Bokhållarens uggla

Bokhållarens uggla

tisdag 21 mars 2017

Geir Gulliksen - Berättelse om ett äktenskap.

Först. Detta är förvisso en roman – det står så på omslaget. Men det är också en berättelse i romanens form om Gulliksens och hans nu upplösta äktenskap. Kyligt och neutralt kan man säga att Gulliksen skrivit en autofiktiv roman, dvs. en roman som hämtar sitt helt avgörande stoff från hans eget liv. I den genren har han många förebilder, kända så väl som okända, som skrivit goda såväl som mindre goda romaner.

Relaterad bild
mr Gulliksen

Två kända exempel hos oss är ju Karl Ove The Man Knausgård som i sin romansvit Min kamp vänt ut och in på sitt och sina olika partners liksom sin familjs liv och leverne och samtidigt åstadkommit god – om än understundom djävligt långrandig och repetitiv – litteratur. Ett annat exempel är Ebba Witt-Brattström som i sin roman Århundradets kärlekskrig låtsas som att den inte handlar om hennes skilsmässa från Horace Engdahl. Alla läsare förstår det. Och mången läsare förundras över varför hon låtsas förneka det.

Detta är två sätt att skriva autofiktivt – med öppna eller med dolda kort, med namns nämnande eller inte, med ärligt uppsåt eller illasinnat. Välj själv vad som känns mest respektingivande.

Men oavsett metod, så finns det ett annat och stort problem med den autofiktiva – eller om man så vill den verklighetsbaserade – litteraturen. Och det är vilken rätt författaren har att i skydd av romanformen berätta om eller hänga ut en person som inte vill hängas ut. Författaren – oavsett om hen heter Knausgård, Witt-Brattström eller Gulliksen - tar sig alltså friheten att skiva om sitt eget och/eller andra människors privatliv utan den tidigare partnerns medgivande. Den fråga som alltså måste ställas är vilken etik som en författare har eller bör ha eller måste ha. Många andra yrkeskategorier har etiska regler. Varför har inte författare det? Att bara dölja sig bakom romanformen och dess hävdade friheter i konstens namn duger ju förstås inte. Särskilt svårsmält bli det ju förstås om författaren vill få oss att tro att man inte skriver om delar av sitt eget och andras liv. Men till den frågan får vi återkomma en annan dag. Kanske när ” … jag är ett irrande bloss över sjön i svarta nätter // en nyckfull eld, som slocknar snart i mörkret ...”. När nu den tiden kan komma.

Men nu till boken Berättelse om ett äktenskap. Man får som läsare helt enkelt bestämma sig för vilken läsart man vill ha – läsa den som en traditionell roman eller som en autofiktiv sådan. Jag läste den som en traditionell roman. Och jag läste den med stor igenkänning.

Vi följer den lyckliga familjens nedgång och fall. En av de vuxna personerna – det råkar var kvinnan – träffar en annan. Det är inte så att blixten slår ner direkt, men efterhand förstår hon, eller tror hon, att framtiden är med den andre mannen. Det behöver ju inte vara sant, men hon hoppas ju det och agerar utifrån det. Hon går vidare till detta nya och lämnar bakom sig mannen och möjligen barnen. Det är mannens tankar kring detta som Gulliksen skriver om – hans tafatthet, hans mjäkighet, hans fåfänga tro att hans fru kanske ska stanna. Hans oförmåga eller rädsla för att ställa henne mot väggen. Hans helt irrationella föreställning att hon kan ha både honom och den nya mannen. Så går det också som det går.

Många av oss har säkert varit i en liknande situation. Men få av oss genomlever tiden från misstanke till insikt och uppbrott krypande på våra knän. Mannen, han heter Jon, gör så. Gulliksen beskriver denna deras resa insiktsfullt och starkt även om hans fokus nästan hela tiden ligger på Jon och i det närmaste utesluter barnen. Det är Jons blödande hjärta och tafatta feghet som står i centrum i boken. Hustrun, hon heter Timmy, är den starka av de två. Och det är ju inte så konstigt. Det är ju hon som sitter med alla kort i sin hand och kan välja att spela ut dem eller inte spela ut dem. Det är ju också hon som kan se en annan framtid. Det är hon som bygger upp sin beslutsamhet och sin kropp fiber för fiber medan Jon i sin vånda och oföretagsamhet står naken.

