild

Nå. Här i denna – förlåt mig – ångermanländska obygd lever och verkar således Stoor. Hon tycks ha levt ett ganska så brydsamt liv innan hon 2015 debuterade med novellsamlingen bli som folk. Efter ett som det verkar kringflackande liv både fysiskt och mentalt blev hon före 25 års ålder sjukpensionär och hade väl antagligen så förblivit om hon inte vunnit Umeå novellpris 2012. Efter det börjar hennes författarkarriär ta lite fart – hon publicerar efterhand fler noveller och vinner bl.a. Sveriges Radions novellpris. Hon gör också ett tydligen uppmärksammat Sommarprogram. bli som folk nomineras till Augustpriset. Hon får Borås tidnings debutantpris och prisas också av Samfundet De Nio. Livet tar en annan vändning och hon ”säger också upp sig från Försäkringskassan”, dvs. avsäger sig sin sjukpension. Må hennes gud och hennes egen begåvning och kraft hålla sin hand över henne. Må priserna och uppmärksamheten inte tynga henne.

Boken är tunn – på knappt 200 spatiösa sidor får vi totalt nio noveller. Läser man vad som står om Stoor på det allvetande Wikipedia verkar det som om snart sagt hela världslitteraturens giganter skulle påverkat hennes litterära stil och tema. Sånt är ju bara trams. Hon är i bli som folk en författare som lever av egen kraft och har ett språk och en idévärld som förefaller vara hennes egen. Det är ju ingen tillfällighet att man i nomineringen till Augustpriset säger att hon förnyar den svenska novellkonsten. Här måste man, gissar jag, främst tagit fasta på hennes språkbruk, men säkert också hennes berättelsers rötter. Hon skriver på en blandning av dialekt och – förefaller det – egna mer påhittade ord vilket ger novellerna en märklig tyngd och kraft. De är vackra, skrämmande, hemlighetsfulla. Många av dem kan mycket väl vara självupplevda eller själviakttagna; andra, vill jag verkligen hoppas, inte. Ibland läser jag novellerna som om de kunde varit skrivna av mången habil författare. Men så stiger ur dem händer som tar strupgrepp på mig och tvingar mig att dra efter andan.

Som här: En tjej med snedlugg finler ner från löpsedlarna. Ler helt vänligt och välsignande. Tjejen har varit på nyheterna också och heter Mord, eller Offret, eller Våldtagen, eller Kropp. Men mest Marlene från Burträsk var bara sexton år när.

Bli som folk

Stoors debut är viktig och angelägen. Kanske har vi fått se en ny stor författare. Vem vet. Jag ger bli som folk fyra stars av fem i betyg.



torsdag 30 mars 2017

Jo Nesbö - Törst.

Jag behövde en bok som jag - utan att allt för mycket störas av medresenärernas idoga knackande på sina tangentbord, deras högljudda med förstås viktiga samtalen i mobiltelefonerna och, allt eftersom timmarna lider, pustande snarkande - jag behövde alltså en bok jag kunde läsa under en längre tågresa utan att behöva koncentrera mig så värst på vare sig innehåll, form eller stil. Det blev en på nästan ett kilo och på 585 sidor. Det blev Törst av Jo Nesbö. Och den räckte precis på min resa till och från den lilla akademiska bondby jag ibland åker till.

Bildresultat för jo nesbö bild
Hole eller Nesbö? Välj själv.

Nu hade jag ju läst ett par av Nesbös böcker om hans hjälte kriminalkommisarie Harry Hole tidigare, men långtifrån alla och inte heller i den ordning de getts ut. Jag har visserligen lite halvtaskigt minne, men nog var det så – såvitt jag alltså erinrar mig – att mr Hole i boken jag läste senast sköts av ingen mindre än styvsonen. Sköts till döds, trodde jag. Antingen minns jag fel eller också så har ett herrens under inträffat. I Törst möter vi nämligen Hole livs levande, om än sargad psykiskt och fysiskt och som det verkar omplacerad; och styvsonen kallar honom t.o.m. pappa.

Temat i Törst är, som man kan förvänta sig, mord och åter mord. Men mord av lite oväntat slag – mördaren tycks vara intresserad av att suga i sig av offrets blod. En sådan udda figur kallas tydligen vampyrist. Härutöver har Hole också att slåss mot egna demoner och sin latenta alkoholism. Någon som blir förvånad om jag säger att Hole klarar allt – den skyldige blir avslöjad, demonerna kryper tillbaka till sin hålor och han fick bara ett säger ett återfall.

