Bokhållarens uggla

Bokhållarens uggla

torsdag 8 december 2016

Steve Sem-Sandberg - Stormen. En berättelse.

Jag läser mig till att man i Steve Sem-Sandbergs Stormen. En berättelse ska kunna se en sorts koppling till William Shakespeares sagospel eller om man så vill romantiska komedi (enl. Wikipedia) Stormen. Allt sådant går mig förbi. I första hand för att jag kan för lite om Willes pjäs. Men också, måste jag säga, för att jag vägrar att läsa en författares verk med höglitterära glasögon eller med förstoringsglas eller med lupp för att se sådana kopplingar som kan finnas eller inte finnas, som är uppenbara eller inte, som döljs eller inte, som är avsedda eller inte.

Bildresultat för sem sandberg bild
Inte Shakespeare. 

Den höglitteräre och särdeles kunnige läsaren blir naturligtvis nöjd och glad om hen i verket X av författaren Y tycker sig läsa in att Y minsann måste ha läst t.ex. Wille S. Och sen menar sig behöva basunera ut denna insikt till den häpna menigheten. Själv blir jag bara trött. Eller snarare förbannad.

Nå. Den illitterate surgubben, er okände bokbloggare, har nu talat färdigt om just detta. För denna gång. Men jag menar alltså att varje verk ska tålas att läsas på egna meriter. Stormen. En berättelse är alldeles påtagligt ett sådant verk. Och den är dessutom så långt från en romantisk komedi man kan tänka sig.

Det är istället - som jag läser boken - en sällsam, mörk och understundom skrämmande berättelse med politiska undertoner och med udden riktad mot i första hand, men inte bara, det fascistiska Norge under andra världskriget. Är det möjligt, frågar sig Sem-Sandberg, att det i Norge då kunde pågå medicinska försök på oskyldiga barn. Försök som ledde till deras förtidiga död.


Bildresultat för quisling bild

Om det gjorde så i det verkliga livet vet inte jag. Men Sem-Sandberg visar att det möjligen i den mörka slagskugga som Quisling la ut över landet kan ha pågått aktiviteter som nu är helt otänkbara. Men som då, i den übermenschanda som rådde bland männen och kvinnorna i svarta uniformer och blanka stövlar, kunde vara fullt möjliga. Det som sker i Sem-Sandbergs bok – och som jag inte närmare går in på här – blir särskilt skrämmande och paradoxalt nog än mer oförlåtligt då det fanns en ”god tanke” i botten. Den ”goda tanken” var att försöka hitta ett botemedel åt en enda sjuk och handikappad person. För att – förgäves visade det sig förstås – pröva om detta kunde vara möjligt togs liv och hälsa och lycka från många andra.

Och då pratar vi inte bara om liv, hälsa och lycka för de barn som ofrivilligt och ovetandes fick deltaga i de medicinska experimenten. Utan också om ett antal andra personer – varav två barn – som utan att själv vara direkt delaktiga i experimenten fick leva sina liv i det mörker där dessa brott sedan skulle döljas och förträngas.

Hur det gick för dessa personer – och inte minst de två barnen – behöver du inte tvivla på.

Sem-Sandberg leder oss genom sin berättelse på ett språk som är avskalat och förtätat, som är brinnande och kyligt, som är drömskt och kameralt. Som är ett språk som bara den verkligt gode författaren har och också kan använda för att ge oss en berättelse som vill få oss att stanna vid meningar och delar men samtidigt tvingar oss vidare. Att Sem-Sandberg är en sådan författare har han som bekant visat också tidigare.

Själva storyn då, håller den? Den enkla sanningen är att ja, det gör den. När berättelsen är slut darrar ditt hjärta. Men öppnas också din insikt om det nödvändiga i att hålla de mörkrets krafter som idag verkar både öppet och i det fördolda stången. Järnrören måste vridas ur deras händer. I detta för oss alla viktiga och helt nödvändiga arbete kan Stormen. En berättelse vara en bok att återkomma till. Och hämta styrka från.


01_220px

Men detta är mitt sätt att läsa boken, min läsart. En annan läsare kan se annat, lägga tonvikten på annat. Detta kan vara fullt möjligt. Men så är det ju med den goda och komplexa litteraturen. Läs själv och bedöm själv och kom till din egen slutsats.

Att jag ger Stormen. En berättelse fem stars av fem i betyg behöver väl inte sägas. Och inte heller att den rekommenderas till insiktsfull, eftertänksam och långsam läsning.


torsdag 1 december 2016

Elisabeth Åsbrink - 1947.