Men visst kunde det slutat annorlunda? Visst kunde den tillräckligt lyckliga lilla familjen fortsatt att vara tillräckligt lycklig. Visst kunde man – eller Timmy - stått emot de inviter eller möjligheter som vi alla någon gång mött under vår levnads lopp. Visst. Men någon gång händer det att möjligheten till ett annat liv inte går att motstå. Vad skulle de - eller Timmy – annars gjort? Leva kvar i den tillräckligt lyckliga familjen med minnet av en förlorad möjlighet ständigt brinnande i ett kanske förkolnat hjärta. Till vilken glädje då?

Det blir ändå en efterskörd av den situation som de efter skilsmässan båda hamnat i. Hur den ser ut vet ingen. Den kan stanna i bitterhet och nederlag. Den kan innebära ett nytt positivt liv. Den kan också oavsett hur starka känslorna var vid uppbrottet slipas ner till en slags livserfarenhet - det gick trots allt över. Vad vet man.

Berättelse om ett äktenskap
Omslaget - värt fem stars av fem.

Jag tror att denna välskrivna bok säkert passar bäst som en bok i läsecirkel. Det finns mycket att tänka på och tala om. Den är på det sättet en rik bok. Men själv kan jag inte trots de framförallt avslutande starka sidorna, efter min vanliga enskilda läsning ge den mer än tre stars av fem i betyg. Men jag kan mycket väl komma att ändra mig när mina osorterade tankar fallit ner annorlunda än de gjort nu och då bildat ett annat mönster än det jag ser nu. Det har hänt förr.




onsdag 8 mars 2017

Ebba Witt-Brattström - Århundradets kärlekskrig.

Så har också jag läst en av förra årets mest hypade böcker – Århundradets kärlekskrig av Ebba Witt-Brattström. Det var en tröttsam läsning.

Bildresultat för ebba witt-brattström bild

Den första fråga jag ställde mig själv vid läsningen var Varför? Det var samma fråga jag ställde mig när jag för ett par år sedan läste Johanna Ekströms bok Om man håller sig i solen. Ekströms bok var en ärlig och allvarsam beskrivning av hennes uppväxt och ett dömande av hennes pappas närmast moraliska kvaliteter och hans sätt att behandla sina barn och kvinnor. Boken var välskriven och i sig läsvärd, men frågan Varför? ställde jag mig också då. Varför publicera en bok om än aldrig så välskriven vars enda syfte, som jag uppfattar den, var att för den häpna menigheten lägga fram pappans av Ekström uppfattade tillkortakommande. Hennes pappa är Pär Wästberg – den uppburna och välrenommerade författaren, kulturpersonen och akademiledamoten.

Ekström dömer sin pappa, men hon gör det på ett allvarligt och öppet sätt. Witt-Brattström roman är, som jag uppfattar den, ett illasinnat och fördolt sätt att döma sin förre man Horace Engdahl. Visserligen kallar hon sin bok roman och visserligen är personerna i den inte namngivna och visserligen är de anställda på ett departement resp. av en anonym styrelse. Och visserligen förnekar, så vitt jag vet, Witt-Brattström alla kopplingar till sin egen personliga historia. Men vi som följer vad som sker i den lilla kulturella ankdammen i fosterlandet, har ju inte kunnat undgå att i intervjuer och på annat sätt läsa oss till vad hon anser om Engdahl. Och det är kort sagt inga positiva saker. Vad Engdahl tycker om henne och om skilsmässan har han haft det goda omdömet att inte förmedla publikt.