Men jag fick vid läsningen en liten svacka vid sid 202. Det blev för långsamt helt enkelt, tyckte jag. Intrigen stod och stampade, tyckte jag. Boken kändes allt tyngre i händerna, tyckte jag. Jag fick då ta till mitt vanliga knep vid läsning av deckare – dvs. läsa de 20-30 sista sidorna för att då se om upplösningen av boken verkade intressant. Och det var den, måste jag säga. Läsningen tog ny fart. Deckarläsningsknepet kan verkligen rekommenderas.

För Törst är en ganska bra bok. Intrigen är tilltalande komplicerad, men Nesbö har gott grepp om den och han för oss med säker och van hand hand genom den från det första mordet till upplösningen. När allt verkar kunna läggas till handlingarna i mappen för uppklarade mord, fattar Hole nya misstankar om att det som tycktes vara klappat och klart kanske inte riktigt är det. Och har man sett – jakten tas upp på nytt och den slutar nu på ett sätt som tillfredsställer också Hole. Samt rättvisan. Samt mig.

Även vi läsare kan alltså känna oss nöjda, tycker jag. Vi läser en bok om mord och dårskap men också om skarpsinne, envishet, kärlek, ensamhet, mod, övermod, godhet, egon utan gräns, vansinne, överraskningar, våld, övervåld, sexuella perversioner, trohet, otrohet och jag vet inte allt. Jag är ganska säker på att ingen – utom jag som använt mig av mitt speciella deckarläsningsknep – kunde lista ut hur det hela skulle sluta. Och vem kunde därtill ana att den nyktre alkoholisten Hole skulle bli barägare. Inte många tror jag.

Det är väl bara en fråga som hänger i luften – hur ska det gå för polismästare Bellman? Svaret lär väl komma i nästa bok. Jag hoppas hursomhelst att hans hustru ger honom en spark på pungen, skiljer sig och istället gängar sig med … ja, jag säger inte mer. Men det är inte med Hole, så mycket kan jag säga - han har ju sitt på det torra.

 (inbunden)

Jag ger Törst tre stars av fem i betyg. Den kan rekommenderas. Inte minst till långa tågresor. Och till styrketräning. 



tisdag 21 mars 2017

Geir Gulliksen - Berättelse om ett äktenskap.

Först. Detta är förvisso en roman – det står så på omslaget. Men det är också en berättelse i romanens form om Gulliksens och hans nu upplösta äktenskap. Kyligt och neutralt kan man säga att Gulliksen skrivit en autofiktiv roman, dvs. en roman som hämtar sitt helt avgörande stoff från hans eget liv. I den genren har han många förebilder, kända så väl som okända, som skrivit goda såväl som mindre goda romaner.

Relaterad bild
mr Gulliksen

Två kända exempel hos oss är ju Karl Ove The Man Knausgård som i sin romansvit Min kamp vänt ut och in på sitt och sina olika partners liksom sin familjs liv och leverne och samtidigt åstadkommit god – om än understundom djävligt långrandig och repetitiv – litteratur. Ett annat exempel är Ebba Witt-Brattström som i sin roman Århundradets kärlekskrig låtsas som att den inte handlar om hennes skilsmässa från Horace Engdahl. Alla läsare förstår det. Och mången läsare förundras över varför hon låtsas förneka det.

Detta är två sätt att skriva autofiktivt – med öppna eller med dolda kort, med namns nämnande eller inte, med ärligt uppsåt eller illasinnat. Välj själv vad som känns mest respektingivande.

Men oavsett metod, så finns det ett annat och stort problem med den autofiktiva – eller om man så vill den verklighetsbaserade – litteraturen. Och det är vilken rätt författaren har att i skydd av romanformen berätta om eller hänga ut en person som inte vill hängas ut. Författaren – oavsett om hen heter Knausgård, Witt-Brattström eller Gulliksen - tar sig alltså friheten att skiva om sitt eget och/eller andra människors privatliv utan den tidigare partnerns medgivande. Den fråga som alltså måste ställas är vilken etik som en författare har eller bör ha eller måste ha. Många andra yrkeskategorier har etiska regler. Varför har inte författare det? Att bara dölja sig bakom romanformen och dess hävdade friheter i konstens namn duger ju förstås inte. Särskilt svårsmält bli det ju förstås om författaren vill få oss att tro att man inte skriver om delar av sitt eget och andras liv. Men till den frågan får vi återkomma en annan dag. Kanske när ” … jag är ett irrande bloss över sjön i svarta nätter // en nyckfull eld, som slocknar snart i mörkret ...”. När nu den tiden kan komma.