Såhär är det: när jag först hörde talas om Åsbrinks nya bok, så tänkte jag att det kan väl aldrig vara något. Skriva en bok om ett enda år och bygga den på enstaka händelser under det året kan väl bara blir anekdoter samlade efter varandra och då alltså en sämre version av Peter Englund och hans nu utökade Stridens skönhet och sorg. Tänkte jag. Jag har haft fel förr – inte så ofta förstås, men ändå … - men här var jag verkligen helt fel ute. Boken är inte bara bra. Den är mycket bra. Och betydligt bättre än vad Englund åstadkommer om första världskriget.

Bildresultat för elisabeth åsbrink bild

(Apropå Englund, förresten. Vad är det som fått honom och förlaget Natur och kultur att ge ut hans senaste bok Jag kommer i håg. Vem har intresse av denna bok? Vem vill t.ex. läsa om att han kommer ihåg sin första ejakulation? Själv börjar jag närma mig den ålder då det kan bli aktuellt att skriven en bok som skulle kunna heta Jag kommer inte ihåg – särskilt intressant blir det förstås att läsa om avsnittet där jag inte kommer ihåg min senaste sädestömning. Hallå Natur och Kultur – jag står visserligen inte i telefonkatalogen, men åtminstone en av era redaktörer har min mailadress. Jag väntar.) ;)

Nå. Åsbrink har väl sneglat inte bara på Englund utan säkert också på Florian Illies som för evigheter sedan gav ut Århundradets sommar 1913, som jag förstås inte läst, men som beskriver året innan första världskriget. Englund låter oss i serien Stridens skönhet och sorg läsa om enskilda personers upplevelser av just första världskriget och då i första hand dess fasa och sorg; den eventuella skönheten har som jag läser böckerna en mer undanskymd roll. Hos Åsbrink läser vi månadsvis om händelser där visserligen stort och smått blandas, men där helheten ger så mycket mer än de enskilda delarna. Och där läsningen ger oss en förståelse också för vad som sker i vår egen tid, i december 2016.

1947, året efter att jag själv föddes, måste ju ha uppfattats som början på en hoppets tid. Och var naturligtvis också så i många avseenden. Mycket positivt skedde det året och inte minst åren därefter. Om detta behöver vi inte orda mer. Men under ytan skedde det också sådant som starkt och negativt påverkar oss än idag. Då som nu vägrade folk och länder att hantera flyktingar på ett anständigt sätt. Då som nu vann de fundamentalistiska krafterna terräng. Då som nu formade fascismen om sig.

Åsbrink beskriver inte bara hur grunden läggs för jihadisternas radikala tänkande utan också hur fascisterna i sin retorik tonar ner frågan om ras och lägger en större vikt på begreppet kultur. Och vad sker då inte i denna dystra decembermånad 2016 hemma hos oss om inte just det att SD inte längre lägger samma relativa vikt vid invandrarfrågan – varför ske de göra det när de andra partierna redan anammat inte bara deras retorik utan också politik – utan också låter andra vice talmannen Björn Söder presentera lite tankar om just kultur. Ledorden är att blott Sverige svenska krusbär har. Och att det skall förbli så. Ingen mexikansk dahlia i vår svenska rabatt inte.

Bildresultat för svenska krusbär bild

Nå. Detta om detta. Det lär väl bli skäl att återkomma.

Men nu innehåller Åsbrinks 1947 också mycket annat som är väl värt att läsa och komma ihåg. Om hur Great Britain inte längre ville vara så great. Om hur Orwell nästan stupar när han skriver 1984. Om Nürnbergsrättegångarna. Om begreppet folkmord. Om Grupp 47. Om Simone de Beauvoir. Om Dior. Och mer därtill. Allt – eller i vart fall det mesta – skrivit på en utsökt svenska och med en formuleringskonst och koncentration som vem som helst kan avundas henne. Dessutom ger hon oss en personlig beskrivning av sin egen familj och sin egen pappa och hans resa till vårt land.

1947

Detta är en viktig och angelägen bok. Den blev visserligen inte prisad i årets Augustgala, men den kan verkligen rekommenderas för inköp. Stoppa den under granen. Gör det. Och kom ihåg att Bokhållaren gav den fem stars av fem i betyg.























tisdag 22 november 2016

Julklappstips från Bokhållaren.

Så var det dags igen. Julen närmar sig och er okände (ende?) vän Bokhållaren kommer traditionsenligt med lite boktips inför Den Stora Fridens Helg, dvs. just julhelgen. Den helg då såväl barn som vuxna förutses vila, kontemplera och umgås. Och så naturligtvis fira Jesu födelse. (Om nu någon kommer ihåg honom). Samt om möjligt läsa en och annan bok. Det är här Bokhållaren kommer in i bilden.

Bildresultat för julhelgen bild
Mor pustar ut. Tillfälligt. 

