Bokhållarens uggla

Bokhållarens uggla

fredag 26 augusti 2016

Cormac McCarthy - Blodets meridian.

Blodets meridian är en våldsam bok. Och en mycket bra bok.

Bildresultat för cormac mccarthy bild
McCarthy.

Nu ska detta med våld, övergrepp och dödande inte överdrivas när man tänker på eller skriver om boken, eller för den delen andra av hans böcker. McCarthys rykte om att vara en slags blodets härförare i litteraturen säger möjligen mer om de som hävdar att det är så än om vad som faktiskt sker i han böcker. Visst – det förekommer mycket våld i böckerna, folk dör i dem, övergrepp begås på såväl oskyldiga som skyldiga, sexuella perversioner finns med i en del av dem. Men också ensamhet, längtan, vilsenhet och en önskan bort till något annat.

Den yttre ramen i Blodets meridian är ett gäng hårdföra skalpjägare som jagar och dödar indianer, skalperar dem och sedan får pengar för skalperna av olika slags lokala bossar. Tiden är mitten av 1800-talet och boken utspelar sig i gränstrakterna mellan Mexico och USA. Syftet är förstås att rensa den sk vilda västern från ursprungsbefolkningen för att de vita erövrarna skall känna sig lugna och fina. Och rena i själen.

Bildresultat för wild west bild
Såhär var tiden alltså inte.

Skalpjägarnas liv är hårt och utsatt med nästan osannolika umbäranden. I striderna med indianerna dör förstås inte bara dessa utan också efterhand alltfler av skalpjägarna. Efterhand övergår mördandet också till att riktas mot andra än indianerna. Vuxna dödas, kvinnor dödas, barn dödas. Kvinnor våldtas. Lojaliteter mellan skalpjägarna prövas och överges, vissa deserterar från gruppen, andra bara försvinner och hittas inte sällan både flådda och skalperade av indianerna. Livet för skalpjägarna, indianerna och för den delen många andra av de som lever i tiden och i området där skalpjägarna härjar är alltså inte som en tebjudning direkt.

Bildresultat för död i wild west bild
Men såhär då? Nja.

Till slut splittras förstås gruppen i död och nederlag. Överlevande är bara den person som nästan genomgående kallas ynglingen och gruppen onda genius, som kallar sig domare Holden. Efter år av bittra nederlag och kamp för överlevnad för honom som kallas ynglingen möts de två till slut igen. En av dem dör då såvitt jag kan förstå. En inte. Vem – jo, han som aldrig sover, han som dansar i ljuset och i skuggan, han som säger att han aldrig kommer att dö. Och vem är det? Om de nu inte överlever båda ... ?

Bildresultat för the real cowboys bild
Möjligen såhär. Innan de fick en kula i bröstet eller en pil i hjärtat.

Allt förintas i denna dystopi. Varför då läsa den? Kanske av två skäl – McCarthys språk har en alldeles särskild skärpa och är både vackert, sakligt och ibland nästan drömlikt; boken ger sannolikt en mer korrekt bild av The Wild West än mycket annat som du läst och sett på film.


Blodets meridian

Jag ger denna betydande roman fem stars av fem i betyg. Den rekommenderas till läsning, Och den skall, som all viktig och angelägen litteratur, läsas långsamt och omsorgsfullt.



torsdag 18 augusti 2016

Jerker Virdborg - Skyddsrummet Luxgatan.

Jerker Virdborg är en författare – f 1941 – som skrivit ett antal både novellsamlingar och romaner (och dessutom ett par deckare tillsammans med den överallt närvarande Daniel Sjölin). Jag har läst två av hans böcker tidigare, nämligen novellsamlingen Landhöjning två centimeter per natt (från 2001) och Svart krabba (från 2002). Men nu till Skyddsrummet Luxgatan som kom ut förra året, dvs. 2015.

Bildresultat för jerker virdborg bild

Det är en novellsamling som i ett drygt 10-tal noveller tillsammans med en längre uppbruten novell, som löper genom hela boken, beskriver tillståndet i vårt land där det råder ett krigstillstånd. Landet förefaller ockuperat och med en okänd främmande makts militär närvarande och dessutom med såväl laglös milis som laglösa förband härjande. Den vanliga människan – dvs. du och jag – förefaller vara inte bara oinformerad om vad som närmare sker utan kanske också bara uppgivet intresserad. Våld och olika övergrepp – även från myndigheterna – tas med det jämnmod som bara finns hos den som redan känner sig besegrad. Och övergiven.