Men nu till boken Berättelse om ett äktenskap. Man får som läsare helt enkelt bestämma sig för vilken läsart man vill ha – läsa den som en traditionell roman eller som en autofiktiv sådan. Jag läste den som en traditionell roman. Och jag läste den med stor igenkänning.

Vi följer den lyckliga familjens nedgång och fall. En av de vuxna personerna – det råkar var kvinnan – träffar en annan. Det är inte så att blixten slår ner direkt, men efterhand förstår hon, eller tror hon, att framtiden är med den andre mannen. Det behöver ju inte vara sant, men hon hoppas ju det och agerar utifrån det. Hon går vidare till detta nya och lämnar bakom sig mannen och möjligen barnen. Det är mannens tankar kring detta som Gulliksen skriver om – hans tafatthet, hans mjäkighet, hans fåfänga tro att hans fru kanske ska stanna. Hans oförmåga eller rädsla för att ställa henne mot väggen. Hans helt irrationella föreställning att hon kan ha både honom och den nya mannen. Så går det också som det går.

Många av oss har säkert varit i en liknande situation. Men få av oss genomlever tiden från misstanke till insikt och uppbrott krypande på våra knän. Mannen, han heter Jon, gör så. Gulliksen beskriver denna deras resa insiktsfullt och starkt även om hans fokus nästan hela tiden ligger på Jon och i det närmaste utesluter barnen. Det är Jons blödande hjärta och tafatta feghet som står i centrum i boken. Hustrun, hon heter Timmy, är den starka av de två. Och det är ju inte så konstigt. Det är ju hon som sitter med alla kort i sin hand och kan välja att spela ut dem eller inte spela ut dem. Det är ju också hon som kan se en annan framtid. Det är hon som bygger upp sin beslutsamhet och sin kropp fiber för fiber medan Jon i sin vånda och oföretagsamhet står naken.

Men visst kunde det slutat annorlunda? Visst kunde den tillräckligt lyckliga lilla familjen fortsatt att vara tillräckligt lycklig. Visst kunde man – eller Timmy - stått emot de inviter eller möjligheter som vi alla någon gång mött under vår levnads lopp. Visst. Men någon gång händer det att möjligheten till ett annat liv inte går att motstå. Vad skulle de - eller Timmy – annars gjort? Leva kvar i den tillräckligt lyckliga familjen med minnet av en förlorad möjlighet ständigt brinnande i ett kanske förkolnat hjärta. Till vilken glädje då?

Det blir ändå en efterskörd av den situation som de efter skilsmässan båda hamnat i. Hur den ser ut vet ingen. Den kan stanna i bitterhet och nederlag. Den kan innebära ett nytt positivt liv. Den kan också oavsett hur starka känslorna var vid uppbrottet slipas ner till en slags livserfarenhet - det gick trots allt över. Vad vet man.

Berättelse om ett äktenskap
Omslaget - värt fem stars av fem.

Jag tror att denna välskrivna bok säkert passar bäst som en bok i läsecirkel. Det finns mycket att tänka på och tala om. Den är på det sättet en rik bok. Men själv kan jag inte trots de framförallt avslutande starka sidorna, efter min vanliga enskilda läsning ge den mer än tre stars av fem i betyg. Men jag kan mycket väl komma att ändra mig när mina osorterade tankar fallit ner annorlunda än de gjort nu och då bildat ett annat mönster än det jag ser nu. Det har hänt förr.




onsdag 8 mars 2017

Ebba Witt-Brattström - Århundradets kärlekskrig.

Så har också jag läst en av förra årets mest hypade böcker – Århundradets kärlekskrig av Ebba Witt-Brattström. Det var en tröttsam läsning.

Bildresultat för ebba witt-brattström bild

Den första fråga jag ställde mig själv vid läsningen var Varför? Det var samma fråga jag ställde mig när jag för ett par år sedan läste Johanna Ekströms bok Om man håller sig i solen. Ekströms bok var en ärlig och allvarsam beskrivning av hennes uppväxt och ett dömande av hennes pappas närmast moraliska kvaliteter och hans sätt att behandla sina barn och kvinnor. Boken var välskriven och i sig läsvärd, men frågan Varför? ställde jag mig också då. Varför publicera en bok om än aldrig så välskriven vars enda syfte, som jag uppfattar den, var att för den häpna menigheten lägga fram pappans av Ekström uppfattade tillkortakommande. Hennes pappa är Pär Wästberg – den uppburna och välrenommerade författaren, kulturpersonen och akademiledamoten.