Hur denna helg firas är naturligtvis upp till var och en. Men ett förslag är ju att slopa den förr i tiden obligatoriska och enligt uppgift så uppskattade julbönen och läsningen av julevangeliet. Det blir ju i dag kanske lätt lite krystat om den i mörk kostym uppklädde far – ateist sedan barnsben – skulle stamma sig igenom Lukas 2 1-20. Ännu värre kan det bli om den torra halsen måste trimmas upp med lite julglögg.

Nej – börja förslagsvis fira julen redan på den sk lille julafton genom att far, ensam eller tillsammans med ev. förekommande barn, tittar på TV och deras olika glada uppesittarkvällar samtidigt som den av far inköpta julspriten provsmakas av honom och medan mor ensam stökar och bökar i köket med julmaten. Men tyst förstås så att far inte störs i sitt viktiga värv med provsmakandet. Att detta är det rätta sättet att börja fira julen är säkert alla överens om.

Julklapparna ligger då redan under den klädda granen. Allt fixat av mor. Det är Gudi behagligt att mor svettar sig igenom julhandeln trängandes med andra mödrar för att sedan åter hemma slå in det köpta och skriva små personliga och lustiga rim till både far och barn. Och många äro de, paketen alltså. Far har under tiden kollat att julgransljusen fungerar och bytt en trasig lampa. Utmattad av detta ansvar övervakar han sedan hur mor klär granen. Se så fint det blev, säger far och känner sig mycket nöjd. Dags för en liten julöl, säger han sedan, sätter sig i soffan och rapar – fast återhållsamt förstås, det är ju jul.

Bildresultat för julmat bild
Mor har arbetat färdigt.

Mor har nu gått till köket för att förbereda julaftonens mat. Julskinkan skall gratineras, de tre sorternas sill läggas in, kålrotslådan och Janssons frestelse förberedas, den egna senapen rullas med den ärvda kanonkulan, de honungsstekta revbensspjällen göras i ordning, tomtegröten kollas upp, köttbullarna trillas, prinskorvarna förkokas, de olika laxvarianterna piffas till, dotterns veganalternativa julmat slabbas ihop, rödbetssalladen malas ner med äpple enligt recept i DN, kalvsyltan kokas upp och skummas, pepparkakorna bakas, pepparkakshuset byggas, nymodigheten pepparkaksmuffins skall in ugnen och sedan toppglaseras, klenäterna snurras och friteras, julgodiset … men se, där kommer ju far! Vill han hjälpa till? Nej han vill provsmaka skinkan. Mor slår honom på käften. Mor gråter – men det det beror förstås bara på att hon har haft lite för mycket lök i Jansson. Far surar och tar sig en tröstande sup.

Så blir det då julaftonen. All den goda maten äts av far och barnen på en kvart. Far och barnen står sedan och stampar otåligt framför granen. Barr faller på klapparna. Mor sitter ensam kvar vid julbordet och tar sig ytterligare en rejäl omgång mat och därtill en extra stor julsup. Högt sjunger hon sedan den trevliga julsången ”Jag såg mamma kyssa tomten”. Far erinrar sig att det var länge sedan något sådant hände och rodnar. Barnen skäms. Men spelar i hemlighet in det hela på sina iPhones.

Bildresultat för julklappsutdelning bild
Far beredd att arbeta.

Nu skall julklapparna delas ut. Far läser iförd tomtemask myndigt med lätt alkoholsprucken röst upp de trevna och lustiga av mor skrivna verserna och delar ut klappar till barnen och sig själv. Alla verkar nöjda och glada. Men mor lilla mor – vad fick då hon av far och barn? Ingenting, visar det sig. Man kan ju inte begära för mycket. Det är lätt att glömma – tiden före jul är ju stressig för alla. 

Men mor är emellertid mycket nöjd ändå – ur en alldeles egen tomtesäck tar hon nämligen fram ett urval av de av hennes cybervän Bokhållaren rekommenderade böckerna och som hon köpt alldeles till sig själv. Eller om det var Bokhållaren som kom med dem. Och hon förklarar samtidigt att far och barnen FANIMEJ nu skall plocka upp allt djävla julpapper, diska varenda förbannade tallrik, plocka undan all satans överbliven julmat och då lägga den i av mor redan framsatta plastbyttor, bevaka vartenda helvetes julljus (så det inte händer som i den stämningsfulla visan - ”Anders Perssons stuga står i ljusan låga / alla ljusen brinner oppsan / hej hoppsan i galoppsan / alla barnen brinner oppsan”), och dessutom se till att köket blir städat och putsat, annars tar fan dem. Men först av allt slå upp ett stort glas vin åt henne och ställa det bredvid pralinerna. För nu skall hon lägga sig till ro och börja läsa.

Bildresultat för Jultomte bild
"Tomten lyssnar och halvt i dröm / tycker sig höra tidens ström ..."