Virdborg skriver om för oss alla välkända miljöer, men den trygghet som vi säkert lite till mans förknippar med sådana är borta. Nu härskar istället otryggheten och osäkerheten. Inte heller den tillit som normalt finns mellan människor finns längre kvar och har ersatts av egoism, självgodhet och förakt för den svagare.

Detta tillstånd beskriver Virdborg på ett suggestivt och nästan förborgat språk. Den egentliga innebörden av vad som sker eller tom själva händelserna i novellerna är oftast ofullbordade och ibland bara antydda, vilket gör att läsaren själv – med sig egen skräck och rädsla i botten – ofta på egen hand får föreställa sig en möjlig början och ett möjligt slut på vad som berättas. Denna hemlighet i novellerna är det upp till läsaren själv att ta fram i ljuset. Om han orkar.

Bildresultat för krig bild

Virdborg återger alltså i boken en närmast total osäkerhet hos den enskilde medborgaren om vad som har skett, vad som nu sker och vad som kommer att ske. Denna, skall vi då kalla det hemlighet, finns i nästan varje novell och är förstås ett starkt tema i samlingen som helhet. Det som för mig stannar kvar efter läsningen är en känsla av diffust men ändå ständigt närvarande hot som hänger över landet och oss alla. Det är fanimig kusligt att läsa. Jag behöver väl inte säga att ordet fred inte nämns en enda gång.

Som läsare måste man ha öron och ögon öppna för att riktigt se och förstå vad som sker. I en bisats nämns t.ex. att Rosenbad har bränts ner. Det är denna och många andra liknande mer eller mindre antydda händelser som gör boken så skrämmande stark. Skyddsrummet Luxgatan är ingen bok för snabbläsning på tunnelbanan.

Skyddsrummet Luxgatan

Jag ger Skyddsrummet Luxgatan fyra stars av fem i betyg. Och vill – för den med starka nerver – särskilt rekommendera novellen Värtavägen ner till läsning.



onsdag 10 augusti 2016

Malin Persson Giolito - Störst av allt.

Vad läser man i 1:a Korinthierbrevet, enligt sägnen författad av Paulus, om inte bl.a. följande:

Kärleken är god, tålmodig och hänsynsfull, aldrig misstänksam eller avundsjuk, aldrig skrytsam eller stolt.
När allt annat går under finns tre saker ändå kvar – tron hoppet och kärleken – men störst av dem är kärleken.

Bildresultat för paulus bilder
Författare?

Så kan det förstås vara, men fabelsamlingen bibeln har ju som bekant haft fel förr. Men i Malin Persson Giolitos ”rättegångsthriller”, som hon själv kallar boken, Störst av allt menar i vart fall jag att det är hoppet som är störts av allt. Hoppet om att allting ska bli bra, eller åtminstone bättre. Men detta gäller bara fram till punkten då inte hjälper att ens hoppas. Fram till morden.

Men fram till dess lyser det hopp jag tror att alla barn och tonåringar, och kanske ännu inte desillusionerade vuxna, bär inom sig ungefär som ett vackert bärnstenssmycke. Lagrat i miljontals år finns, för den som ännu förmår hoppas, då en framtids färger synliga – ibland knappt märkbara, men ibland bländande vackra.

Bildresultat för bärnsten bilder

Bokens nav är Maja, den för mord åtalade. Hos henne växlar hoppet ett antal gånger mellan just dessa poler – från att nästan inte finnas alls till att vara så kraftfullt att det förvänder synen på både henne och hennes föräldrar.

Från tidpunkten när morden sker mörknar hoppat för alla. Från den tidpunkten finns för lång tid framåt nästan inget hopp alls. Och ingen tro. Och knappt någon kärlek alls. Mer än som en brännande förtärande svetslåga mellan Maja och Sebastian och kanske också som en flämtande ljuslåga hos ett litet barn. Men det som är mellan Maja och Sebastian är inte tålmodigt, gott, hänsynsfullt; det är hela tiden präglat av misstänksamhet och avundsjuka. Den gode Paulus skulle stå frågande.

Det är alltså främst om Maja som Störst av allt handlar. Det är hon som i boken hela tiden talar till sig själv och oss läsare. Hon resonerar, hon tänker, hon ifrågasätter, hon tar ställning, hon ångrar också en del av vad hon gjort.