Det är självklart för oss romanläsare att många av de böcker vi läser säkert har ett mått av självbiografiskt innehåll. Märkligt vore det annars. Men mer och mer kan vi läsa böcker där den biografiska verkligheten är helt bärande. The Man Knausgård är ett tydligt exempel. Denna typ av litteratur brukar i brist på annat kallas autofiktion eller – om man så vill – verklighetslitteratur. Med ordet roman tryck på omslaget tycks den ge författaren fria händer. Om någon, t.ex. en fd man, skulle känna sig kränkt eller illa och orättvist behandlad – eller för den delen om en läsare skulle känna sig förbannad för t.ex. en fd mans räkning - är det bara för förfataren att hänvisa till en diffus konstnärlig frihet. ”Jag skriver inte om dig, lille vän. Jag skriver i Strindbergs och Märta Tikkanens anda och med en frihet som romanformen ger mig. Ha!”

Att Witt-Brattström skrivit en autofiktiv roman om sin egen skilsmässa är det väl inte många som tvekar om. Men varför hon använder den formen till att slå sin fd man och sina barns far offentligt på käften vet väl bara hon. Illasinnat och fegt tycker jag hursomhelst att det är. Att hon uppenbarligen vill ställa sig i samma led som Tikkanen och Strindberg är minst sagt tydligt. Men sanningen är ju att den att hon inte syns där hon står och viftar frenetiskt i skuggan av dessa giganter. Det är i vart fall min uppfattning. Men vem bryr sig om vad en obetydligt okänd bokbloggare tycker i denna fråga? Inga många. (Att Witt-Brattström är en utomordentligt intressant och viktig forskare och essäist är ju en annan femma. Det har hon visat många gånger. Nu pratar vi om hennes kvaliteter som romanförfattare).

Nå. Boken då. Den kallas av henne själv för punktroman. Och vad vi får oss till livs är att en ”han” och en ”hon” i korta växelvisa samtal öser sin besvikelses galla över varandra men också att de ibland försöker förstå vad som händer dem. Det är på det sättet påfallande likt de situationer som vi lite till mans varit med om. Skillnaden är väl att Witt-Brattström har omformat sådana triviala eller allvarliga gräl till ett försök att bli hög och fin litteratur. Inte ens Ebba och Horace – om vi nu föreställer oss att de någon gång suttit vid köksbordet och grälat – skulle väl då kryddat sitt gräl med alla möjliga slags litterära hänvisningar. Men här gör ”han” och ”hon” det. Ideligen. Hela tiden. För oss vanliga människors skull finns i boken ett appendix där vi kan läsa grälens hänvisningar till Strindberg och Tikkanen, förstås men också Lou Andreas-Salomé, Elin Wägner, psalmisten Johan Olof Wallin, Wava Stürmer, Anna Achmatova och jag vet inte dem alla. Och Hugo Rask.

Tjatigt blir det. Och pretentiöst. ”Är du en människa eller en frasmaskin?” frågar vid ett tillfälle den ene den andra. Ja, man undrar verkligen. För vad vi läser är bara ett intellektuellt och konstruerat och föga trovärdigt litterärt slagsmål mellan belästa med gott minne, som kastar citat och hänvisningar på varandra. Visserligen kan vi ett par gånger också läsa om de två vanligaste könsorganen, så det är ju trots allt så att högt och lågt blandas. Men den cocktail vi får som läsare är inte direkt smakfull.

Vad är då syftet med romanen? Ja, jag vet inte. Jag gissar emellertid att det är att göra "han" socialt omöjlig och att om möjligt skada karriären. Men ibland för jag för mig att Witt-Brattström kanske framförallt har skrivit en citatbok att användas av upprörda män och kvinnor när den egna fantasin runnit bort. Orättvist? Säkert. Men i allt detta flöde av konstruerad dialog mellan två personer som står inför en sannolikt oundviklig skilsmässa, finns förstås också ett och annat guldkorn som vi alla kan komma ihåg och begrunda:
Hon sa:
Livet kommer bara
i ett exemplar.
Vilken glädje har du
av din ställning
om ingen gråter på din begravning.

Men också rena obegripligheter (för oss obildade i vart fall; men kanske användbart vid nästa gräl? Då tystnar väl sannolikt partnern av ren och skär häpnad.):
Hon sa:
När gudarna slår tillbaka slår de hårt.
Du lider av hybris.
Minns Agamemmnons röda matta.
Klytameistras hämnd.

