Bokhållarens uggla

Bokhållarens uggla

måndag 16 januari 2017

Eva-Marie Liffner - Blåst!

Inte vet jag hur många läsare Eva-Marie Liffner har. Men ett vet jag: de är för få. Oavsett.

Bildresultat för eva-marie liffner bild
Liffner.

Liffner har med Blåst! gett ut fem romaner. De tidigare Camera, Imago, Drömmaren och sorgen och Lacromisa är alla prisade eller nominerade till välrenommerade litterära priser. Augustpriset har hon ännu inte fått. Men får hon inte priset för Blåst! kommer jag att äta upp – ja, inte vet jag. Svindlande höjder av Emily Brontë kanske.

För Blåst! är ett högkvalitativt kraftprov där Liffner på ett klart, skimrande och också överlägset bländande språk ger oss en saga och en skröna och en i bästa mening övertygande berättelse. Vi får följa med på en resa över tid och rum, över både det vi kan förstå och det vi inte kan förstå, det vi kan veta eller bara ana – men också, tilltalande nog, över det helt obegripliga.

Ty Liffner gör det inte lätt för sig – och inte heller för läsaren, skall sägas. Läsaren måste följa henne med intresse och allvar och kanske också med en del kunskaper i bagaget. Men den som gör det får en läsupplevelse av hög karat.

Här saknas inget. I själva sin story, sin berättelse, blandar hon kända fakta om systrarna Brontë (Emily levde mellan 30 juli 1818 och 19 december 1848) och JRR Tolkien (som levde mellan 3 januari 1892 och 2 september 1973) med både möjliga och säkert också en del omöjliga sidohistorier och också med återkommande rena – och härliga – fantasyinslag.

Bildresultat för emily bronte bilder
E Brontë

I berättelsen finns mycket att bita i och roas av för den litteraturvetenskapligt bevandrade eller intresserade. Det är sådant som vi nördar kan roa oss med. Men alla – det vill jag verkligen betona – kan läsa Blåst! med samma glädje och samma långsamt värmande efterglöd.

För den stannar antagligen hos dig och släpper inte taget. Alla gör väl inte som jag, dvs. läser om den direkt en andra gång efter avslutad läsning. Men min övertygelse är att också du – min okände läsare av denna blogg – kommer att ha den rullande i hjärta och sinne efter läsningen. Länge.

För boken är i långa stycken lika svindlande för dig och mig som för den som får svindel av höga höjder; lika huvudvärksframkallande för dig och mig som för den som får huvudvärk i blåst. Och ändå stannar vi där på den svindlande höjden där den ömsom varna ömsom kalla men alltid krävande vinden blåser. Svindel får vi, ont i huvudet kanske också. Men vi stannar. Vi läser vidare.

Detta är enligt min mening både den komplicerade handlingens och Liffners språkbehandlings förtjänst. Språk och berättelse går i armkrok. Båda är beroende av och förstärker också varandra. Språket är vacker och böljande när så behövs; knastertorrt vid behov; svårt att förstå när så krävs; ibland skärande grymt och ibland med sagans skimmer; har ibland ord och sentenser värdiga den klass och de personer romanen handlar om vid tillfället (och värdiga dig som läsare!); av och till avslöjande för tidens manschauvinistiska grundhållning; då och då lika välgörande kryddat med en svordom som en medveten dissonans i Ellingtons pianospel kan vara. Kort sagt: fulländat.

Men själva berättelsen då, det man skulle kunna kalla romanens intrig, Ja, förenklat till in på av en sumpråtta avgnagt ben handlar den (får man nog säga) om huruvida ett möjligt men förstås hemligt och bortgömt (sic) bokmanus av Emily Brontë kommit i händerna på Tolkien och på vilket sätt detta i så fall påverkat språk och handling i hans stora epos Sagan om ringen (eller om man så vill Ringarnas herre).

Bildresultat för tolkien bilder
Tolkien.

Jaha, bara det? Ja, och allt därtill. Allt därtill. Det är här Liffner visa sin stora belästhet, eller lärdom om man så vill, och förmåga som författare genom att kunna få en sådan story att växa fram inför våra ögon och göra den intressant och (nästan) trovärdig.