Ekström dömer sin pappa, men hon gör det på ett allvarligt och öppet sätt. Witt-Brattström roman är, som jag uppfattar den, ett illasinnat och fördolt sätt att döma sin förre man Horace Engdahl. Visserligen kallar hon sin bok roman och visserligen är personerna i den inte namngivna och visserligen är de anställda på ett departement resp. av en anonym styrelse. Och visserligen förnekar, så vitt jag vet, Witt-Brattström alla kopplingar till sin egen personliga historia. Men vi som följer vad som sker i den lilla kulturella ankdammen i fosterlandet, har ju inte kunnat undgå att i intervjuer och på annat sätt läsa oss till vad hon anser om Engdahl. Och det är kort sagt inga positiva saker. Vad Engdahl tycker om henne och om skilsmässan har han haft det goda omdömet att inte förmedla publikt.

Det är självklart för oss romanläsare att många av de böcker vi läser säkert har ett mått av självbiografiskt innehåll. Märkligt vore det annars. Men mer och mer kan vi läsa böcker där den biografiska verkligheten är helt bärande. The Man Knausgård är ett tydligt exempel. Denna typ av litteratur brukar i brist på annat kallas autofiktion eller – om man så vill – verklighetslitteratur. Med ordet roman tryck på omslaget tycks den ge författaren fria händer. Om någon, t.ex. en fd man, skulle känna sig kränkt eller illa och orättvist behandlad – eller för den delen om en läsare skulle känna sig förbannad för t.ex. en fd mans räkning - är det bara för författaren att hänvisa till en diffus konstnärlig frihet. ”Jag skriver inte om dig, lille vän. Jag skriver i Strindbergs och Märta Tikkanens anda och med en frihet som romanformen ger mig. Ha!”

Att Witt-Brattström skrivit en autofiktiv roman om sin egen skilsmässa är det väl inte många som tvekar om. Men varför hon använder den formen till att slå sin fd man och sina barns far offentligt på käften vet väl bara hon. Illasinnat och fegt tycker jag hursomhelst att det är. Att hon uppenbarligen vill ställa sig i samma led som Tikkanen och Strindberg är minst sagt tydligt. Men sanningen är ju att den att hon inte syns där hon står och viftar frenetiskt i skuggan av dessa giganter. Det är i vart fall min uppfattning. Men vem bryr sig om vad en obetydligt okänd bokbloggare tycker i denna fråga? Inga många. (Att Witt-Brattström är en utomordentligt intressant och viktig forskare och essäist är ju en annan femma. Det har hon visat många gånger. Nu pratar vi om hennes kvaliteter som romanförfattare).

Nå. Boken då. Den kallas av henne själv för punktroman. Och vad vi får oss till livs är att en ”han” och en ”hon” i korta växelvisa samtal öser sin besvikelses galla över varandra men också att de ibland försöker förstå vad som händer dem. Det är på det sättet påfallande likt de situationer som vi lite till mans varit med om. Skillnaden är väl att Witt-Brattström har omformat sådana triviala eller allvarliga gräl till ett försök att bli hög och fin litteratur. Inte ens Ebba och Horace – om vi nu föreställer oss att de någon gång suttit vid köksbordet och grälat – skulle väl då kryddat sitt gräl med alla möjliga slags litterära hänvisningar. Men här gör ”han” och ”hon” det. Ideligen. Hela tiden. För oss vanliga människors skull finns i boken ett appendix där vi kan läsa grälens hänvisningar till Strindberg och Tikkanen, förstås men också Lou Andreas-Salomé, Elin Wägner, psalmisten Johan Olof Wallin, Wava Stürmer, Anna Achmatova och jag vet inte dem alla. Och Hugo Rask.

Tjatigt blir det. Och pretentiöst. ”Är du en människa eller en frasmaskin?” frågar vid ett tillfälle den ene den andra. Ja, man undrar verkligen. För vad vi läser är bara ett intellektuellt och konstruerat och föga trovärdigt litterärt slagsmål mellan belästa med gott minne, som kastar citat och hänvisningar på varandra. Visserligen kan vi ett par gånger också läsa om de två vanligaste könsorganen, så det är ju trots allt så att högt och lågt blandas. Men den cocktail vi får som läsare är inte direkt smakfull.