 (inbunden)

Men denna punktroman vill jag ge tre stars av fem i betyg. Kanske ska jag läsa om den? Kanske förstår jag inte allvaret? Kanske läste jag den för fort? Kanske kan det ligga något i den häpnadsväckande positiva respons den fått? (Men "kanske" betyder ju som vi vet detsamma som "långt i från säkert"). 







tisdag 7 mars 2017

Michel Houellebecq - Plattform.

Michel Houellebecq har en egendomlig förmåga att både reta upp folk och att få entusiastiska anhängare. Hans böcker säljs i stora upplagor world wide och han får också litterära priser, vilket förstås gläder oss bokläsare. Och honom själv, gissar jag. Men den grupp som gör sig mest hörd är ju – som det brukar vara – den som kritiserar honom. Och särskilt då den grupp religiösa personer som irriterar sig på att hans böcker innehåller beskrivningar av sådant som de flesta ägnar sig åt, dvs. att man förenar sig i köttet med en (älskad) person. Att så sker känns igen bok efter bok, och således också i Plattform. Och ryandet har ju också nu kommit som ett brev på posten. Att de orkar, kan man ju spontant undra. Även om, detta måste ju medges, de litterära beskrivningar av olika sätt att älska denna gång kanske är fler och utförligare än vanligt. Men som förstås fyller sin plats i boken. Ity – som redan romarna kom fram till – quadam de causa omnia eveniunt;  åtminstone i romaner.

Bildresultat för houellebecq bilder

Nå. Den story som Houellebecq ger oss denna gång är ju i själva ramberättelse inte särskilt märkvärdig – en något luggsliten men intellektuellt skärpt man vid namn Michel (sic) möter en välsituerad och intellektuellt skärpt kvinna vid namn Valérie. Deras gemensamma tillvaro artar sig väl, men Valérie blir mördad och Michel dör även han, fast långsamt och utdraget sedan han, när han nu åter blir ensam, släpper taget om livet.

Men varför blev det så? Storyn som leder dit kan väl anses vara typisk för Houellebecq – mannen och kvinnan har mötts och deras liv tillsammans verkar vara bra. För bra? I en diskussion mellan de två och Valéries chef – de jobbar inom ett framgångsrikt resebyråföretag – kommer man fram till att byrån ska satsa på lite sexturism för oss som har rätt att njuta i Thailand. Det går förstås åt helvete då man drabbas av en muslimsk terrorattack. Det är då Valérie dör och Michel likaså, fast i den långsamma död som bitterhet och ensamhet kan erbjuda.

Är detta en trovärdig story? Nja. Men Houellebecq ger oss en resa genom berättelsen som genom de samtal och resonemang som förs ändå gör den någorlunda trovärdig. Och som vanligt får vi dessutom diskussioner kring kärlek, liv och död, västerlandet och tidsandan, religion, sexualitet i olika former men också hur man kan – eller skulle kunna - bygga och vidmakthålla lycka. Det är detta som enligt min mening gör boken läsvärd. Detta och Houellebecqs språk och hans förmåga att i till synes enkla bilder fånga vad jag menar han vill berätta för oss – att vi lever i en tid utan försoning och utan hopp. Det vet vi ju för all del redan, men få förmår att göra detta lika tydligt för oss som Houellebecq.

Och få kan på samma sätt få de inkrökta religiösa människorna världsbild att krackelera.

Plattform

Inte minst av detta skäl ger jag för min del Plattform fyra stars av fem i betyg. Och vill gärna rekommendera den till läsning. Men också för att den har meningar som denna: Människorna lever sida vid sida som oxar; nätt och jämt lyckas de av och till dela på en flaska sprit. För visst, undrar jag, är det så att vi sitter fast som insekter i ett stycke bärnsten.







söndag 26 februari 2017

Jussi Adler-Olsen - Den gränslöse.