Det är nog faktiskt lättare att säga vad Blåst! inte är. Det är inte en bok om systrarna Brontë eller Tolkien. Det är inte en bok om Svindlande höjder (eller Blåst som den hette i första svenska utgåvan) och inte heller om Sagan om ringen. Det är snarare en bok om hur en plats för drömmar och önskningar blir en plats för sorg och fåfäng längtan. Och död. Och, inte att förglömma, också en bok där gyllene ringar skymtar över sidorna. Kattguld? Ja, vem vet. Men Blåst! är fullödig.

Jag, en intresserad amatörläsare, sätter i likhet med många andra som skriver bokbloggar mig till doms över författare genom att betygsätta böcker på en skala. Det är ju egentligen ett förbannat otyg. En bok som jag inte tycker särskilt mycket om kan ju betyda en hel del för författaren och dessutom gillas skarpt av många andra läsare. Den kan ju för författaren också vara som Strindbergs urtagna hjärta som dinglar på sin krok. Och så får den bara oförskämda två stars av mig i betyg. (Författaren gråter …).

Blåst!

Men hur som helst – Blåst!, denna fantastiskt underbara skröna av Eva-Marie Liffner kan bara få högsta betyg. Fem stars av fem.











onsdag 4 januari 2017

Lina Wolff - De polyglotta älskarna.

Lina Wolff är, ser jag på Wikipedia, född i den akademiska bondhålan Lund – och vem är inte det? - men nu bosatt i det säkert fagra Hörby i dess närhet. Hon är översättare och författare och nästan 45 år gammal. Kanske stötte jag på henne utanför Domkyrkan när mamman drog den lilla Lina i barnvagnen och jag sprang mot Stationen med mina resväskor för att resa bort. Bort. Vad vet man. Däremot tror jag mig veta att vill man se Hörby när man kör bil måste man ha ögonen öppna. Blinkar man bara det allra minsta så har man missat chansen. Men jag kan ju för all del ha fel. Det är ju nu längesen jag var i de krokarna.

Bildresultat för lina wolff - bild

Vad har nu detta för betydelse? Ingen alls, egentligen. Men översättare och författare är Wolff alltså. Innan De polyglotta älskarna kände jag henne bara som ett lite vagt klingande namn. Läst henne hade jag alltså inte gjort. Och detta – min okände läsare av denna blogg - förvånar mig faktiskt, då jag har den föreställningen att jag har någorlunda koll på vad som rör sig i den svenska bokfloden. Inte minst om man som Wolff redan innan De polyglotta älskarna fått Tidningen Vi:s litteraturpris. Nu har hon ju dessutom fått både det välrenommerade Svenska Dagbladets litteraturpris och Augustpriset. Välförtjänt, vill jag säga.

När jag då höll De polyglotta älskarna i min hand första gången tänkte jag, säkert som många andra, att vad fan betyder polyglott. Älskare vet man ju någorlunda väl vad det kan tänkas betyda. Men polyglott? SAOL säger kort och gått flerspråkig person, Akademiens ordbok person som talar flera språk flytande medan Norstedts Svenska Synonymordbok inte säger något alls. Förvånande nog. Men frågan får väl kanske ändå vara någorlunda utredd. Innan läsningen åtminstone.

Nå. Det om det. Men De polyglotta älskarna är, det är väl lika bra att säga det direkt, en mycket bra bok som kan rekommenderas till den som gillar en författare som har god språkbehandling, som berättar en story som är intressant och håller hela vägen och som dessutom inte stryker sin läsare medhårs. Utan tvärtom utgår från att hen vill följa de svängningar och krumbukter Wolff låter berättelsen ta och kanske dessutom har en särskild glädje i att se och försöka tyda de litterära spår hon lägger ut här och där samt – inte minst viktigt – kan hålla mer än en tanke i huvudet åt gången. För medhårs stryker hon inte läsaren. Tvärtom, vill jag påstå. Men ger du dig i kast med boken på ett seriöst och allvarligt sätt, så får du mycket i utbyte. Den kräver – som jag läser boken – sin man. Men jag krånglar kanske till det i onödan. Läs själv och döm själv.