På sidan 1 i boken får vi veta att hon är misstänkt för två mord – på sin pojkvän Sebastian och sin bästis Amanda. Mord begångna i hennes klassrum och där Sebastian skjuter ytterligare ett par elever och en lärare. Boken beskriver sedan förspelet till dessa mord, vad som hände omedelbart före dem, under dem och sedan efterspelet. Hela tiden alltså berättat med Majas egna ord.

Maja är en ung kvinna men intelligent, skarpsynt, iakttagande. Hon ser och förstår vad som sker runt henne. Men en sak förstår hon inte riktigt – sin fascination eller snarare besatthet av Sebastian. Det är genom honom och deras relation som vi som läsare försöker förstå vad som ledde fram till morden. Det är inte helt lätt, måste medges. Men Malin Persson Giolito ställer hela tiden frågor kring detta.

Bildresultat för malin persson giolito bild
Författare. 

Det är kring alla dessa ”varför” som hon rör sig skickligt och med olika försök till förklaringar. Men hon lämnar oss utan tydliga och precisa förklaringar, vilket gör boken mycket mer intressant än om hon skrivit oss allt på näsan. Hon låter oss som läsare tänka efter lite själv.

Men också annat är intressant i boken. Pressens hyenebeteende är beskrivet på ett sätt som borde stämma till eftertanke bland publicister och läsare av press och nät. Föräldrarnas roll och betydelse för alla barn och ungdomar kan knappas bli tydligare än vad hon beskriver. Beskrivningen av rättegången och olika aktörers agerande är intressant, inte minst de slumrande nämndemännen och den anlitade sk stjärnadvokatens agerande och rykte. Vännernas tafatthet när relationen mellan Maja och Sebastian skruvas åt är talande för hur illa det kan gå när ingen kan/vill/vågar tar ett ansvar eller åtminstone bladet från munnen.

Men – frågar du säkert, min okände läsare, hur gick det? Om det på första sidan står ”Alla är skjutna”. Vad står då på sista sidan? Ja, du – jag vet. Vill du veta, får du allt läsa boken.

Och hur gick det då till slut med hoppet? Utan att säga för mycket kan jag väl säga att det gick åt helvete för hoppet, liksom för kärleken. Och tron ska vi inte bara tala om. Den stackars välmenande Paulus gråter sig säkert till söms.

Malin Persson Giolito har en driven berättarstil och hon kan på ett bra och trovärdigt sätt ge Maja en röst i boken. Spänningen hålls också vid liv boken igenom. Det är alltså precis som det skall vara i en deckare eller ”rättegångsthriller”. Personbeskrivningarna är också helt OK, om än lite haltande på en del håll. Dessutom är hon stundtals inte bara träffande ironisk i sin beskrivning av olika företeelser i vårt fosterland utan också faktiskt – trots ämnet – ibland dessutom rolig. Sånt ät ju faktiskt inte så dumt.

Störst av allt

Jag läste boken en svalt solig och lite kylig semestervecka på deckarön Gotland. Den får tre stars av fem i betyg. Malin Persson Giolito är alltså en skapligt bra författare, som jag möjligen kommer att läsa mer av. Men hoppas inte för mycket, mina ev. läsare av denna blogg.













söndag 31 juli 2016

Lucia Berlin - Handbok för städerskor.

Det händer numera allt oftare, tycker jag, att för mig helt okända författare fullständigt knockar mig. Lucia Berlin är nu den senaste i raden med sin novellsamling Handbok för städerskor.

Bildresultat för Lucia Berlin bild
Fru Berlin. 

Den beskriver inte direkt en tillvaro i sjunde himlen, eller - som tysken av någon anledning säger - i nionde molnet. Vi läser snarare om ett liv för en kvinna vars framtid snarare står och stampar på ett och samma ställe minst ett par molntappar längre ner. Om hon inte efterhand rentav sjunker ner lite ytterligare.

En kvinna” skriver jag. Men novellerna beskriver liv och leverne för ett stort antal olika kvinnor. Olika, men ändå lika.

Ödet har inte varit dem helt nådigt. De gör alla så gott de kan, de kämpar, de ger inte upp – men den allestädes närvarande guden som ser och hör allt, och som enligt förljudanden också har en plan för oss alla och envar, finner uppenbarligen inte deras strävanden behagliga.