Det börjar med att en polis begår självmord genom att skjuta sig i tinningen inför den lilla grupp som samlats för att uppvakta honom på hans sista arbetsdag innan pensioneringen. Det slutar med att denna stackars polis´ hela arma liv blottläggs in till sista benknotan och att vi ser att hans fåfänga kamp för en slags rättvisa inte bara ödelagt hans eget och hans familjs liv utan dessutom, när allt krutrök lagt sig, direkt eller indirekt lett till jag vet inte hur många människors död.

Jussi Adler-Olsen (2010)
Jussi. Inte den olycklige polisen. 

Boken heter Den gränslöse och handlar förstås om den halvt om halvt omplacerade Carl Mörk och hans märkliga arbetskamrater Rose och Assad. Alla tre bär de på egna hemligheter och egna bittra erfarenheter. Hemligheter och erfarenheter som nog bara den som följt trion genom alla böckerna om deras arbetsplats Avdelning Q riktigt förstår eller vet om. Men som läsare av Den gränslöse fattar man tillräckligt. Adler-Olsen hintar nämligen när det behövs om det nödvändigaste.

Men en sak fattar man inte som läsare och det är varför också denna deckare eller polisroman eller kriminalroman eller vad man nu skall kalla den måste vara så in i helvete tjock. Alla sådana böcker är numera tjocka. Denna är på drygt 490 inbundna sidor. Varför? Varför! Det borde, gnäller er okände bokbloggare, faktiskt räckt om den varit på låt oss säga 90 sidor. Då hade vi som läsare fått en tät, sammanhållen berättelse. Som det är nu får vi drygt 400 sidor transportsträcka och en upplösning av bokens alla olika intriger och villospår på de sista 50.

Dessa sista låt oss säga 50 sidor är å andra sidan mycket bra. Adler-Olsen knyter ihop säcken på ett imponerande och, hade jag så när sagt, trovärdigt sätt. Fast trovärdigt ur ett rent polisiärt synsätt är handlingen förstås inte. Men som deckarläsare vill man ju inte läsa en handbok i hur en polis arbetar. Vi vill ha en berättelse, en story som kan förströ oss ett par timmar och kanske dessutom lite grand reta vår lust att försöka föregå – eller lista ut - bokens upplösning. Men åtminstone jag går här bet på detta. Och sånt är ju alltid kul.

Nu är ju bokens långa transportsträcka inte helt ointressant. Visserligen är det ju så att herrens vägar är outgrundliga, det vet vi ju sedan barnaåren. Här kan den som är road av sådant läsa om vilka outgrundliga villovägar som en aldrig så intelligent och kanske också välmenande och kanske dessutom troende man kan komma att gå in på själv, men också genom karisma och övertygande mumbojumbooprat dessvärre också locka in andra på. Vi känner ju alla dessa rörelser till namnet, så varför räkna upp dem här. Om nu boken i denna del skulle vara ett sanningsvittne, måste jag säga att jag lite förvånas över hur många kvinnor mannen med de sugande blicken lyckas lägra. Men så är han ju å andra sidan ingen Lewi Pethrus direkt.

Den gränslöse

Men hur som helst – boken Den gränslöse kan inte få mer än tre stars av fem i betyg. Omslaget däremot 0 stars - vilket den som orkar läsa boken förstår. 






måndag 20 februari 2017

Stina Aronson - Hitom himlen.

Häromdagen när jag letade efter en bok bland mina bokhyllor vad hittade jag då. Den jag sökte kanske, nej. Men väl ett par böcker av Stina Aronson, som jag läst någon gång i tidens gryning och nästan glömt bort. Så därför – min okände läsare av denna blogg – föll det sig att jag nu läst om Hitom himlen.

Aronson levde mellan 1892 och 1956 och publicerade böcker under såväl pseudonym som i eget namn. De flesta av dem har väl hamnat i skuggan av allt det som publicerats efter henne – ett öde som kommer att drabba också många av de nu verksamma författarna. Liksom för resten också kanske merparten av oss andra dödliga Det är ju inte ens säkert att ett vet jag - som aldrig dör – domen över död man kommer att gälla de av oss som var aldrig så högbrynta när det begav sig. Inte ens det. För oss gäller den svarta dimman.