Far och barnen fattar inget – de som hade det så trevligt. Far och barnen ringer till farmor och ber om hjälp. Farmor ber dem dra åt helvete. Också hon ligger nämligen och läser de av Bokhållaren tipsade böckerna. Liksom svärmor visar det sig, sedan far efter två snapsar på stående fot tagit mod till sig och ringt henne. Jesu verkar mycket nöjd med hur sakerna utvecklade sig. Men far svär. Barnen gråter. Man kan, som sagt, inte få allt trots att det är jul. Julefriden lägrar sig dock efterhand - långsamt men säkert. Men någon Kalle blev det inte detta år. Tomtevätten i sin gråa dräkt sitter sedan i den stjärnklara natten och mumsar i sig den av mor utsatta julgröten. Midvinterns natt är hård, stjärnorna gnistra och glimma. Alla sova i ensligt radhus utom mor som läsa. Och tänker varma tankar om Bokhållaren.

Och här kommer, i bokstavsordning och som ett urval av böcker lästa 2016, Bokhållarens julklappstips.

Bildresultat för aleksijevitj bild
Svetlana Aleksijevitj – Utopins röster, historien om den röda människan.
Ett i alla avseenden tungt paket. I fem böcker beskriver Aleksijevitj Sovjetunionens misslyckanden och slutliga undergång och hur dess medborgare på både gott och ont påverkats av att leva i en diktatur med inspirerande och lockande ideologi men med ett vardagens liv som betydde ständig kamp för överlevnad och för de flesta dessutom en fåfäng strävan att göra ett annat och bättre liv möjligt för åtminstone barnen. När nu ledarna svek. Och ideologin visade sig inte hålla.


Bildresultat för håkan anderson bild
Håkan Anderson – Det fanns en pojke.
I den femte boken i ett unikt och viktigt romanbygge beskriver Anderson vilka grundstenar som vi kan bygga ett liv på – insikt och reflektion, respekt för andra och för oss själva, att våga ge och söka kärlek. Blir vi lyckliga då? Kanske. Kanske inte. Men en möjlig kompass för den resa vi alla gör kan vi, likt huvudpersonen i boken, ha i utvalda böcker vi lagt i ett intellektuellt medicinskåp.


Bildresultat för thomas bernhard bild
Thomas Bernhard – Gamla mästare.
Bernhard är en av de stora författarna – knappt läst och närmast hatad i samtiden, åtminstone i hemlandet Österrike; nu läst och uppskattad world wide. Jag har här valt att stoppa ner Gamla mästare i säcken. Men kunde lagt ner i stort sett vilken bok som helst av honom.


Bildresultat för cormac mccarthy bild
Cormac McCarthy – Guds barn.
http://kennethbokhallaren.blogspot.se/2016/02/cormac-mccarthy-guds-barn.html 
En av de förutsättningar som getts honom i livet skadad ung man förgör andra och sig själv. Och den sk gode guden hade förstås inget att säga till det olyckligaste av sina barn.


Bildresultat för tichy andrzej bild
Andrzej Tichý – Eländet.
En viktig svensk författare som är värd en stor läsekrets. Jag läser Eländet som en upplyftande dystopi. Du kan mycket väl ha en annan läsart som är lika rätt som min. Eller lika fel.


Bildresultat för mario vargas llosa bild
Mario Vargas Llosa – Den blygsamme hjälten.
Nobelpristagaren visar att gammal är äldst. Och han ger oss en roande, intelligent och välskriven roman som passar väl att läsa som avkoppling i de bistra tider som nu tränger sig på från både väst och öst. Han är här en stor epiker, men samtidigt kommer vi förstås också ihåg hans insatser som den latinamerikanska litteraturens banbrytande förnyare. Men allt behöver ju inte upprepas i varje roman. Eller hur?


Bildresultat för john williams författare bild
John Williams – Stoner och Butcher´s crossing.
I detta paket ligger två böcker av Williams – Stoner om den begåvade, ensamme och strävsamme mannen vars liv går från relativ lycka till total men stoiskt uthärdad olycka; Butcher´s crossing om män som i ett intellektuellt och rent fysiskt gränsland kämpar för överlevnad i närkamp med naturen och de förutsättningar som livet gett dem och de själva också delvis själv valt. Vissa klarar sig. Andra inte.

Men, kan man ju undra, varför bara rekommendera dessa böcker? Varför inte också Granatkastaren av Mo Yan, Cirkus smuts av Anna Fock, En Marialegend av Niklas Rådström, Elementarpartiklarna av Michel Houellebecq, Handbok för städerskor av Lucia Berlin, Samlade noveller av Klas Östergren. Och varför inte Vän med döden av Samuel Karlsson. Ja, den som visste. Kanske för att säcken inte skulle bli för tung.

Bildresultat för tomte bilder.se
"Genom en strimma i ladans vägg / lyser månen på gubbens skägg / strimman på skägget blänker / tomten grubblar och tänker ..."