Men äro då berättelsens personer polyglotta i någon mening? Ja, de flesta i vart fall. Om än inte alla. Ta t.ex. Ellinor, hon som älskar att slåss och som via nätet söker en person som, menar hon själv, inte skulle vara verbal men öm, dock inte alltför öm. Samma Ellinor, som sedan efter ett bra tag och efter att träffat en litteraturvetare vid namn Calisto sitter, i hemlighet iakttagen av författaren Max, så djupt koncentrerad i att läsa Houellebecq – som inte tillhör de mest lättlästa, vill jag påstå – att Max själv känner sig sakna och längta efter att kunna nå en sådan koncentration. Samme Calisto som fått ett manus av Max för synpunkter. Samma manus - som bara finns i detta enda exemplar och som är centralt för romanen - som Ellinor bränner upp. Samme Max som senare vill ta med sig Ellinor till markisinnan Lucrezia, vars mormor varit älskarinna till Max. Samma Lucrezia vars mamma Claudia, som sannolikt är tokig, vid ett tillfälle rent konkret pissar på Max´s manus. Men samma Claudia som … nej nu slutar jag. Och då har jag inte nämnt ett ord om Max´s frigida men kloka namnlösa fru, om Calistos undersköna men blinda fd fru Mildred, om receptionisten som vill ta livet av sig men som lägger en förbannelse på Max, om Marco, om … Ja, ni förstår bäste läsare av denna blogg. Vindlande blir det på drygt 280 härliga boksidor. Men ett slut får historien. Sannolikt det bästa tänkbara. Skulle jag tro.

Men – innan dess – äro då berättelsens personer älskare, eller om man så vill älskande? Ja, det får man nog säga. Eller kanske är det snarare så att man älskar efter egen fatabur. Om ens alls. Men i vart fall så försöker man. Och lyckas väl kanske också. Får man väl säga. Kanske med undantag för … nej, nu slutar jag.

Fast egentligen tror jag att Wolffs polyglotta älskare är de som söker en skall vi kalla det sömlös kommunikation mellan man och kvinna – eller törs man säga knapplös. De polyglotta älskarna talar det språk de alla förstår, som de alla talar. Som är både kravfyllt och kravlöst men som kanske – nu gissar jag bara – inte håller mer än för stunden, inte över tid. Trots att språket är bärande för relationer finns hela tiden mellan männen och kvinnorna en gnisslande och avgörande språkförbistring. För – uppfattat så – inte kan det vara en slump att ingen av Wolffs karaktärer har relationer som håller i längden. Samtalen är sömlösa, flyter in i och ut ur de som möts. Fyller dem med tröst och glädje. Men för att de skall kunna älska i en mer vedertagen mening behövs något mer – en känsla för den andra kanske. De blir lyckliga i samtalet, när språket fyller dem – men något saknas alltså. Kärlek kanske det kan heta. De polyglotta älskarna blir därför i grunden ensamma, ständigt sökande denna uppfyllande, sömlösa kommunikation. Ständigt utan kärlek.

Men vad vet jag vad Wolff menar och vill ha sagt. Är det då viktigt att förstå? Nej, det tycker jag inte. För den resa Wolff ger oss polyglotta medresenärer räcker mer än väl. Det finns säkert både mål och mening i vår färd, men frågan är om inte rörelsen är det som är mödan värd.

De polyglotta älskarna

Så det är inte att undra på att jag ger De polyglotta älskarna fem stars av fem i betyg. Och inte bryr jag mig om jag är ensam om att uppfatta boken på detta sätt. Jag läser på mitt sätt. Andra få läsa på sitt. Som det ska vara alltså.







onsdag 21 december 2016

Lars Kepler - Kaninjägaren.

Vad gör en gammal man som insjuknar i feber och frosskakningar och som tror sig klappa på dödens port? Jo, han lyssnar på en klok person i sin omedelbara omgivning och lyder alla hennes råd. Men därtill bestämmer han sig för att självmedicinera med det som erfarenhetsmässigt brukar hjälpa bäst – han läser en deckare. Gärna i dubbel dos. Nu blev det Lars Keplers Kaninjägaren.

Bildresultat för lars kepler bild

Det måste sägas med en gång att det enligt min mening inte är en bra bok. Den är på 570 sidor och alltså åt helvete för tjock. Med sina ofta korta stycken på ibland bara ett par meningar blir stilen korthuggen och rapsodisk och det blir inget riktigt flyt i texten. Kepler har ju enligt min mening aldrig varit någon större stilist (till skillnad från, vill jag gärna säga, när de skriver under sina egna namn), men just i den här boken tycker jag detta är tydligare än vanligt. Eller så är det kanske feberdimmorna som spelar mig ett spratt.

Själva storyn är ju annars inte alls dumt uttänkt och Kepler genomför den också – med undantag förstås för det helt onödiga övervåldet - på ett konsekvent och bra sätt. För våldet! Varför måste det vara så mycket våld i boken med sprutande blod, avhuggna lemmar, isande dödsskrik. Kaninjägaren blir på det sättet en riktig splatterbok. Rent parodiskt blir det i den delen där ett polisiärt fritagningsförsök misslyckas trots enorma insatser av alla möjliga sorters poliser, inkl. polishelikopter. Det är väl bara King vid den ridande polisen som saknas.