Bildresultat för stina aronson bild

Nå. Trots att hon knappt ens skymtar i de litteraturhistoriska samlingsverk jag har, måste Aronson väl ändå varit relativt uppburen i samtiden. Vem som helst blir ju inte invald som ledamot av Samfundet De Nio. Detta litterära sällskap har också instiftat ett pris till hennes minne. Men av hennes böcker är det väl bara Feberboken (som av teckentydarna anses handla om hennes romans med Artur Lundkvist) och Hitom himlen som nu kan hitta in till en nutida läsares bokhylla. Gissar jag.

Själv tycker jag att Hitom himlen är skriven av en habil författare. Vi läser om livet i den fiktiva norrbottniska byn Mäntyjärvi med änkan Emma Niskanpää och hennes son John i centrum. Men det finns också ett antal andra personer som skildras med ömhet, respekt och inlevelse. Aronson har också en förmåga att föra berättelsen framåt som imponerar - det går långsamt, långsamt. Lika långsamt som personernas liv gestaltar sig. Lika långsamt som deras tal. Ett annat sätt att beskriva personer och bygd hade inte haft den trovärdighet som Aronson nu ger dem. Det fattiga livet och personernas närmast stoiska sätt att hantera tillvaron beskrivs också för oss på ett sådant sätt att deras lugna och märkliga gudsförtröstan känns fullt trovärdig. Den ordkarga kommunikationen mellan makar och släktingar återges också den trovärdigt och man tycker sig ana hur de fyller ut det som synes saknas i ord med en sorts inlevelse. Eller kanske snarare med en förvärvad insikt om att deras liv är och skall vara så – tomt, kargt och med bråddjupa mörka nätter. Man lever ju i en verklighet hitom himlen.

För egen del minns jag ur boken bäst ett samtal mellan Emma och en grannkvinna om Emmas son ”mitt John” och grannkvinnans dotter, som lyriskt och drömskt – men förstås med all den kärvhet som ändå gäller för all samvaro och alla samtal – handlar om bröllopet mellan deras barn. De pratar som om detta bröllop kunde vara möjligt – trots att ”mitt John” ligger på sanatorium och dottern är död. Ett hjärtskärande samtal mellan två fattiga kvinnor där deras inneboende längtan och drömmar bryter fram i en fåfäng förhoppning om ett annat liv. Om inte för dem själva så åtminstone för deras barn. Men, som någon av dem säger, livets brunn är djup och i den tycks allt som inte gäller bröd för dagen drunkna.

Ett annat levnadsöde som berör är de olyckliga makarna Vaara. Kvinnan förlöper hemmet med en predikant och förenas i köttet med honom. Mannen lider och tiger och blundar för allt hån som han möter av grannar och andra i bygden. Så en dag när han kommer hem efter arbetet sitter kvinnan vid boningselden. Deras liv fortsätter tillsammans trots allt, men nu med en ny och än större bitter tomhet dem emellan. Och med ett gemensamt barn som lärt sig att säga hora. Även om han ännu inte förstår var det betyder.

Hitom himlen

Denna roman kan jag inte ge annat än fyra stars av fem i betyg. För bokens kvaliteter förstås, men inte minst också för att jag känner igen drag av de människor som Aronson skildrar också i mina egna mor- och föräldrar. Längre bort ligger inte den tiden, även om den ligger nog så långt borta.






onsdag 15 februari 2017

Martina Montelius - Ibland är man lessen ibland är man glad.

Jag har träffat fru Mon... rättning: jag har sett fru Montelius uppträda två gånger. Båda uppträdandena var förklädda till bokpresentationer och vi var väl varje gång ett drygt 50-tal litteraturintresserade som var inställda på ett samtal med Montelius eller i vart höra henne berätta om boken, sina tankar med och kring den, hur hennes egen press på sig själv för att få fram boken sett ut, hur den bemötts av kritiker och läsare etc. Men nej. Istället fick vi alltså ett uppträdande. Ett skådespel.