Kämpa på, kämpa på” ryter han, men de enda som hör en sådan kristlig uppmaning är väl de som redan sitter och mår gott i det nionde molnet - kanske tom på den skäggiges högra sida - och därifrån ser ner på mrs Armitage, Bella Lynn, Loretta, Anna, Carlotta och … och ... Och på dig och mig.

Bildresultat för satirbilder gud bild4
Här sitter han. På det nionde molnet.

Är då detta en berättelser med autofiktiva inslag, vilket många bedömare tydligen menar och tycker är viktigt att framhålla. Kanske. Eller möjligen. Men det bärande i dem är framförallt en beskrivning av liv med umbäranden, kärlek, lycka, olycka, alkoholberoende, fysisk och psykisk sjukdom och allt annat som i varierande grad drabbar oss alla. Även Lucia Berlin. Men att läsa Handbok för städerskor med förstoringsglaset riktat enbart mot personen Lucia Berlin för att då i novellerna försöka hitta likheter eller olikheter med författarens eget liv är att göra sig själv som läsare och Berlin som författare en otjänst. Det är möjligt att hon skriver med en penna doppad i eget blod. Men det hon ger oss läsare är något mer än berättelser kalkerade på det egna livet. Hon ger oss berättelser som lever av egen kraft och som därför ger oss tid och möjlighet att syna och granska inte minst vårt eget liv.

Handbok för städerskor är en mycket läsvärd bok. Den är tjock och innehåller tydligen i stort sett hela Berlins produktion. Att på svenska ge ut en sådan bok är en viktig kulturgärning av förlaget Natur och Kultur. Men, som Klas Östergren skriver i sitt förord, kanske på ett sätt självklart då ”här finns nummer som borde platsa i varenda antologi med modern amerikans prosa”. Men ändå - all heder åt förlaget.

Novellformen lämpar sig kanske dessutom särskilt väl för den hängmatta vi alla lär ligga och stressa i alternativt stressa av i under sommaren. Allt medan mobilen plingar i fickan och paddan ser uppfordrande på oss. Allt medan barnen lyckliga och glada badar i det ständigt varma havet, partnern slamrar ilsket med disken, solen lysen varmt och beständigt, rosévinet ligger på kylning. Inte ens lille Otto, tre månader, är kinkig. Men visst syns det svarta molnet sakta sakta torna upp sig i fjärran?

Handbok för städerskor

Hursomhelst. Handbok för städerskor kan bara få fem stars av fem i betyg. Orkar du inte läsa hela boken så smygläs i vart fall förordet av Klas Östergren när du ändå är i någon bokhandel – han är en av vår tids stora svenska författare, tillika också novellist. Litterär makthavare dessutom numera. (Och varför inte läsa hans egen ganska nya Samlade noveller: http://kennethbokhallaren.blogspot.se/2016/01/klas-ostergren-samlade-noveller.html).












söndag 5 juni 2016

Håkan Anderson - Det fanns en pojke.

Det fanns en pojke heter Håkan Andersons senaste bok i det stora romanbygge som han har hållit på med sedan 2004 och som med denna bok omfattar totalt fem böcker. Alla i hög grad läsvärda, om än i något olika grad. Men för vilken annan produktiv författare gäller inte detta?

Mr Anderson

Håkan Anderson, kanske någon frågar sig, vem kan det vara? Jo, svarar jag, det är en pensionerad lärare bosatt på Gotland som sedan 2004 på Bonniers gett ut en svit böcker som tillsammans bildar detta, vill jag påstå, inte bara unika utan också i hög grad läsvärda just romanbygge. Sviten omfattar (hittills, är det kanske bäst att tillägga) böckerna Breven, Om en ensamstående herre, Den vita väggen, Ansatsernas bok och nu senast alltså Det fanns en pojke.

Anderson har en egenartad alldeles egen röst som skiljer sig från mycket annat jag läst. Hans stil är den stillsamme, intelligente och sparsmakade författarens som – närmast av en tillfällighet tycks det – har något som han vill berätta för oss läsare. Visst finns det i böckerna återkommande romangestalter som ibland spelar en större ibland en mindre roll i dem, men det bärande i böckerna är inte att Anderson vill berätta något om ett antal fiktiva personers öden utan snarare att han – kanske som den lärare han varit? – snarare tar romanformen som ett medel för att framhålla kulturens betydelse för oss som människor. Liksom kärlekens. Liksom reflektionens. Liksom respektens – självrespektens såväl som respekten för andra. Hans böcker blir som ett äventyr och en resa; en resa genom en författares idévärld och ett äventyr och ibland också en kamp för läsaren att försöka förstå.