Bildresultat för king ridande polisen

Inte ens i det som är bokens själva höjdpunkt blir det spännande. Mördaren har sina offer inlåsta i ett stängt hotell i fjällvärlden. Ute blåser nordanvinden kall och isig. Hen mördar visserligen efter sin uttänkta plan, blodet sprutar och tarmarna väller varma och goa ur tjocka gubbmagar, men som läsare är man ändå helt övertygad om att polishjältarna den ärrade Joona Linna och den undersköna Saga Bauer till sist skall ställa allt till rätta och att mördaren själv skall stoppas av en poliskula. Så sker också, förstås.

Splatt. Och så var det slut.

Men ett par frågor blir kvar i mitt oroliga och feberhärjade sinne. Hur hade mördaren egentligen tänkt sig undkomma om hen nu inte fått tre poliskulor i bröstet. Om man tänker sig att detta inte skett, så hade ju den enklaste av alla enkla Kling och Klang där de vadar fram i blod och bland tarmar och döda kroppar lätt listat ut vem som var mördaren. Var fanns hen då? Kanske framgick planen för mördarens egen del i de sidor jag av ren utmattning ibland bläddrade förbi. Det finns också en inte obetydlig åldersskillnad/likhet mellan ett par av dem som spelar viktiga roller i dramat. Lite egendomligt tycker jag nog att det är att detta inte uppmärksammas - eller kommenteras - ens av dem själva i boken. Nå. Skall slutet tolkas som att Joona Linna kommer tillbaka i en ny bok, undrar jag. Ja, inte mig emot. Eller är det månne han som ligger till synes död i sin älskades trädgård när det är skymning och spöktimmen närmar sig. Eller är det bara tårarna i hennes ögon som villar henne. Frågorna hopar sig. Ovisshet råder.

Kaninjägaren

Men boken Kaninjägaren kan jag tyvärr inte ge mer än två stars av fem i betyg. Den hjälpte inte heller som självmedicinering. Jag fick till slut anlita skolmedicinen.


söndag 18 december 2016

Therese Bohman - Aftonland.

Han kom som ett yrväder en sensommardag med ett utkast till en avhandling i handen. Han heter Anton Strömberg och är doktorand till Karolina Andersson, professor i konstvetenskap. Han är full av liv och framtidsutsikter; hon är en lätt medelålders nyseparerad lite stukad kvinna. Hon är ensam och dricker aningen för mycket. Och så händer då det som understundom händer – de inleder en relation.

Bildresultat för therese bohman bild


Men hennes relation med Anton innebär ju inte att hennes intellekt går i träda, som den gode Anton nog hade föreställt sig. I stället blir det så att … ja, istället blir det så att du själv måste läsa boken för att till fullo förstå vad som sker och vilka motiv som Karolina har för att göra vad hon sedan gör. Samtidigt kan du ju fundera på om det var moraliskt rätt eller inte. Jag, kan jag väl säga, tycker det inte. Visserligen är det så att kulturmän och kulturmän wanna be förtjänar ett slag på käften, men det finns gränser.

Fram till denna lätta dramatik följer vi Karolina när hon lever sitt tröstlösa liv. Men det är hon ju inte ensam om som nyseparerad. Jag känner igen varje steg hon tar, varje tanke hon tänker, varje strävan att jaga köttets lust hon tvingar sig till, varje fåfäng glädje som kan fylla henne för att sedan falna. Jag har känt det. Och kanske också du min okända läsare av denna blogg. Men att detta liv delas av fler, gör det inte lättare.

Jag har läst Bohmans två tidigare böcker och tycker att berättelserna i dem förs fram med en större kraft, både i den Andra kvinnan och, inte minst, i Den drunknade. Det finns en dynamik i både storyn och språket som jag tycker saknas i Aftonland. Här finns ju inte heller någon direkt miljöbeskrivning. Men hennes stil i Aftonland vill jag gärna tro är ett medvetet val av Bohman. Den sega lite tröstlösa tillvaron för Karolina, där livet tickar på som ett mycket långsamt urverk, kräver kanske den berättarstil Bohman valt. Men jag tycker nog ändå att de två tidigare böckerna är mer mogna och sammanhållna.