Vad är då syftet med romanen? Ja, jag vet inte. Jag gissar emellertid att det är att göra "han" socialt omöjlig och att om möjligt skada karriären. Men ibland för jag för mig att Witt-Brattström kanske framförallt har skrivit en citatbok att användas av upprörda män och kvinnor när den egna fantasin runnit bort. Orättvist? Säkert. Men i allt detta flöde av konstruerad dialog mellan två personer som står inför en sannolikt oundviklig skilsmässa, finns förstås också ett och annat guldkorn som vi alla kan komma ihåg och begrunda:
Hon sa:
Livet kommer bara
i ett exemplar.
Vilken glädje har du
av din ställning
om ingen gråter på din begravning.

Men också rena obegripligheter (för oss obildade i vart fall; men kanske användbart vid nästa gräl? Då tystnar väl sannolikt partnern av ren och skär häpnad.):
Hon sa:
När gudarna slår tillbaka slår de hårt.
Du lider av hybris.
Minns Agamemmnons röda matta.
Klytameistras hämnd.

 (inbunden)

Men denna punktroman vill jag ge tre stars av fem i betyg. Kanske ska jag läsa om den? Kanske förstår jag inte allvaret? Kanske läste jag den för fort? Kanske kan det ligga något i den häpnadsväckande positiva respons den fått? (Men "kanske" betyder ju som vi vet detsamma som "långt i från säkert"). 







tisdag 7 mars 2017

Michel Houellebecq - Plattform.

Michel Houellebecq har en egendomlig förmåga att både reta upp folk och att få entusiastiska anhängare. Hans böcker säljs i stora upplagor world wide och han får också litterära priser, vilket förstås gläder oss bokläsare. Och honom själv, gissar jag. Men den grupp som gör sig mest hörd är ju – som det brukar vara – den som kritiserar honom. Och särskilt då den grupp religiösa personer som irriterar sig på att hans böcker innehåller beskrivningar av sådant som de flesta ägnar sig åt, dvs. att man förenar sig i köttet med en (älskad) person. Att så sker känns igen bok efter bok, och således också i Plattform. Och ryandet har ju också nu kommit som ett brev på posten. Att de orkar, kan man ju spontant undra. Även om, detta måste ju medges, de litterära beskrivningar av olika sätt att älska denna gång kanske är fler och utförligare än vanligt. Men som förstås fyller sin plats i boken. Ity – som redan romarna kom fram till – quadam de causa omnia eveniunt;  åtminstone i romaner.

Bildresultat för houellebecq bilder

Nå. Den story som Houellebecq ger oss denna gång är ju i själva ramberättelse inte särskilt märkvärdig – en något luggsliten men intellektuellt skärpt man vid namn Michel (sic) möter en välsituerad och intellektuellt skärpt kvinna vid namn Valérie. Deras gemensamma tillvaro artar sig väl, men Valérie blir mördad och Michel dör även han, fast långsamt och utdraget sedan han, när han nu åter blir ensam, släpper taget om livet.

Men varför blev det så? Storyn som leder dit kan väl anses vara typisk för Houellebecq – mannen och kvinnan har mötts och deras liv tillsammans verkar vara bra. För bra? I en diskussion mellan de två och Valéries chef – de jobbar inom ett framgångsrikt resebyråföretag – kommer man fram till att byrån ska satsa på lite sexturism för oss som har rätt att njuta i Thailand. Det går förstås åt helvete då man drabbas av en muslimsk terrorattack. Det är då Valérie dör och Michel likaså, fast i den långsamma död som bitterhet och ensamhet kan erbjuda.

Är detta en trovärdig story? Nja. Men Houellebecq ger oss en resa genom berättelsen som genom de samtal och resonemang som förs ändå gör den någorlunda trovärdig. Och som vanligt får vi dessutom diskussioner kring kärlek, liv och död, västerlandet och tidsandan, religion, sexualitet i olika former men också hur man kan – eller skulle kunna - bygga och vidmakthålla lycka. Det är detta som enligt min mening gör boken läsvärd. Detta och Houellebecqs språk och hans förmåga att i till synes enkla bilder fånga vad jag menar han vill berätta för oss – att vi lever i en tid utan försoning och utan hopp. Det vet vi ju för all del redan, men få förmår att göra detta lika tydligt för oss som Houellebecq.

Och få kan på samma sätt få de inkrökta religiösa människorna världsbild att krackelera.

Plattform

Inte minst av detta skäl ger jag för min del Plattform fyra stars av fem i betyg. Och vill gärna rekommendera den till läsning. Men också för att den har meningar som denna: Människorna lever sida vid sida som oxar; nätt och jämt lyckas de av och till dela på en flaska sprit. För visst, undrar jag, är det så att vi sitter fast som insekter i ett stycke bärnsten.