Det fanns en pojke är en i bästa mening litterär roman och då inte bara med tanke på Andersons stil och anspråk utan också för de återkommande referenserna till böcker som huvudpersonen – han heter, för den som vill veta det, Jan Eklöv och har varit omnämnd i någon av Andersons tidigare böcker - läst och som blivit betydelsebärande för honom. Detta är viktigt och angeläget för åtminstone en läsare, dvs. mig. För andra kanske inte. Men vad vet jag?

Det fanns en pojke handlar i mer avgörande del om de reflektioner en man gör om livet – om uppväxten i sitt barndomshem och med andra släktingar, om skolan, ungdomsåren, förälskelser, åren som gift och varför han slutligen valt att leva ett närmast nomadliv som ensam skeppare på en ketch – relationen med henne tycks vara den enda som bestått genom åren, som Eklöv vid ett tillfälle försöker sammanfatta sitt liv med denna båt, Sjöhäxan kallad. För livet har för Eklöv varit smärtsamt och rymt mycket som han ångrar och dessutom ibland också sådant han inte fullt ut riktigt förstår; vare vad som hänt eller varför. Han kan ibland vara deprimerad - vem är inte det, förresten - men han är inte på något sätt en bruten man.

Bildresultat för ketch bild
En ketch. Dock inte Sjöhäxan.

Eklöv lever tvärtom ett fullödigt liv, men ett jämfört med de flesta av oss annorlunda liv. I mycket tycks han se verkligheten i ljuset av de böcker han läst och då inte som en enkel flykt utan som stöd och ett medel för den eftertanke och reflektion som kan bära och bygga upp en människa. Det är alltså inte så att den flyende horisonten blev hans enda mål, inte heller att läsningen och dess betydelse blev som ett slags intellektuellt medicinskåp som ständigt behöver fyllas på eller att hans liv blev det gigantiska misstag som han i sina återkommande depressioner tycks tro.

För också för honom finns när han minst anar det något annat, något oväntat, något nytt. Men som det krävs mod och kraft både att kanske leta men framförallt att förmå sig se. Det som finns för honom finns också för dig och mig, mina ev. läsare.

Det fanns en pojke (inbunden)


Det finns inga möjligheter att ge denna bok annat än fem stars av fem. Den rekommenderas till läsning. Det saknar betydelse om du inte läst de övriga böckerna i denna löst sammanhållna och sammanfogade serie. Varje bok lever av egen kraft. Sen är det min övertygelse att du kommer att vilja läsa också de övriga.

(Sen kan den gode A. ibland bli så underfundig att man också som intresserad läsare står sig slätt. Den som i likhet med mig också läser omslagets insida kan läsa följande: UNDERCOVER – en betraktelse över en romansvit full av fyrar, riktmärken och flaskposter av EUGEN G. BRAHMS. Vad den som söker på dess ledord finner överlåter jag åt mina ev. läsare att fundera på).

torsdag 19 maj 2016

Svensk poesi - Daniel Möller och Niklas Schiöler (red)

Att läsa poesi eller lyrik är inte riktigt min påse, lite skadad som jag är av en Caligula på gymnasiet – skolans bäste lärare. Den bäste läraren på att slå folk i huvudet med sin lärdom, sin ilska och sina egna stukade drömmar. Han var disputerad, fick vi veta redan första lektionen. Visserligen fanns det fler disputerade kollegor på skolan (så var det otroligt nog på den tiden; den sk gamla goda ...) och inte bara lille Caligula, men i hans fall var det ett nederlag. Att sluta sin yrkesbana som adjunkt – om än på den fina skolan i den lilla akademiska bondbyn – var inte vad han hade hoppats på. Men så blev det. Och sin frustration tog han ut på oss elever och i första hand på de kvinnliga, förstås.

En annan Caligula

Men vi överlevde alla. Tiderna var sådana att alla auktoriteter skulle vältas och även lille Caligula vältes undan. Men han satte spår, den djävulen. Och det gäller i första hand mitt intresse för just poesi. Märkligt att det kan märkas så många decennier efteråt. Men den riktiga glädjen, glöden och igenkännandet saknas för min del. Den glädje jag känner för prosan. Ack ja, underliga är inte bara vår herres vägar utan också de spår som sattes eller inte sattes när den ljusnande framtid var vår och hoppet fortfarande var vår vän. Hurra! Och, som det står i den mer okända vers två av studentsången

Se vår moder hugstor och skön
manar till bragd som i fornstora dar,
vinkar med segerns och ärans lön,
men den skörd utan strid man aldrig tar.
Aldrig slockne då
känslans rena brand,
aldrig brista må
vår trohets helga band,
så i gyllene frid som i strid.
Liv och blod för vårt fädernesland!
Liv och blod för vårt fädernesland!
Hurra!