 (inbunden)

Men jag ger ändå Aftonland tre stars av fem i betyg. Vilket i min bok är ett bra betyg. 

torsdag 8 december 2016

Steve Sem-Sandberg - Stormen. En berättelse.

Jag läser mig till att man i Steve Sem-Sandbergs Stormen. En berättelse ska kunna se en sorts koppling till William Shakespeares sagospel eller om man så vill romantiska komedi (enl. Wikipedia) Stormen. Allt sådant går mig förbi. I första hand för att jag kan för lite om Willes pjäs. Men också, måste jag säga, för att jag vägrar att läsa en författares verk med höglitterära glasögon eller med förstoringsglas eller med lupp för att se sådana kopplingar som kan finnas eller inte finnas, som är uppenbara eller inte, som döljs eller inte, som är avsedda eller inte.

Bildresultat för sem sandberg bild
Inte Shakespeare. 

Den höglitteräre och särdeles kunnige läsaren blir naturligtvis nöjd och glad om hen i verket X av författaren Y tycker sig läsa in att Y minsann måste ha läst t.ex. Wille S. Och sen menar sig behöva basunera ut denna insikt till den häpna menigheten. Själv blir jag bara trött. Eller snarare förbannad.

Nå. Den illitterate surgubben, er okände bokbloggare, har nu talat färdigt om just detta. För denna gång. Men jag menar alltså att varje verk ska tålas att läsas på egna meriter. Stormen. En berättelse är alldeles påtagligt ett sådant verk. Och den är dessutom så långt från en romantisk komedi man kan tänka sig.

Det är istället - som jag läser boken - en sällsam, mörk och understundom skrämmande berättelse med politiska undertoner och med udden riktad mot i första hand, men inte bara, det fascistiska Norge under andra världskriget. Är det möjligt, frågar sig Sem-Sandberg, att det i Norge då kunde pågå medicinska försök på oskyldiga barn. Försök som ledde till deras förtidiga död.


Bildresultat för quisling bild

Om det gjorde så i det verkliga livet vet inte jag. Men Sem-Sandberg visar att det möjligen i den mörka slagskugga som Quisling la ut över landet kan ha pågått aktiviteter som nu är helt otänkbara. Men som då, i den übermenschanda som rådde bland männen och kvinnorna i svarta uniformer och blanka stövlar, kunde vara fullt möjliga. Det som sker i Sem-Sandbergs bok – och som jag inte närmare går in på här – blir särskilt skrämmande och paradoxalt nog än mer oförlåtligt då det fanns en ”god tanke” i botten. Den ”goda tanken” var att försöka hitta ett botemedel åt en enda sjuk och handikappad person. För att – förgäves visade det sig förstås – pröva om detta kunde vara möjligt togs liv och hälsa och lycka från många andra.

Och då pratar vi inte bara om liv, hälsa och lycka för de barn som ofrivilligt och ovetandes fick deltaga i de medicinska experimenten. Utan också om ett antal andra personer – varav två barn – som utan att själv vara direkt delaktiga i experimenten fick leva sina liv i det mörker där dessa brott sedan skulle döljas och förträngas.

Hur det gick för dessa personer – och inte minst de två barnen – behöver du inte tvivla på.

Sem-Sandberg leder oss genom sin berättelse på ett språk som är avskalat och förtätat, som är brinnande och kyligt, som är drömskt och kameralt. Som är ett språk som bara den verkligt gode författaren har och också kan använda för att ge oss en berättelse som vill få oss att stanna vid meningar och delar men samtidigt tvingar oss vidare. Att Sem-Sandberg är en sådan författare har han som bekant visat också tidigare.

Själva storyn då, håller den? Den enkla sanningen är att ja, det gör den. När berättelsen är slut darrar ditt hjärta. Men öppnas också din insikt om det nödvändiga i att hålla de mörkrets krafter som idag verkar både öppet och i det fördolda stången. Järnrören måste vridas ur deras händer. I detta för oss alla viktiga och helt nödvändiga arbete kan Stormen. En berättelse vara en bok att återkomma till. Och hämta styrka från.


01_220px

Men detta är mitt sätt att läsa boken, min läsart. En annan läsare kan se annat, lägga tonvikten på annat. Detta kan vara fullt möjligt. Men så är det ju med den goda och komplexa litteraturen. Läs själv och bedöm själv och kom till din egen slutsats.