Bildresultat för martina montelius bild

Varje uppträdande var på ca en timma. Om böckerna berättade hon väl vid varje tillfälle tio minuter. Högt räknat.

Vad fick vi då istället? Ja, det är inte lätt att berätta. Det var skval, mundiarré som man säger, som gick in i det ena örat och ut genom det andra. Det enda som stannade kvar i åtminstone mitt minne från det senaste uppträdandet var när hon berättade om sina tidigare erfarenheter som sufflös, hur hon arbetade med sin första pjäs och när hon pratade skit om Torsten Flinck. Det var allt. Tursamt nog var uppträdandena gratis. I annat fall hade jag antagligen anmält hennes till Konsumentombudsmannen. Så illa var det.

Men hennes böcker då? Vad kan man säga om de två tidigare, dvs. Främlingsleguanen och Oscar Levertins vänner? Kort sagt: de är inte särskilt bra. Den intresserade kan försöka gå in på bif länk och se mer utförligt vad jag tycker. 

http://kennethbokhallaren.blogspot.se/2015/05/martina-montelius-oscar-levertins-vanner.html

Men sammanfattningsvis kan man säga att Montelius på ett skruvat, tillgjort sätt försöker roa oss. Allt faller förstås inte platt. Enskildheter kan vara nog så bra. Men helheten – dvs. berättelsen, hur den förs framåt, hur Montelius´ språkhanterings ser ut och, inte minst, hur jag uppfattar hennes anspråk som författare tilltalar åtminstone inte mig. Säkert andra, men inte mig.

Se på mig!”, tycker jag hon säger och sen håller hon upp en trasdocka, gör en piruett och dansar sen medvetet ett par tre steg fel. ”Visst är jag rolig?”. ”Nej”, tvingas jag svara, ”du är inte det. Men ett av stegen var helt OK”.

Nu har jag läst att Främlingsleguanen skall sättas upp som talpjäs på Teater Brunnsgatan 4 här i Stockholm, där Montelius själv är konstnärlig ledare, och det kan säkert bli bra. All konst skapas ju i en dialog mellan verket och läsaren/åhöraren. Saknas en gnista i det mötet faller verket. Gnistan har inte uppstå hos mig när jag läst boken, men det är fullt möjligt att den skulle kunna göra det med en skådespelare som skall vi säga mellanled.

Men Ibland är man lessen ibland är man glad – för att äntligen komma till den boken – vad ska man säga om den då? Ja, det beror nog på hur man som läsare vill uppfatta den. Boken kan nog säkert läsas som ett försök att roa oss på samma lätt skruvade sätt som de tidigare böckerna och i så fall är den inte riktig i min smak, men antagligen vill Montelius hellre att vi skall läsa den som ett mer allvarligt försök från hennes sida att ge oss en beskrivning av en ångestdriven kvinnas liv och vardag.

Uppfattat på det senare sätt måste jag säga att Montelius inte heller då lyckas riktigt bra. Jag vill tro att alla komponenter finns i hennes berättelse för en bra bok om ett sådant helvetestillstånd, men hon är ännu inte en författare som kan få ihop dessa på ett för läsaren berörande sätt. Hon faller för ofta tillbaka på gamla kända - och trygga - manér. Att berättelsen till delar är skruvad är helt OK, att den ibland är galghumoristisk likaså men den spretar för mycket enligt min mening. Med fullt fokus på den stackars Rakel och hennes barn – inte minst hennes barn - hade Montelius antagligen kunnat vrida om hjärteroten på sina läsare. Men hon kan inte här förvalta ett gott uppslag. Inte fullt ut i vart fall.

 (inbunden)

(Fast undrar kanske du – min okände läsare av denna blogg – varför skriva så satans långt om en bok som inte tillhör de bästa? Skrivklåda kanske? Säkert. En egenskap jag delar med Montelius, verkar det som).

Men boken vill jag i vart fall ge tre stars av fem. I överkant visserligen men ändå.

(Om du vill veta vad ångest oro längtan och helvete kan vara - lyssna då hellre på Ulla Sjöblom när hon sjunger Sonjas sånger. Finns på Spotify).





fredag 10 februari 2017

Caterina Pascual Söderbaum - Den skeva platsen.