Och jag såg Caligula vifta med den nu nästan gula mössan. Säkert grät den djävulen också. ”Liv och blod för vårt fädernesland”.

Nå. Nu har jag ju ändå, ser jag i mitt bibliotek, drygt fyra hyllmeter lyrik av det mest skiftande slag, om än mest samlingsvolymer av i första hand våra svenska nationalklenoder – somligt utgivet alldeles nyligen trots kulturskymningen i fosterlandet (t.ex. Aspenström, Sonnevi och Tranströmer), annat tillhör standardverk av de av våra poeter som ingen kommer förbi och som väl ges ut lite då och då, men jag har också ett par samlingsverk som getts ut av Bra Böcker under titeln Bra Lyrik. Detta är en kulturgärning som säkert många har glömt, men jag har flera av dessa verk – t ex Elmer Diktonius samlade produktion i ett band. Vem minns honom? Det är knappt jag gör det själv, måste jag erkänna.

För så är det – somligt i dessa fyra hyllmeter har jag läst annat inte; somligt har jag läst noga och flera gånger annat bara en och annan rad; somligt samlar alltså bara damm annat alltså inte. Något som inte samlar damm är en praktutgåva av Shakespeares samtliga sonetter illustrerade av Ulf Lundell. Det är en bok att ta fram när hjärtat kramas av tidens eller livets ishand. Underbara illustrationer och varje sonett återgiven på både engelska och svenska i Sven Christers Swahns översättning. Det är inte mycket jag fullt ut förstår, men jag säger som Lundell i ett förord Thank you, Willie!

Mer än hennes mun. Bilder Ulf Lundell

Det här blev ju långt som fan och ännu har jag inte kommit till den bok jag tänkt skriva om från början. Men håll ut – strax är vi där.

För såhär är det: har man lite svårt att orientera sig i lyriken och inte riktigt själv känner var man skall börja eller sluta,så finns ju alltid antologierna. Någon annan med kunskaper och omdöme har samlat det bästa av det bästa och lagt fram det till dig och mig som på ett gyllene fat. Ett par sådana verk har jag, som så många andra, också. De är förvillande lika, måste jag säga. Och heter nästan likadant: Levande svensk dikt (två olika), Svensk dikt, Lyriska klenoder, Levande svensk poesi och Lyrikboken. Samtliga under redaktörskap av kända profeter och/eller profiler. Och samtliga läsvärda och värda all beundran.

(Sen har jag också en bok som utan tvivel kan klassas till skämskuddeutgivningen. Lasse Berghagen har valt favoriter ur den svenska lyriken, närmare bestämt – om jag räknade rätt – 44 stycken. Varav fyra av honom själv).

Nu har det kommit ut en ny poesiantologi. Den heter Svensk poesi och med Daniel Möller och Niklas Schiöler som redaktörer. Det är en mäktig bok på över 1000 sidor, 650 dikter och med en spännvidd på 1 500 år. Mycket känns ju igen från andra antologier, märkligt vore det ju annars, men det finns ändå vissa viktiga skillnader. De kvinnliga poeterna har fått större plats, liksom den finlandssvenska poesin men också - lite våghalsigt eller kanske modigt - en hel av de samtida poeterna.

Svensk poesi

Detta är en viktig bok som kommer att bli ett under lång tid bestående standardverk och som jag starkt vill rekommendera för både poesiälskaren och oss andra. Här får vi vi en viktig överblick av det mesta som skrivits från de bekanta runstenarna till de för många mer obekanta dagsaktuella diktarna. Den sista dikten i antologin är skriven av aktuella Athena Farrokhzad. Att ge den annat än fem stars av fem i betyg är ju helt omöjligt. Formgivare är den utmärkta Nina Ulmaja.

Och vad har jag, mannen som inte läser poesi, i min hand just nu om inte Bodil Malmstens Samlade dikter. Men om den får någon annan skriva. 
 
Samlade dikter