Att jag ger Stormen. En berättelse fem stars av fem i betyg behöver väl inte sägas. Och inte heller att den rekommenderas till insiktsfull, eftertänksam och långsam läsning.


torsdag 1 december 2016

Elisabeth Åsbrink - 1947.

Såhär är det: när jag först hörde talas om Åsbrinks nya bok, så tänkte jag att det kan väl aldrig vara något. Skriva en bok om ett enda år och bygga den på enstaka händelser under det året kan väl bara blir anekdoter samlade efter varandra och då alltså en sämre version av Peter Englund och hans nu utökade Stridens skönhet och sorg. Tänkte jag. Jag har haft fel förr – inte så ofta förstås, men ändå … - men här var jag verkligen helt fel ute. Boken är inte bara bra. Den är mycket bra. Och betydligt bättre än vad Englund åstadkommer om första världskriget.

Bildresultat för elisabeth åsbrink bild

(Apropå Englund, förresten. Vad är det som fått honom och förlaget Natur och kultur att ge ut hans senaste bok Jag kommer i håg. Vem har intresse av denna bok? Vem vill t.ex. läsa om att han kommer ihåg sin första ejakulation? Själv börjar jag närma mig den ålder då det kan bli aktuellt att skriven en bok som skulle kunna heta Jag kommer inte ihåg – särskilt intressant blir det förstås att läsa om avsnittet där jag inte kommer ihåg min senaste sädestömning. Hallå Natur och Kultur – jag står visserligen inte i telefonkatalogen, men åtminstone en av era redaktörer har min mailadress. Jag väntar.) ;)

Nå. Åsbrink har väl sneglat inte bara på Englund utan säkert också på Florian Illies som för evigheter sedan gav ut Århundradets sommar 1913, som jag förstås inte läst, men som beskriver året innan första världskriget. Englund låter oss i serien Stridens skönhet och sorg läsa om enskilda personers upplevelser av just första världskriget och då i första hand dess fasa och sorg; den eventuella skönheten har som jag läser böckerna en mer undanskymd roll. Hos Åsbrink läser vi månadsvis om händelser där visserligen stort och smått blandas, men där helheten ger så mycket mer än de enskilda delarna. Och där läsningen ger oss en förståelse också för vad som sker i vår egen tid, i december 2016.

1947, året efter att jag själv föddes, måste ju ha uppfattats som början på en hoppets tid. Och var naturligtvis också så i många avseenden. Mycket positivt skedde det året och inte minst åren därefter. Om detta behöver vi inte orda mer. Men under ytan skedde det också sådant som starkt och negativt påverkar oss än idag. Då som nu vägrade folk och länder att hantera flyktingar på ett anständigt sätt. Då som nu vann de fundamentalistiska krafterna terräng. Då som nu formade fascismen om sig.

Åsbrink beskriver inte bara hur grunden läggs för jihadisternas radikala tänkande utan också hur fascisterna i sin retorik tonar ner frågan om ras och lägger en större vikt på begreppet kultur. Och vad sker då inte i denna dystra decembermånad 2016 hemma hos oss om inte just det att SD inte längre lägger samma relativa vikt vid invandrarfrågan – varför ske de göra det när de andra partierna redan anammat inte bara deras retorik utan också politik – utan också låter andra vice talmannen Björn Söder presentera lite tankar om just kultur. Ledorden är att blott Sverige svenska krusbär har. Och att det skall förbli så. Ingen mexikansk dahlia i vår svenska rabatt inte.

Bildresultat för svenska krusbär bild

Nå. Detta om detta. Det lär väl bli skäl att återkomma.

Men nu innehåller Åsbrinks 1947 också mycket annat som är väl värt att läsa och komma ihåg. Om hur Great Britain inte längre ville vara så great. Om hur Orwell nästan stupar när han skriver 1984. Om Nürnbergsrättegångarna. Om begreppet folkmord. Om Grupp 47. Om Simone de Beauvoir. Om Dior. Och mer därtill. Allt – eller i vart fall det mesta – skrivit på en utsökt svenska och med en formuleringskonst och koncentration som vem som helst kan avundas henne. Dessutom ger hon oss en personlig beskrivning av sin egen familj och sin egen pappa och hans resa till vårt land.

1947

Detta är en viktig och angelägen bok. Den blev visserligen inte prisad i årets Augustgala, men den kan verkligen rekommenderas för inköp. Stoppa den under granen. Gör det. Och kom ihåg att Bokhållaren gav den fem stars av fem i betyg.