Långsamt växer Caterina Pascual Söderbaums historia fram. Genom olika personer och med olika tidsperspektiv följer vi en familj från den lyckliga tiden när så mycket – kanske också att nå kärleken – tycktes vara möjligt och fram till den stund då allt summeras. Och då berättaren finner att hennes familj varit del av fascismens våld och övergrepp mot länder och folk men att detta också inneburit bittra nederlag på ett personligt plan. Kärleken övergick till likgiltighet. Uppoffringar och kamp slutade i smärta och frustration. Och barnet – barnet! - ser till slut den helhet som hon under sin uppväxt sett delar och skärvor av men inte förstått.

Bildresultat för caterina pascual söderbaum bild

Den skeva platsen är en mycket bra bok. Det är en roman, men jag uppfattar att berättelsen i den är hämtad från Söderbaums familj men säkert modifierad med den frihet som romanformen ger. Men detta är i grunden ointressant. Det intressant och viktiga är att Söderbaum i sin roman på ett förtätat och språkligt fullgånget sätt berättar om en familj där männen kämpar för och under Franco, vilket påverkar inte bara dem utan alla i familjen, inte minst det barn som skymtar – eller antyds – i berättelsen. Fascismens nederlag blir männens nederlag blir familjens undergång.

Men det är en roman som kräver full uppmärksamhet av läsaren. Tidsperspektiven skiftar och det blir bara först efterhand tydligt vad som kan anses vara berättelsens kärna. Jag uppfattar det som att Söderbaum vill visa oss konsekvenserna av det intoleranta och fanatiska samhällets idévärld. Det har många före henne gjort. Men få – eller ens någon – med den frenesi och skärpa som Söderbaum visar i Den skeva platsen.

Bara långsamt ger oss Söderbaum sin berättelse. Med många sidohistorier - varav en del återkommer längre fram i romanen i en mening eller två, andra inte alls – men de är lika viktiga som romanens huvudspår. Också genom dem visar oss Söderbaum vilken betydelse också den som ”bara lyder order” eller som ”ingenting förstod” har för ett skeende eller utveckling. Det ansvar vi alla har för att i det lilla se vad som sker i det stora och hålla emot en utveckling som strider mot vad vi vill och anser vara rätt. Det ansvar vi har för att hålla vår heders och vår morals fana högt. Bete oss medmänskligt. Mänskligt.

Romanens uppbyggnad är emellertid bara ett skäl för att jag tycker att Den skeva platsen är en bra roman. Språket i den är ett annat. Ofta i långa vindlande vackra meningar för oss Söderbaum framåt i berättelsen. Eller bakåt. Eller åt sidan. Men hela tiden för den långsamt läsande på ett närmast njutbart sätt. Det är inte många författare som kan hålla vår uppmärksamhet intakt i meningar på ibland en hel sida. Men Söderbaum kan. Och inte många författare kan som i dessa två meningar visa oss ett krigs fasa och avskyvärdhet:

I ögonvrån har Carmen inte bara fångat huvudrörelsen utan även skälvningen i Hannelores mun och nu, medan hon fullt ut betraktar flickans av uppsvällda partier buckliga ansikte, känner hon en skälvning darra i sina egna läppar: under vänstra ögat har ett insektsbett spridit sitt gift till flickans ögonlock så att det svullnat upp, ögonen liknar två med kniv uppskurna snitt i det vattenfyllda bleka köttet men det som rinner ur såren är inte blod utan själva blicken, upplöst i en ännu pågående fasa. Det som långsamt börjar förvränga munnen på Hannelore kunde vara gråt men den gråten måste sitta i regioner så långt in att ljudet aldrig når ut.

Den skeva platsen

Jag kan bara ge Den skeva platsen högsta betyg, fem stars av fem. Romanen är nominerad till Sveriges Radios romanpris. Jag hoppas att den får detta pris och många läsare därtill. Den skeva platsen blev Söderbaums enda roman. Hon avled i december 2015.